Välkommen till den näst sista luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Tjugotredje december
Dan före julafton, som är Adam-dan, kokar vi alltid knäck hos oss på Rullseröd. Men Adam-dan är Granhuggardan också. Och den här gången skulle jag få följa med pappa till skogen och hugga.
Vi satt vid köksbordet och åt smörgås och nyponte, vi bägge karlar. För är man hungrig när man går i skogen i julvecka, så kan man trampa i villegräs och inte hitta hem förrän till påska, säger farmor alltid.
Jag hade inte varit oppe och tittat i Gammelkalendern. Men farmor läste opp versen när hon var nere och hämtade stötebröd till skinkan. Så här var den:
Då Adam går in i julnatta när,
då tager man gran in i stuga och klär.
– Nä nu är det bäst vi ger oss av, sa pappa och reste sig, så vi hinner till skogen innan mamma börjar vidbränna julknäcken.
– Pyttsan, här vidbränns ingenting, sa mamma och tog fram min födelsedagshalsduk och började bylta på mig.
Den är världens längsta. När man har virat den fyra gånger runt halsen är det ändå så mycket kvar, att man kan stoppa hela fransen ner i byxorna.
– Passa på Rulle nu, så han inte går bland rotvältorna och bryter bena av sej, sa mamma. Jag kanske går opp till Elsa ett tag, hon är lite klen.
Och så gav vi oss av. Vi gick över vägen, just nedanför Kråkelia, och sen stigen förbi Kroppevattnet, där som telegrafarbetarna har huggit rent för de elektriska ledningarna.
– Här har vi en bra med detsamma, sa pappa och pekade på en bjässe.
– Du är inte klok, sa jag. Ska den få plats hos vårat, så får vi hugga hål i taket både opp till farmor och till vind.
Pappa skrattade och gav mig yxan.
– Jag menar att vi skulle ta toppen, dumsnut. Men hugg den du vill. Nån gång måste du få pröva på själv, annars blir det aldrig nån bra bonne av dej. Den där borta är grov i barren, då står den till påska om en hugger den i töväder som i dag.
– Hade den inte varit sned i toppen hade den varit bra, sa jag. Pappa följde med utan att bråka, som han gör annars när han inte får som han vill. Och till slut hittade vi en som såg bra ut från alla kanter. Jag sparkade undan snön, så jag kom åt med yxan och högg ett par tag.
– Farmor pratade om dej i går, sa jag utan att sluta att hugga.
Pappa skrattade.
– Hon var förstås sur för att jag gick och såg efter hare i söndags i stället för att gå i kyrkan?
– Nä, hon pratade inte om dej som du är nu, sa jag. Och jag såg inte opp nu heller. Hon pratade om dej som du var när du var pojk. Pappa slutade att skratta.
– Ta ut svängen bättre, annars kommer du inte igenom barken en gång, sa han. Jag tog ut svängen och klämde i, och granen brakade av med detsamma. Nå, hur sa gammelmor att jag var då? sa han lägre.
– Hon sa att du och jag … att vi egentligen var väldigt lika, sa hon.
– Så, hon sa det, sa pappa. Han talade lägre och lägre nu, som om han grunnade på vartenda ord. Sa hon hur vi var lika också? sa han.
– Vi var lika tröga när vi var det, sa hon. Och lika spralliga när vi var det.
– Jaha, då borde åtminstone du och jag kunna begripa varandra, om inga andra kan, sa pappa och lyfte opp granen.
Men när jag började lunka tillbaka igen i våra gamla spår, så slängde han den och högg mig i rocken.
– Ånä, stopp där herrn. Nu har du huggit din första gran på Rullseröd. Nu får du allt se till att den kommer hem också.
– Ska .. ska jag bära ensam? sa jag.
– Vi bär den ihop, sa pappa. Du tar i toppen, så tar jag rotändan.
Det är inte alls så tungt att bära gran när man är två och hjälps åt. Men man får se opp jämt, så man får inte tid att prata mycket. Jag tror inte pappa sa ett enda ord på hela vägen. Han gick nog och grubblade på det där som farmor hade berättat om honom och mig. För inte förrän vi kom oppför våran backe, och vi kunde se huset skymta fram mellan julnekarna som Fritiof hade satt opp, vaknade han till. Jag tror att vi slängde ifrån oss granen och började springa på en gång.
Bägge köksfönstren nere hos oss var uppslagna och svart rök bolmade ut. Och precis som vi hann fram till farstun, så kom Fritiof raglande ut.
– Gruuu … spss … knäkrr …! flåsade han. Inte ett enda ord som gick att begripa fick han fram.
– Bli där du är, du ser väl att det brinner! skrek pappa och knuffade undan mig och rusade in i köket.
Men det gjorde det inte. Det bara rök. Inne i sängkammarn skrällde telefonen hela tiden. Och jag hörde pappa slå opp fönstren därinne och sen skrika i luren:
– Ja ja ja, jag hör att det är du! Nä, jag är inte sjuk! Jag är bara full med rök …! Har du glömt knäckgrytan, sa du …? Ja tack, jag märker det! skrek han.
Sen slängde han på luren och slog opp fönstret i kammarn också. Fritiof hade hostat färdigt nu och kom raglande in i köket efter mig.
– Här … här finns la ingen knäckgryta …? hostade jag.
– Nä, för jag har hivat ut den, grymtade Fritiof och satte händerna under vattenkranen. Den brann som en tjärpotta …
– Du … du har ju bränt opp nyporna, Fritiof …? viskade jag. Varenda en är svartbränd i toppen …?
