Välkommen till den fjärde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Fjärde december
På onsdagsmorronen, just som vi hade ätit frukost, så kom Fritiof gående över ängarna opp till Rullseröd. Han var klädd i den gamla blå overallen med lappar på knäna, som han har när han fiskar sill. Men den röda luvan hade han på förstås. Och på axeln bar han ett stort platt paket.
Pappa var på logen och tröskade den här dan. Det stod det i versen oppe i farmors Gammelkalender att man skulle göra fjärde december. Barbara var det som hade namnsdag i gammelalmanackorna.
Och när Barbara skrider bland frostiga strån,
då vill hon höra slagornas dån.
När jag stod på syskrinet oppe hos farmor och stavade till s-la-g-o-r, så visste jag inte riktigt vad det var för nåt. För hos oss så tröskar vi med tröskverk. Och bara sånt som inte skördetröskan hade tagit ute på åkern. Men den här tröskedan skulle jag få veta det.
– Hallå, Fritiof! ropade pappa oppe på logbron. Har du tid att komma och titta på tröskverket ett tag. Det har blivit nåt mankemang.
– Visst, det förstår sej, sa Fritiof och ställde paketet bredvid boddörren. Jag tänkte just titta opp och höra, ifall du behövde ett handtag med tröskninga.
Jag kände på paketet, som han hade ställt utanför boddörren. Men knutarna var hårda sjömansknutar, så jag följde efter opp på logen i stället.
– Jag har en ko nere i lagårn som inte är riktigt kry heller, sa pappa. Så jag får springa emellan.
– Hon kanske har fått nåt vasst med i höt, sa Fritiof. Det behövs inte lång bit ståltråd för att det ska knipa i en komage.
Till höger inne på logen finns det en snedbjälke utmed väggen. Den brukar jag balansera opp på, ända tills jag kommer så högt, att jag kan hasa ut på den stora bjälken som går rätt över ladan. Det är inte farligt för trillar man ner så trillar man mjukt i höt. Fritiof stod redan med huvet nere i tröskverket och rota, när jag hade kommit opp och kunde kika ner.
– Gå och se till kon du, det här verket ska snart mala fram bröd igen! ropade han efter pappa.
Opptill på ladugaveln är det flera bräder som är trasiga, så det låter precis som om man sitter inne i en låssasorgel när vinden piper igenom dom. Jag behövde bara knipa ihop ögona lite, vips kom det nybakta bröd sprutande ur tröskverket i stället för säd. Jag blunda fram de bästa bröd jag vet: såna där grova med hål i mitten, som farmor bakar, och som är jättegoa att äta varma så smöret rinner ut. Jag skulle just börja blunda fram lussekatter också när tröskverket började brumma igen, på riktigt.
– Hör du du! Kom ner ska jag visa dej hur man tröska förr i världen! ropade Fritiof.
Han hade varit och hämtat något vid dörren, där pappa alltid ställer undan högafflar och sånt. Det var en lång stång med en lite kortare stång i änden, som satt fast med en läderbit.
– Så här håller man, och så här slår man, sa Fritiof när jag kom klivande tillbaka genom höt.
– Åh, är det en slaga? sa jag.
– Jajamen, sa Fritiof och slog till så det dammade i golvet. Vem vet, sa han och sänkte rösten så jag skulle förstå att det var en hemlighet. Det var kanske tomten, som glömde den här i hörnet när han gick. Han kanske kände på sej att tröskverket skulle gå sönder.
– Tomten? viskade jag.
Fritiof nickade. En liten nick bara till mig.
– Det sa man alltid förr i tiden om såna, som var flitiga men hade det fattigt och inte hann med tröskningen till jul.
När krafterna tryter och slagen blir matta,
då kommer tomten och tröskar om natta.
I detsamma slog överstycket till logdörren opp och pappa tittade in.
– Hör du du, är det så du lagar tröskverket? sa han till Fritiof med sin sura röst. Men du tycker kanske att jag ska börja tröska med slaga igen, va?
Fritiof svarade inte. Han bara vred på kontakten, så tröskverket böljade brumma igen.
– Det var en rem som slirade, det är lagat nu, sa han.
Inne i köket hade mamma dukat elvakaffe för tröskekarlarna. Farmor var med också, hon satt i soffan och stoppade strumpor.
– Ojoj, jijanedå, sa hon när Fritiof klev ur stövlarna vid dörren. Gamle karn, gå och spreta med tårna ut genom strumporna så där.
– Mjaa, mjoo, det förstår sej, sa Fritiof och blev lika röd som jag brukar bli när farmor har den rösten. Se, jag tänkte …
– Tänk inte nu utan ta av dom, så ska jag stoppa dom, sa farmor. Han får sticka fötterna i Henriks fårladdor om han är frösen.
