Välkommen till den sjunde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Sjunde december
Nästa dag hade det kommit ljumma vindar från havet igen, så nästan all snön hade slaskat bort. Fast just den här dan var en sån Bråttomda på Rullseröd, så det var nog bara jag som märkte det. Till och med farmor hade lite bråttom, för hon höll på att baka småkakor och klenäter till eftermiddagskaffet.
– Dra igen dörrn efter dej, sa farmor när jag kom opp. Och ställ träskorna vid spisen, så är dom varma när du ska i dom igen, så du inte förkyler dej. Läs vad det står i Gammelkalendern på Agaton-dan, så begriper du.
Jag försökte lite i början, men råttorna hade gnagt bort flera bokstäver mitt i, så farmor fick läsa själv.
Den som skaffar sig krämpor på Agatons dag
han går ända till Lussemorron båd bleker och svag.
– Har du inga plenäter som går att äta med detsamma? sa jag. För de som var nyuttagna ur grytan var heta så det rök av dom.
– Klenäter, heter det, sa farmor och gav mej en. Med K först. Blås på den, för den är lite varm den här med.
Jag fick blåsa och släppa den flera gånger innan jag kunde börja gnaga lite i kanten.
– Ger man alltid presenter till folk, sa jag, bara för att dom har varit gifta i åtta år som pappa och mamma har i dag?
– Det beror väl på, har man lust så, sa farmor.
– Ger man presenter till deras barn också? sa jag.
Den här gången bolmade det ut svart rök, som luktade bränt, när farmor öppnar spisluckan.
– Du sladdrar och går an, så det blir bara sot kvar av kakorna, sa hon. Ta väck armbågarna så jag får plats med plåten, den är het. Jag blev röd om öronen, för farmor brukade aldrig låta så där ens när hon har bråttom.
– Mamma sa att du hade gett Hedvig en sån där sele med sits på, som man bär småbarn i på ryggen för att dom inte ska tjuta, sa jag.
– Jag gav den till din mamma, sa farmor.
– Men det är Hedvig som får åka i den, sa jag och petade till klenäten så den rullade ner på golvet och in under soffan. Bara Hedvig! skrek jag och rusade ut och nerför trapporna. Jag hade inte tid att hoppa i träskorna en gång. Och jag bankade med knogen i ledstången för att jag inte skulle höra, ifall hon ropade att jag skulle komma tillbaka igen.
Jag öppnade boddörrn försiktigt försiktigt, ifall det skulle vara Bråttom-dag i boden också. Men där fanns inte en människa. Ingeborg stod inne på kontoret och pratade i telefon.
– Nädå, August, det är inget besvär alls, Fritiof ska ändå ha kälken med, sa hon. Adjö och sitt lugnt i stugan så kommer snuset, sa hon och la på luren.
– Ska Fritiof ut och åka kälke? sa jag med låg röst för att hon inte skulle börja skälla hon med.
Men det gjorde hon inte. Hon bara skrattade.
– Det är August i Löcka som ska ha opp lite varor till söndan. Han vågar sej inte nerför liderna när det är halt. Du kan få följa med och skjuta på i uppförsbackarna. Och så öppnade hon fönstret och ropade ut. Hallå, Fritiof! Har du plats för en låda till på kälken?
– Jajamen, hiva ut den bara! ropade Fritiof därute.
– Och en pojke ovanpå lådan? ropade Ingeborg.
– Bara ifall pojken är Rulle-pöjken! svarade Fritiof.
Och då, i ett slag, på tio sekunder, glömde jag att allihop hade varit så sura.
Vi tog sjövägen över bergen, för den är genast. Och så tycker Fritiof alltid om att gå på stigar som man kan se havet ifrån. Sista oppförslutet var vid Lauens Ekebacke. Nu var de flesta ekarna kala förstås, men man kände hur ekollona krasade under fötterna.
– Du ska se här blir rejäl kallvinter, sa Fritiof. Det blir det alltid när ekarna släpper ollona tidigt som i år. Här är ju ekollon så en skulle ha slickat sig om mun, ifall en hade varit ett svin.
– Tycker grisar om ollon då? sa jag.
– Jajamen, det är det bästa dom vet, sa Fritiof och drog fram sin fällekniv och fällde opp det stora bladet. Ser du ett ollon som ser friskt och vaket ut, så ge hit det ska vi se.
Jag gav honom det största jag kunde hitta. Och Fritiof la det i handen och klöv det mitt itu.
– Håll andan nu, viskade han. För sitter det en spindel inuti, så blir det pest och elände. Det står det i den gamla Bondepraktikan.
– Riktig pest …? viskade jag.
– I alla fall snuva och långhosta, sa Fritiof och kikade i ollonet. Sitter här en fluga och glaner tillbaka, så blir ladorna bara halvfulla till sommarn. Men sitter här en liten rar mask, då blir det goår för både folk och fä.
Jag försökte kika.
– Vilket var det, Fritiof? Fritiof suckade och tog ett nytt ollon.
– Jag hoppades att det skulle vara ett hål i var ände, sa han. För då behöver en bara sätta mun till och blåsa rätt igenom. Sen kan en önska vad som helst, och det slår in lika kvickt som katta nyser.
– En .. en häst med …? viskade jag.
Fritiof kastade det ollonet med utan att svara.
– Tomt, sa han. Och inget hål i var det heller.
– Vad betyder det att det var tomt då?