– Äh, det är bara lite blåsor, sa Fritiof. Det hade nog blivit fler ifall inte tomten hade varskott mej i tid.
Den mesta röken hade blåst ut nu, så det lät som om jag skrek det, nu när alla hade slutat att hosta. Men det var knappt att jag viskade det en gång:
– Såg du … såg du tomten? viskade jag.
Fritiof skrattade och blåste på fingrarna.
– Inte ser man en tomte. En tomte den känner man.
– Var var du nånstans när du kände’n då …? viskade jag.
Fritiof skar små skivor av tvålen och tryckte fast på fingertopparna.
– Borta bakom vedboa, sa han. Jag höll på att elda opp gamla bräder. Det var därför jag inte märkte den där andra röklukten … med detsamma. Han sänkte rösten. Då … då var det plötsligt som om nån ryckte mej bak i byxorna. Änna som om nån ville minna mej på att dom gamla var farna in med bussen … och att bara jag var hemma.
Pappa slutade opp med att gå runt och skälla på de sotiga väggarna och ställde sig att blänga på Fritiof i stället.
– Sätt inte i pojken såna där dumheter, sa han. Du fastna förstås med byxorna i en spik.
– Jo, det förstår sej, sa Fritiof. Men gamla spikbräder rycker sällan två gånger. Och näste gången ryckte det i rocken.
– Än sen då, sa pappa och började vanka runt och grymta över de sotiga väggarna igen. Du gick förstås och yrade så du fastnade oppe i hagtornen.
Fritiof svarade inte med detsamma. Han blåste på de intvålade fingrarna och det var omöjligt att se om han var ilsk eller bara full i skratt. Men han var nog ilsk i alla fall. För när han började tala, så blev rösten bara högre och högre, tills han röt så kopparlocken skallrade på spishyllan.
– Jaså, det var bara spikarna! röt han. Och det var bara hagtornsbuskarna! Han slog näven i bordet så kaffekopparna hoppade. I så fall tycker jag att du, Henrik Alexandersson, ska ta och gå ner och ta dom där hagtornsbuskarna i hand och tacka så mycket. För hade dom inte varit så envetna och fortsatt att rycka, så kanske hela Rullseröd hade stått i brand nu. Vad skulle du ha sagt om den julbrasan?
Pappa sa ingenting. Inte ett ord sa han.
Fast vi hjälptes åt att tvätta och skrubba och skaka mattor, när mamma kom hem, så luktade det bränt ändå. Och det var sotigt överallt, både i köket och i sängkammarn. Det var så när att mamma hade satt sig till att lipa.
– Här nere i köket som vi har ätit julmaten i alla år, suckade hon. Vad ska vi ta oss till nu då?
– Äh, ni får la masa er oppför trappan till farfar och mej, sa farmor. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Fritiof sa ingenting. Men han gick runt och såg lurig ut.
– Ett sånt här stort och rejält bonnekök, det är gott nog, sa han. Men nån riktig julestuga, det är det inte.
Det klack till i huvet på mig. För julestuga var det hemliga ordet, som Fritiof hade viskat i örat på mig när vi prövade våra lussesärkar på Lucia-dan.
Ingeborg hade kommit in hon med. Och Fritiof la armen om henne.
– Det förstås, vår julestuga, min och Ingeborgs, är ju inte så stor den heller. Men ju mer en får knö’ ihop sej kring julebordet, ju bättre smakar skinkan.
– Så är det så det passar, sa Ingeborg och såg inte alls lessen ut att ha Fritiofs arm om sig, så är ni välkomna till oss på julafton allihop.
– Gran har vi med, fast ho är liten, sa Fritiof. Och ved finns huggen. Så gamlamor ska inte behöva frysa om tårna innan dansen börjar.
– Me … menar ni oppe i källarstugan …? stammade farmor, hon som aldrig stammar annars.
– Jajamen, sa Fritiof och började gräva i fickan.
– Me .. menar ni att ni två … du och Ingeborg? stammade farmor.
Fritiof grävde i andra fickan nu. Och där hittade han det som han letade efter.
– Vi hade förstås tänkt spara det till julfesten, sa han. Men det är la ingen idé att slita ut ringen i fickan, nu när hemligheten ändå är uppdagad. Och så satte han ringen på Ingeborgs finger, för det var en ring. Passar den, annars får jag pröva’n på nån annan? sa han.
– Du skulle bara våga, sa Ingeborg. Och så slog hon armarna om store Fritiof och gav honom en kyss.
Ett sånt pratande och skrattande och gratulerande det blev. Det var bara farmor och jag som var nästan som vanligt. Plötsligt så kände jag hennes hand. Hon la den lätt på min och viskade:
– Kommer du ihåg hur första versen i Gammelkalendern var, den som du läste oppe hos mej när vi tände första adventsljuset?
– Ja, sa jag högt. Men så sänkte jag rösten och viskade det. För jag visste inte om det fortfarande var bara vår hemlighet:
Nu vandrar advent kring stallar och hus
och hösten den gråa är liden.
Och precis som om mamma hade anat vad det var jag läste, så tände hon alla fyra adventsljusen och ställde staken i fönstret. För det började redan mörkna ute. Och då nickade farmor, och då läste jag slutet högt så alla hörde det.
I kväll när i stugan vi tänder vårt ljus
begynner den underfulla tiden.
– Ja, det var första undret det, sa farmor och skrattade. Men det är inte säkert att det var det sista bara för att knäcken gick opp i rök. Och så lutade hon sig fram och viskade till mig. Ska vi slå vad att det kommer fler?
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
