Det är hög tid att öppna tredje luckan av vår julkalender! Idag återvänder vi till Rullseröd på Zefanias dag.
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Tredje december
Nästan varenda morron på vintern, så äter vi rågmjölsgröt, med lingon och mjölk hemma hos oss. Ibland är det klimpar i gröten som sitter kvar i halsen hela dan. Då har Hedvig hållit på och tjutit för att hennes tänder kliar, så mamma har inte kunnat vispa i kastrullen ordentligt. Eller också råkar pojkarna från Backesberg gå förbi opp till skolbilen, just när jag håller på och äter. Då växer det fram klimpar av sig själv, fast gröten ser alldeles slät ut oppe på.
Backesbergs-pojkarna går förstås i Tvåan och Trean nu. Men var ken Ture eller Janne sprang hem, när dom bara hade gått en vecka i skolan som jag.
En sån Klimpmorron var det tredje december. Det kändes precis som om strumporna var fulla av rödmyror, så kliade det i tårna. Men just som jag hade petat undan grötfatet, så man inte såg det för mjölktillbringarn, och skulle smita i väg, så kom pappa in från lagårn.
– Hallå där, herrn! När blev det sed här i huset att man springer ifrån en halväten gröttallrik? sa han.
Men han hörde nog själv hur sur han lät. För sen rufsade han till mig i håret och sa med mycket snällare röst:
– Du vill väl inte att jag ska sitta ensam karl och äta med bara fruntimmer?
– Nä, sa jag.
– Hur gick det med traktorn i dag då? sa mamma och hällde opp kaffe.
– Han tog sej oppför backen, skrället, men mer var det inte, sa pappa.
– Fritiof sa att .. att Hilding på Backesberg ska sälja sin häst, sa jag. Pärla hon är stor och stark, så hon stannar nog inte i backen som traktorn.
Men pappa svarade inte ens. Han bara strök smör på sin limpskiva långsamt långsamt. Sen sa han:
– Var det nån som var dum mot dej, Rulle?
– Var .. var då? sa jag.
– I skolan förstås. Eftersom du sprang hem i ett kör.
– Henrik då, vi hade ju bestämt att inte prata om det mer, sa mamma.
– Vi får ju aldrig veta det om vi inte frågar, sa pappa.
– Jag .. jag känner ingen, sa jag.
– Det är klart att du inte lär känna nån, ifall du springer hem så fort fröken vänder ryggen till, sa pappa.
Jag visste inte vad jag skulle hitta på för ord, så jag inte bara stammade hela tiden.
– Jag .. jag .. jag .. jag vet inte, viskade jag.
Sen hukade jag mig och smet under bordet och ut i farstun och oppför trappan. Farmor stod i bästrummet och vattnade julhyacinter na.
– Det var bra du kom, så kan du hjälpa mej att vända julosten i skafferit, sa hon.
– Först ska vi läsa i Gammelkalendern, sa jag och hoppade opp på syskrinet framför byrån. Vad var det för vers i går? Jag hann inte läsa färdigt, för just då kom Fritiof.
– I går, det var Beata-dan det, sa farmor och bläddrade tillbaka. Råttekräken har bara lämnat kvar ett litet hörne oppi kanten. Men jag tror att jag minns versen ändå.
Om Kavata Beata
får hönsen mata,
så värper dom redigt var dag fram till jul,
så juläggekakan blir fet och gul.
– Bladet för i dag har dom nästan inte ätit nåt på, sa jag.
– Nä, Zefanias tyckte dom nog var lite svårtuggad, sa farmor.
– Nere i vår almanacka är det Lydia som har namnsdag, sa jag. För det heter Hildings fru, och mamma ska till Backesberg i dag på namnsdagskaffe.
– Förr i världen var det inte alltid samma namnsdagsbarn i alma nackorna som det är nu, sa farmor. Och tredje december var Zefa nias-dan förr i världen. Sätt fingret på första bokstaven nu, så du inte tappar bort den när vi läser. Stora F, honom känner du igen på kroken på magen.
– Ha, sa jag och läste efter. Ffff … frrrr … fraaaa … framgår.
– Sen kommer Zefanias själv sa farmor och läste resten av versen ensam.
Framgår Zefanias med klaran sky
bliver hästbetet gott i vår by.
– Blir det bra hästbete för alla i hela byn? sa jag.
– För alla som har en häst att släppa ut ur stallet, sa farmor och drog isär gardinen.
Det var inte riktigt ljust ute än, så man kunde se månen när den gled fram ur skyarna. Bakom var himlen blå så långt man såg.
Jag hoppade i träskorna och sprang nerför trappan och ut. Vinden var kall och bet i öronen. Men jag tänkte bara på var den Hemliga Gången i ladan slutade. Precis som jag smög oppför logbron så hörde jag farfars röst:
– Vad ska du in på logen att göra så tidigt?
– Jag … jag … jag ska bara in och se till kalvarna, sa jag.
Hade farfar velat vara kitslig, så kunde han ha sagt, att när började det bo kalvar oppe på logen. Men han sa bara:
– Försök inte klappa Rosa. Hon har nåt ont som spänner i juvren. Hon slår med horna och sparkar om en kommer nära’na.