– Mjooo, jag tänkte liksom att få låna telefon, men jag grunnar nog på det ett tag till, sa Fritiof och satte sig barfota vid bordet mitt emot pappa och mig.
Precis då, bara för att jag doppade och lyssnade på samma gång, så råkade en liten droppe kaffemjölk rinna över koppkanten. Vips så såg mamma det.
– Sitter du och sölar nu igen? sa hon så otåligt att jag blev röd över hela ansiktet.
– Det … det gör väl Hedvig med? sa jag.
– Struntprat! När man är snart sju år ska man väl inte grisa ner som en liten en, som bara är nio månader, sa pappa.
– Var det nåt viktigt samtal som Fritiof skulle ringa? sa farmor.
– Det var om en plats som jag har sökt borta i Fabriksbyn, sa Fritiof lågt.
I detsamma hörde vi varubilen starta utanför. Och vi kunde se i gardinspringan, hur Ingeborg kånkade in med lådorna som chauffören hade lassat av. Sån fart det blev på Fritiof. Han stoppade munnen så full att han höll på att kväva sig.
– Tackar tackar … nu är nog alla hålena lagade …, pustade han när farmor bara fortsatte att stoppa. Nu får jag tacka för hjälpen, men nu måste jag kila kvickt som bara den …
– Åja, jag får väl bita av tråden först, sa farmor. Han sitter väl inte i sjön heller?
– Nä, men närapå, sa Fritiof.
Jag hade bara träskorna att hoppa i, så jag var ute på gården nästan lika kvickt som Fritiof.
– Stopp där, Ingeborg! ropade han. Inte passar det för klena fruntimmer att ta såna styva lyft ensamma. Håll opp boddörren, Rulle-pöjken, så tar jag bägge lådorna i samma lyftet. Tjohej!
Sen var det bara det paketet, som Fritiof hade haft med sig, som stod kvar.
– Det här finns inte med på varulistan, sa Ingeborg och vände på det.
– Nähä, men det är beställt det med, sa Fritiof och kom ut på trappan igen. Han fällde opp det stora bladet på fällekniven, för knuten satt som berget. Dubbelt halvslag och fruset i knuten. Så där! Varsego!
Ingeborg vecklade opp papperet. Inuti låg den nya bodskylten. Den var lite lik den, som han hade gjort på prov på baksidan av den gamla. Men här var ALEXANDERSSONS målat i rött och det var gul kaprifol omkring LANTHANDEL, som slingrade sig ut och in i bokstäverna.
– Åhh, vad du kan, Fritiof, sa Ingeborg. Och nu var det hon som blev röd.
– På krokarna här under ska en hänga en liten extraskylt, sa Fritiof. Om en har färsk fisk till salu en dag, så ska det stå det. Han la handen på min axel, nästan som om vi var riktiga kamrater. Får jag bara Rulle till hjälp vid årorna, ska här nog kunna bli både torsk och sill och skäddor.
I detsamma fick Ingeborg se att det fanns ett paket till. Det hade suttit instucket under snörena på det första.
– Äh, det här det är bara nåt som jag gjorde på skoj, sa Fritiof. Och nu var det han som blev röd. Jag gick och grunna på det där du sa, att du skulle behöva en tomte i boden nu när det är brått före jul. Så jag skar till en, sa Fritiof och drog fram en tomte ur papperet. Den var av trä men fint målad med byxor och grön tröja och en nästan likadan toppluva som Fritiofs opptill. Fast i tomtens luva satt det en pingla i tofsen.
Ändå såg Ingeborg inte riktigt glad ut.
– Jag skulle allt haft bättre bruk för en riktig tomte, sa hon.
– Du får väl rycka i snöret, så kanske den ene tomten kallar på den andre, sa Fritiof.
Och då såg vi. Det var ett snöre nertill, och bena och armarna var lösa så de sprattlade och slog när man ryckte. Huvut vickade också, så pinglan pinglade.
— Ifall inte pinglan pinglar högt nog, sa Fritiof, så finns ju den här lille tomten att skicka.
Och så la han armen om mig. Hela armen. Och precis då gick solen fram ur molnen, så Ingeborg var tvungen att kisa och sätta handen för ögonen. Ett tag såg det nästan ut som om solen skulle titta fram för att stanna. Men sen kom det nya moln fulla av snöflingor i stället.
Fast det gjorde inget. Det är nästan det bästa med de underfulla dagarna före jul, att de är så mörka att man måste tända ljus inne mitt på dan. Oppe på tände farmor ljuset på byrån framför Gammelkalendern. Och i affären tände Ingeborg ljus i skyltfönstret. Under tomten. För där hängde Fritiof opp den. Den första julskyltningstomten i våran socken.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
