Det må vara hänt att rörlig bild är dagens dominerande konstuttryck, men det betyder inte att litteraturen mist sin betydelse. Tvärtom, ända sedan biografens uppkomst har filmen och litteraturen korsbefruktat varandra.
Redan på 1930-talet uppfann till exempel författaren Erik Lindorm fenomenet bokfilm – ett tryckalster som bestod av lika delar bild och text, inspirerad av dagspressens koncishet och långfilmens kronologi. När den första bokfilmen Selma Lagerlöf. En bokfilm utkom 1933 kallade sig Lindorm inte längre författare. Nej, på bokens framsida tryckte man ”Regissör: Erik Lindorm”.
LÄS SELMA LAGERLÖF. EN BOKFILM (1933) HOS LITTERATURBANKEN.
Andra samtida nöjde sig med att betrakta filmmediet på avstånd. Poeten Henry Parland var en av alla 1900-talets avantgardister som ägnade filmen sin kritiska blick. I Parlands bok Återsken (1932) finner man inte mindre än fyra längre reflexioner över filmens verkan och vara: ”Filmens inverkan på våra dagars litteratur”, ”Den psykologiska filmens bankrutt”, ”Den sovjetryska filmen” samt ”Filmstjärnor och regissörer”.
Somliga författare engagerade sig istället i filmindustrin från start. Journalisten och författaren Barbro Alving, eller signaturen Bang, är främst känd för sina färgstarka kåserier, men redan tidigt i livet skrev hon flera filmmanus för vita duken. Av alla filmverk som Alving producerade, glänste filmatiseringen av Elin Wägners bonderoman Åsa-Hanna (1918) klart och tydligt som den mest lysande av dem alla.
Filmintresset gjorde sig i sin tur gällande i Alvings skrifter. Hennes kvicka utläggningar om filmstjärnor, regissörer och branschfolk vittnar om en gedigen förtrogenhet med filmindustrin. Bäst blir det i kåserier som ”En klämmig film” eller Alvings porträtt av skådespelaren Ingrid Bergman i boken Profiler (1983).
Få författare har dock lyckats så väl på både filmens och litteraturens område som Hjalmar Bergman. Han lär ha hänförts av filmkonstens möjligheter så tidigt som 1905, men det dröjde ett drygt decennium innan den egna filmskaparlusten vaknade till liv. Vid det laget hade Bergman författat elva romaner, därtill ett stort antal novellsamlingar och pjäser. Han knöt kontakt med den välrenommerade filmregissören Victor Sjöström, och på så vis banade han vägen in i filmbranschens innersta kretsar.
Tillsammans med hustrun Stina Bergman skrev han över trettio filmmanus från och med 1917. Somligt refuserades förstås, men andra verk räknas idag till svenska filmhistoriens klassiker. Till de senare hör filmatiseringen av Elin Wägners roman Norrtullsligan (1908) som kan ses i sin helhet här på vår Ljud & Bild-sida.
Att skriva för scenen och biografen var inte alltid en dans på rosor. Bergman led svårt av att se sina verk bli feltolkade eller illa behandlade av klåfingriga regissörer och skådespelare. Bergman redogjorde 1927 för sina erfarenheter av teater- och filmbranschen i den lika utlämnande som underhållande essän med titeln ”Författaren och skådespelaren”. Han skrev bland annat:
”Apropos ordet! Här komma vi till något som ej så sällan förvandlar även den beskedligaste författare till en hatisk person med farlig benägenhet att begå våldshandling. Läxan! Ve skådespelaren som ej kan sin läxa! Vi författare förakta honom! Lindrigt talat. På den punkten är vi stränga magistrar. Herre! Ni sa och, men jag har skrivit samt!”
LÄS HJALMAR BERGMANS VERK HÄR.
Stig Dagerman, ytterligare en av litteraturens giganter, tillhörde en författargeneration där film och biografbesök var en integrerad del av vardagen och kulturen. I ikoniska romanen Bränt barn från 1948, skildrar Dagerman tonårspojken Bengts flykt från livets leda i biografsalongerna, och rubbningen i familjens dynamik när Bengts pappa träffar en ny kvinna: biografkassörskan Gun.
Biografsalongen var onekligen en viktig plats i Dagermans eget liv. I det postumt utgivna textfragmentet ”Göta Lejon, min barndoms tempel” skriver han:
”Vilka oändligt långa timmar innan klockan blev halv ett på söndagsmiddan och vilken ändlöst lång gata innan Göta Lejon skimrade genom höstdiset, snöstormen eller vårregnet. Och vilken härlig njutningsfylld femdubbel väntan innan Karl-Alfred kom och innan oxvagnarna började vagga fram över den farofyllda prärien. Först biljettkön och sen kön innan läktaren öppnades och så kön framför akvarierna och kön slutligen innan dörrarna slogs upp och så den sista ljuvliga väntestunden i bänken, innan ljuset sakta dog ut.”
Få känner till att Dagerman även verkade som filmkritiker. Under åren 1942–1946 bidrog han med över hundra recensioner till tidningen Arbetaren. Ett tiotal av dessa finns tillgängliga för läsning i Dagermans Samlade skrifter 11. Essäer och journalistik. Vad ansåg Dagerman exempelvis om filmskaparna Alfred Hitchcock och Fritz Lang? Eller om Alf Sjöbergs och Ingmar Bergmans film Hets (1944)? Alltsamman, och mycket mer, kan du läsa i Dagermanavdelningen i vårt digitala bibliotek!
Läs mer.
ANNA MYRBERG: ”SOM EGEN BIOGRAFFÖREVISARE” (1924)
HASSE Z: ”ANNA-CLARA BERÄTTAR OM ETT FILMDRAMA” (1917)
HASSE Z: ”GRÖNKÖPING OCH FILMEN” (1919)
FRANK HELLER: ETT BIOGRAFDRAMA (1928)
KAR DE MUMMA: ”PROVFILMNING” (1924)
KAR DE MUMMA: ”NI ÄR FILMAD!” (1932)
Blogginläggets bild, vars fotograf är okänd, har vi lånat av Bild Linköping (CC-BY-ND).
