Välkommen till den nittonde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Nittonde december
Farfar hade känt länge att det var storm på väg. För då började det alltid knipa i en frostspricka som han har på höger stortå.
Och på torsdag morron så kom stormen.
Sju Småvintrar och En Storstorm ska det vara före Dopparedan, annars blir det skräp till jul, säger Fritiof alltid. Och den här blåsten skakade av nästan alla löven på eken utanför vedbon. Det var knappt att man kunde hålla sig upprätt när man gick över gårn, så blåste det.
Fritiof och jag var på väg opp till skogen. Vi skulle hugga granar och kvista och sätta julnekarna på. Och precis som vi kom opp till stora vägen, där som Kråkelia går i en båge ner mot Svens Myr, så fick vi se brevbärarn Janne Berndtsson. Mest såg vi mopeden förstås, för Janne satt hopkrupen på den som om han inte brydde sig om att styra utan bara höll sig fast. Och mopeden gick på tvären nerför hela backen, en sån sladd hade han fått i kurvan. Och precis som Fritiof och jag hoppade över diket slog mopeden pang i backen, och Janne med förstås. Brevbärarväskan slog i så locket flög opp och hela moln av brev och julkort flög ut och fladdrade i väg. För just då kom det ett vindkast nerifrån sjön, så det visslade om öronen.
Janne hade nog inte slagit sig så värst, för han kravlade sig opp nästan med detsamma och viftade och skrek:
— Fräls brevena! skrek han. Julkorten får vi försöka skrapa ihop efteråt, men brevena är viktiga!
Så vi började jaga brev, Fritiof och jag. Fast vägen var så hal, så om man klev oförsiktigt bara det allra minsta så stod man på näsan. Fritiof gjorde en vurpa och slog ändan i nästan med detsamma. Han trodde det skulle gå att stampa fast ett brev just när det skulle fladdra i väg.
— Akta vägen, Fritiof! skrek jag.
– Väga mej hit och väga mej dit! skrek Fritiof tillbaka. Det är la viktigare att min bakdel kommer hem hel, väguslingen klarar sej alltid.
Just när vi nästan hade fått ihop alla breven, fick jag se något vitt som skymtade i ett alesnår i ravinen på andra sidan vägbanken.
– Vänta! här är ett till! skrek jag och hasade nerför banken. Jag sög åt mig en torr enepinne i farten, för brevet satt så högt att jag måste kliva opp på en sten för att komma åt och peta ner det. Precis som det kom singlande, hörde jag hur Janne puttrade i väg med mopeden bortåt Rullseröd till.
– Vänta! Här är ett till, sa jag ju …! Vänta!
Men det var bara Fritiof kvar när jag kom opp igen. Han stod och försökte fästa ihop byxändan med en säkerhetsnål. Hela baken hade spruckit när han slog ändan i vägen.
– Ska han åka lika galet med mopeden i varenda backe, så har han inte tid att sitta länge i varje, grymtade han. Men sen tittade han på brevet i alla fall. Är det till nån känd får du väl gå dit med det själv, sa han.
Han sa inte vad det stod utanpå. Han ville nog se om jag kunde läsa det själv.
– Hhh … herrr Viii … Herr Viktor Lind. Det är Elsas Viktor det, sa jag.
Fritiof tog yxan som han hade kastat ifrån sig när Janne kom farande. Sen tog han ett hopp över diket och började gå inåt skogen.
– Du får gå dit efter elvakaffet, muttrade han. Nu måste vi hugga slaner, så vi får opp julnekarna innan gulsparvarna svälter ihjäl.
Jag skulle ha julnek med från pappa till Viktor också. Så inte förrän vi hade ätit middag kom jag i väg med brevet och neken. Det blåste fortfarande. Men farfar hade sagt att vinden vred mot väst. Då stillnar det mot julesnö, sa han. Det kände han, sa han, för nu knep det ännu värre i hans vädertå.
Det lyste i Viktors källare, och jag kunde se genom fönstret hur Viktor stod böjd över snickarbänken och gjorde en fågelholk.
