Välkommen till den femte luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Femte december
Den här morronen, femte dan i julmånaden, vaknade inga på Rullseröd när de skulle. Jag vaknade inte jag heller. Och det hade nästan varit lika bra att jag inte vaknat alls, så mycket skäll som jag fick när de fick reda på varför alla hade försovit sig.
Det var när vi satt och åt frukost. Pappa hade lagt ut delarna av väckarklockan på bordet. Alla som jag hade skruvat loss och sen satt fast igen. Och inte ett ord sa han vanligt, han bara fräste.
– Du bara peta lite, fräste han. Hade du petat lite till, så hade vi väl vaknat lagom till kvällmaten.
Jag vågade knappast titta opp över grötfatet.
– Jag .. jag .. jag satte tillbaka allihop skruvarna där dom satt förut, viskade jag. Allihop utom den där runda pyttelilla, den fick inte plats nånstans.
– Åh försvinn, sa pappa bara. Försvinn.
Jag hoppade inte i träskorna en gång, utan jag smet oppför trapporna till farmor i bara strumplästen. Farmor stod i skafferidörren och kände med tummen om julosten verkade fin.
– Det var bra du kom, så kan du vända osten för mej, sa hon.
– Nähä, sa jag, för om en råtta bara gnager det minsta lilla på den, så blir det bergsäkert jag som får skulden, för det får jag alltid.
Farmor visste förstås redan om det där med klockan, men hon bara skrattade. Hon skrattar på ett särskilt sätt, farmor. Om man har gjort nånting aldrig så dumt, så känner man sig inte dum längre.
– Prat, en ost är väl ingen klocka, sa hon. Ta i här nu, så vänder vi osten ihop. Då får vi skulden ihop ifall det går galet. Så där, så enkelt var det.
Jag hoppade opp på syskrinet framför Gammelkalendern, och femte bladet var inte det minsta råttätet.
— Vad var Krispina för en? sa jag.
– Det var väl nåt gammalt helgon, sa farmor. Såna var almanackorna fulla av förr i tiden. Men gamla Krispina i våran hon kunde spå väder, sa farmor. Och så flyttade hon pekfingret från bokstav till bokstav medan hon läste versen före och jag efter.
Om Krispina sola med östanmoln söver
så blir det snö innan natta går över.
Jag drog undan gardinen och kikade ut.
– Öster, det är bakom björkarna där vid gamla fårbetet, sa jag. Och där är alldeles tjockt med moln nu.
– Ja, och barometern sjunker, sa farmor.
– Vi kan väl titta efter, ifall det är nån vers som inte är råttäten i morron med? sa jag. För om det blir snö, som är snöbollskram, så hinner jag kanske inte med att läsa.
– I morron, det är ju självaste Nikolaus-dan, sa farmor. Och precis som hon sa Nikolaus, så kom den första snöflingan dalande och smalt på rutan. Så hon sköt opp glasögonen och läste versen under namnet också.
När Nikolaus bärer snö i hatten
låt då brasan brinna till långt in på natten.
– Vad är Nikolaus för en, säg det fort! skrek jag och hoppade ner från syskrinet. För nu snöade det mer och mer ute.
– Han och tomten lär visst ska vara samma en! hörde jag farmor ropa när jag rusade nerför trappan. Håll ögona öppna så kanske du får se’n!
Jag ställde mig mitt på gården och knep ihop ögona för att se om Nikolaus skulle stå där när jag tittade opp igen. Men det gjorde han inte. Fritiof stod där i stället. Han stod oppe på taket till källarstugan och släppte en stenbumling, som han bundit fast i ett rep, ner genom skorsten.
– Vad gör du så för, Fritiof? ropade jag.
– För att känna efter vad det är som gör att det ryker in så förjolat! ropade Fritiof tillbaka. Kila in i källarstugan och se om det står nån lurifax vid kaminröret och blåser emot!