Sen vände han ryggen till och gick in i vedbon. Jag såg mig omkring. Men gården var tom, så jag smet in på logen och hoppade över planket och följde den Hemliga Gången ner genom höt till den lilla dörren, som man kan smyga in i stallet genom bakvägen.
Det är mörkt för det mesta i stallet. Och jag bryr mig inte om att blunda och försöka låtsas, som jag gjorde när jag var liten. Där står ändå inte nån riktig häst när jag öppnar ögonen igen. Bara en gammal målarbock, som jag har spikat fast en säck halm på ryggen på och gjort huvud till av en trasig kärrkudde. Men han går att klappa, och han går att sitta opp och rida på. Och han svarar nästan också, om man ger honom hö och talar till honom snällt och inte ryter.
– Jag vet att du är trött på hö jämt, sa jag när han inget ville ha. Men i farmors Gammelalmanack står det .., att bara vintern går över, så blir det gott bete för alla hästar i hela byn i maj. I alla fall om det är klart väder på Zefanias-dan, och det är det i dag.
Precis som jag kröp opp på ryggen på min häst, hörde jag traktorn komma brummande och stanna utanför. Farfar hade kommit ut från vedbon, och jag hyssjade på träpålle, så jag skulle höra vad dom sa.
– Vad är det för fel på spektaklet nu då? hörde jag farfar säga.
– Det är inte annat än fel på hela smörjan, sa pappa. Det lönar sig inte att slänga ut mera pengar på den.
– Du har inte varit hos Hilding och tittat på hästen som han ska sälja sa farfar.
– Har du hört en klok människa som köper häst, när han har vant sej vid traktor? sa pappa. Och ett sånt gammalt skrälle till på köpet. Sen försvann deras röster in i lagårn. Och jag gled ner i halmen igen, för hjärtat bankade så jag kunde inte hålla mig kvar.
– Hörde du? viskade ja. Hörde du att farfar har varit och tittat på Pärla, han med. Jag strök träpålle över manen hela tiden, så han inte skulle känna sig ensam eller bli avundsjuk. Vet du vad farfar säger mer? viskade jag. Jo, att här måste ha stått minst tjugo hästar i stallet före dej, så gammalt är Rullseröd. Och så säger han att på en riktig gård, dit kommer det alltid en häst i stallet till slut. Man måste bara ha tålamod.
När jag kom in i affären en stund efter, så var Hilding på Backes berga där och handlade. Han skämtar alltid om allting, Hilding. Men han är snäll ändå, fast han måste sälja Pärla.
– Jag ska ha en burk jästpulver, för mamma ska baka småbröd tills vi ska tröska i morron, sa jag.
– Ojojoj, då är det väl du som är tröskekarlen, sa Hilding. Eftersom det ska vara små bröd till kaffet.
Och så skrattade han.
– Kom in och stäng, du släpper ju in hela vintern, sa Ingeborg.
Jag skakade lite på dörren. Det gör jag alltid, två korta ruskande, för då pinglar dörrpinglan på ett särskilt sätt.
– Det var ett grant vinterpingel, sa Hilding. Du tror kanske att dörrpinglan är en hästepingla, och att du är ute med släden och hämtar sockerpiller till julgranskorgarna.
– Är det sant att farbror Hilding ska sälja Pärla? sa jag.
– En gammal märr, vem tror du vill köpa den utom korvhandlarn? skrattade han. Men så märkte han att Ingeborg hyssjade, och då började han vissla i stället. Det är klart, en farlig snäll häst det är det, sa han. Du kanske vill köpa’na?
– Ja, sa jag. Det vill jag.
Ingeborg hade räknat ihop det som Hilding hade köpt. Nitton och femti blev det.
– Vi säger väl nitton jämt, så blir det inget skämt, sa Hilding och började skratta igen. Han betalade med två tior, men femtiöringen som han fick tillbaka la han på disken framför mig. Nå, vad får jag lov att bjuda den nye hästägarn på för gott? sa han.
Men jag ville inget ha. Jag kände att det inte fanns nånting, som var så gott att det inte skulle fastna i halsen, precis som vällingklimparna, när jag tänkte på att ingen ville ha Pärla.
– Jag spar den till första inbetalningen, viskade jag och smet ut och slog igen dörren, hårt så ingen skulle hinna säga emot.
Det finns nog ingen i hela världen som har en sån konstig spargris som jag. Den har långa ben, nästan som en fölunge. Och jag tog fram den och ställde den på trasmattan och stoppade in femtiöringen i pengehålet på ryggen så fort jag kom in. Sen lät jag grisen trava fram och tillbaka på trasmattan en lång stund. För trasmattan i mitt rum har farmor vävt in så mycket gröna trasor i, så den ser nästan ut som en sommarbacke med tjockt gräs på.
En lång stund låg jag kvar på rygg och kikade i taket. Det var vintergrått ute nu. Men då och då skjussade vinden undan ett moln, så solen tittade fram och gjorde små silverränder på tapeten. Precis som om den hade bestämt, att i år skulle det slå in, det som stod i farmors Gammelkalender:
Framgår Zefanias med klaran sky
bliver hästbetet gott i maj i vår by.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