– Ser man på, det var fint främmande mitt i helgstöket, sa han när jag kom in.
– Gör du fågelholkar till jul? sa jag.
Viktor såg lite generad ut.
– Tja, nåt ska en ju ta sej för. Och till våren kan det bli så mycket annat att stå i för en bonne, så en inte hinner me’t.
– Men det är du ju inte längre? sa jag. Du är ju inte bonne, Viktor?
– En både är och inte är, sa Viktor och höll opp holken mot lampan igen, som om han helst inte ville se mig i ögona när han sa det. Du förstår, Antons arrende går ut i vår, så då kan jag få min mark tillbaka om jag vill ha den. Och jag kan få köpa hans med, för den är till salu.
Han la holken på hyvelbänken och började banka med hammarn, fast jag såg att varenda spik var islagen ända in.
– Fast det blir nog fabriken i alla fall, sa han och la holken framför mig. Se om den duger, för då kan du få den?
– Ja, den är fin, sa jag.
– Du får hämta den i mars när fåglarna börjar pipa i buskarna, sa han och ställde den på hyllan över hyvelbänken.
– Jo … det var så sant, det var ett brev till farbror Viktor, sa jag och grävde fram brevet ur rockfickan. Det var en julnek med, men den ställde jag utanför farstun. Brevet flög ur väskan när brevbärarn välte med mopeden.
– Jaså minsann, ja det är inte var dag man får flygpost, sa Viktor och skrattade. Det är väl en räkning förstås. Han stod och muttrade för sig själv medan han läste. Iskonvaljer? Jag har väl inte köpt några iskonvaljer? Jovisst … herre jösses, Elsas iskonvaljer, dom som jag köpte lördan före lusse! Nu är dom förstås förstörda allihop …
Han satte sig på huk i hörnet bakom bryggkaret och drog fram en papplåda som locket bara var stängt till hälften på. Jag råkade stöta till sladdlampan när jag lutade mig fram för att kika, och ljuset svängde fram och tillbaka över lådan. Den var full av iskonvaljer. Och de var utslagna allihop.
– Dom … dom blommar ju, viskade jag. Allesammans har blommor …?
Viktor nickade, och han såg så allvarlig ut som om vi hade suttit i kyrkan.
– Alldeles ensamma nere i mörkret har dom stått och slagit ut, mumlade Viktor. Det är väl ett under om nåt. Alldeles ensamma i mörkret …
– Men hur har dom fått vatten då?
Viktor pekade utan att bry sig om att fingret darrade.
– Det har dom fått härifrån bryggkaret. Det läcker på sidan, så det rinner utmed väggen.
Jag strök över de vita konvaljklockorna.
– Får jag ta med mej en hem? viskade jag. Bara en och ge Hedvig. Hon är alldeles galen i små små blommor.
Viktor tog försiktigt opp ett par.
– Ta en till morsan också du, sa han och sänkte rösten. Men säg inget ifall du ser Elsa. Du förstår, hon är lite trött nu om dagarna. Fruntimmer blir lätt såna när dom går hemma ensamma och funderar. Hon skulle må gott av ett juleunder, och det är i alla fall ett litet. Tycker du inte?
– Jag tycker det är ett stort, sa jag.
Det slutade inte att blåsa, som farfar trodde, bara för att det kliade i hans frostsprickor. Blåsten dånade i träden, och oppe i Hålebergsskogen måste det ha blåst ner en riktig bjässe över ledningarna. För just som mamma stod och stekte potäter till kvällmaten, så gick ljuset i hela byn.
Det är vi förstås vana vid på Rullseröd. Alla de gamla fotogenlamporna som man använde förr står kvar i köksskrubben. Och den största satte pappa på bordet och tände, och det blev ett så hemtrevligt ljus att det kändes varmt inne, hur än stormen bölade ute och ryckte i spjället oppe i skorsten.
Lite grann berodde nog det hemtrevliga på iskonvaljen som jag hade fått av Viktor också. Den stod bredvid den gamla fotogenlampan, och det såg nästan ut som om de lyste på kapp.
Det var det första julundret hos oss på Rullseröd.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