Jag visste inte om Fritiof bara skojade. Men jag smög försiktigt oppför trappan ändå. För jag tänkte på vad farmor hade sagt om Nikolaus. Det var nästan kolmörkt i källarstugan, för gardin var nerdragen. Men jag kunde se att gungstolen, som ena meden hade varit sprucken på, var lagad nu. Och det konstigaste var att gungstolen rörde sig. Varenda gång jag tog ett steg, så golvtiljan knarrade, så knarrade gungstolen också.
Det kändes som om hjärtat hoppade opp och började picka i halsgropen. Men sen såg jag att det röda överst på gungstolsryggen, som såg ut som en tomteluva, det var bara Fritiofs röda luva. Sen hörde jag Fritiofs röst igen.
– Oho! Har du somnat, Rulle-pöjken?
Det ekade i kaminröret och jag kände det precis som om jag hade vaknat ur en dröm. I detsamma hörde jag en moped knattra ute på gården. Och när jag kikade i gardinspringan såg jag att det var brevbärarn som backade opp på logbron för att se bättre.
– Jag har ett brev till dej, Fritiof! ropade han. Ska du komma ner och hämta det eller ska jag skicka det med flygpost?
I detsamma släppte Fritiof stenen ner genom skorsten igen. Det brakade till. Och sen kom en sån massa sot yrande genom kaminluckan att jag höll på att tappa andan.
– Vad ser jag, har ni hyrt ut källarstugan till en neger? skrattade brevbärarn när jag slog opp fönstret och skrek, att sotproppen hade lossnat.
– Bra Rulle-pöjken! Ta med dej min luva och kom ut då! ropade Fritiof tillbaka.
Men sen verkade det som om han måste använda tungan att balansera med, så konstig lät han. Sen kom en takpanna dansande ner i snöbärsbuskarna. Sen kom det tre på en gång. Och sen kom Fritiof. Som väl var kom han med benen och ändan först. Men det brakade och knastrade, för han slog ner just där som snöbärsbuskarna är som risigast.
Aldrig hade jag trott att Ingeborg kunde springa så fort. Innan jag var nerför trappan och runt knuten, satt hon redan på huk bredvid Fritiof och höll om honom och vaggade honom precis som om han var ett barn.
– Åh käre du, hur gick det ..? Svara då! Du lever väl?
– Ja vars, nu när luvan sitter där den ska, sa Fritiof och drog ner den över örona. Utan den är jag lealös som en vindflöjel. Särskilt när jag ska sota.
Och bara en liten stund efter satt vi på kontoret och doppade långskorpor. Jag försökte doppa min, så den blev precis lika mjuk som Fritiofs. Och jag satt nära honom också, för Ingeborg hade måste springa ut i boden för att expediera Viktors Elsa, som är vår närmsta granne.
Elsas Viktor var bonde förut, men nu har han arrenderat ut jorden till Teklas Anton, som har gården bortanför, och börjat på fabrik i Fabriksbyn.
– Förr så kunde Viktor slita på åkern från morron till kväll, och aldrig hörde jag att han hade ont nånstans, hörde jag Elsa sucka ute i boden. Nu är det bara välling och vitt bröd som han inte får ont i magen av.
Fritiof hade hört vad de pratade om han med. Men han sa inget. Vi satt nära ihop. Och Fritiof petade den sista bullen hit och dit på fatet tills den trillade över kanten.
– Den ser så ensam ut, så jag tror att vi delar den i två, viskade Fritiof till mig.
I detsamma kom Ingeborg in på kontoret igen. Hon såg trött ut och brydde sig inte om att det inte fanns något dopp kvar till henne.
– Vad var det för ett brev du fick? sa hon.
– Vadå … ähum … jaså det, sa Fritiof och stoppade hela sin bullbit i mun. Jo, det var om den där vaktmästarplatsen, du vet.
– Så du kommer att flytta härifrån nu då? sa Ingeborg med så låg röst att den knappast hördes.
Fritiof drog åt sig ljusstaken och tog fram brevet och stack in det i lågan.
– Jag tror nog att en mår bäst om en får leva där en hör hemma, sa han och vände brevet så det började brinna i andra änden också. Så jag försöker nog att hanka mej fram på fisket och bina och jorden som jag har gjort hittills.
Han släppte brevet på golvet, och där blev det bara en liten askhög kvar av det.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