– Det betyder att isen börjar lägga sej, sa Fritiof och hyssjade. Hör du hur det sjunger Is Is nere i vågorna. En skulle allt ha haft ut sillgarnet en gång till före jul. Det är ju det förstås, sa han och suckade, att en ingen har som ror eka för en när en ska dra.
– Det … det kan väl jag få göra? Snälle Fritiof? sa jag och slog armarna om honom. Det kan jag väl få?
Fritiof såg på mig en stund, alldeles som om han mätte mig.
– Då får du allt ha dubbla vantar på dej, sa han till slut. Och så får du inte skrika att du vill hem till mamma, ifall vi får en fjärsing i nätet. För fjärsingarna dom sticks värre än huggormar, om en råkar klappa dom över ryggen.
– Ja, det vet jag, men jag är inte rädd, sa jag. Fast det var jag, lite.
– Då tummar vi på gott fiske, sa Fritiof. Tisdag eftermiddag, om inte isen har lagt sig, då slänger vi ut nätet. Och på onsdag morron, då drar vi.
Högst på krönet satte vi oss på kälken. Fritiof främst och jag bakom, så jag kunde hålla mig fast i hans rock. Och så åkte vi ner. För August bor nästan som i en grop i berget. Och efter bara en liten stund satt vi i Augusts kök och drack kaffe ur rosiga koppar som var lite spruckna i kanten. Jag fick ingen mjölk i mitt, för August hade ingen ko längre. Men jag fick en honungskruka alldeles för mig själv. Ur den fick jag fiska opp honung med en slev och bre ovanpå stora knäckebrödsskivor.
– Du Fritiof vill väl hellre ha en fläskebit på brö’t? sa August.
– Jo, det förstår sej, sa Fritiof.
– Fläsket är redigt salt, sa August. Men källa är full, ifall du skulle bli törstig. Ho var frösen i morse. Men jag slog hål i isen med yxebaken. Och jaminimej stack inte ålen opp huvet och glante på mej, änna som han hade tagit sej en lur och undra om det redan var jul, eftersom jag kom och väckte’n.
– Ålen? sa jag. Finns det en ål i Augusts brunn?
– Jajamen, sa August. I alla gamla riktiga brunnar, där finns det en ål som håller rent från lort. Den är precis som tomten förr på dom gamla gårdarna. August skar sig en stor fläskbit och åt den direkt från kniven med svål och allt. Men du tror förstås inte på tomten du? sa han och plirade på mig över fläskkanten.
Jag bara skakade på huvet. För jag hade munnen för full för att få fram riktiga ord.
– Nänänä, sa August. Men ålen kan du få se om du följer med ut. Och så reste han sig och gick före mig och Fritiof ut. Ifall han inte har krupit ner till botten och tagit sej en lur på en vecka igen.
Vi trampade genom de tunna isfläckarna bakom Augusts stuga. Där stod spetsiga bikupor mellan de mossiga aplarna. Men bina sov. Och källan sov nästan den också, för där fanns bara ett hål i issörjan. August la sig på knä och krafsade opp ett större med näven. Och där, mitt i det svarta rörde sig något smalt långt och ännu svartare. Brunnsålen.
– Det trodde du inte, va? sa August och krusade vattnet med tummen så ålen dök och försvann.
– Nä, det trodde jag inte, sa jag.
Fritiof skulle ner till Sillevika för att hämta honung, som Ingeborg skulle hälla i burkar och sälja i boden. Så jag fick gå hem ensam. Men bara vid åfallen kändes det lite kusligt, för där mullrar ån fram, så det låter som en trumma under isen. På branten ovanför stannade jag och läste en vers som farmor brukade läsa när hon var liten och gick hem ensam.
Ingen fara för liv och lem,
för här går stigen till mitt hem.
Vid åfallen hade alla bönderna i våran by sina kvarnar förr. Våran hette Rullseröds Gamle Bäckekvarn. Och där var farfars pappa med och malde julmjöl när han var pojke. Men nu låg bara kvarnstenarna kvar ute i strömmen. Och de var så fulla av is, så jag visste inte om jag skulle våga hoppa över på dom och ta genvägen över Örnekule Knalt hem.
Just som jag hade bestämt, att nä, jag går över bron i stället, så brakade gräskanten sönder i två bitar. Och jag åkte i vattnet och blev våt ända opp till knäna, innan jag fick tag i en alebuskerot och kunde hala mig opp igen.
Fast jag blev så rädd, så jag kände hur tårarna sved i ögona, bestämde jag mig för att inte skrika. Inte springa en gång, fast isvattnet smackade i kängorna.
Jag gick nästan långsammare än annars. Och vid vart femte smackande sparkade jag i eklöven, för då hörde jag inte trumman nere i fallet. Och nästan varenda gång hittade jag ett ekollon, som kanske var ett önskeollon.
Så fort jag kom hem till mig i kammarn bredde jag ut allihop på mattan. Och vartenda ett höll jag opp mot lampan, precis som Fritiof hade hållit opp sina mot solen. Men inte i ett enda ett var det hål rätt igenom.
Någon hade tänt farstulyktan utanför. Den satt där precis som en liten måne och lyste in genom gardin. Och då knep jag ihop ögona och önskade ändå. Fast jag inte hade något önskeollon att blåsa i. Men jag önskade så tyst, så ingen i hela världen skulle kunna gissa det.
– Jag önskar, viskade jag. Jag önskar att …
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
