Teatern är ögonblickets konstform. När ridån faller och salongen ljusnar upphör den att existera. Hur mycket vi än bönar och ber om ett ögonblickets repeat-knapp är vi förpassade till de historiska källorna.
Den teaterhistoriskt intresserade hittar emellertid en mängd vittnesmål och skildringar av svenskt teaterliv i Litteraturbankens samlingar. För de tidigaste föreställningarna är uppgifterna förvisso sparsmakade, men i F. A. Dahlgrens Anteckningar om Stockholms theatrar (1866) hittar vi upplysningar om 1600-talets skoldramer på latin fram till Dahlgrens samtida resande landsortsteatrar.
Dahlgrens verk var, med dess dryga 600 sidor, den mest allomfattande teaterhistorien som dittills skrivits. Här lär vi oss bland annat att det första kungligt sanktionerade svenska teatersällskapet uppstod kring 1668 och uppträdde regelbundet i kungliga slottets lokaler. (Som dramatiker skördade gruppen inga lagrar, men en handfull dramer bevarades likväl i privata handskriftsarkiv och trycktes åter under 1800-talet. Häribland hittar vi Isak Börks två pjäser: Darius samt Valete theatren, båda uppförda 1688.)
Mer utförliga är skildringarna av 1800-talets teaterliv. I Litteraturbankens bibliotek finner man okända som framstående författares redogörelser för dramatikers och skådespelares vardag. Här intar förstås författaren August Blanches Komedianterne eller Ett resande teatersällskap viss särställning. I denna tvåaktare – sin tids mest spelade pjäs – följer vi ett kringflackande teatersällskap stationerat i Vimmerby. Här rör det sig förstås om fiktion, men Blanche tecknar likafullt ett levande och lustigt porträtt en teatertrupp under mitten av 1800-talet.
I vår digitala utställning Dramaklassiker från Sveriges Radio Drama kan man fördjupa sig i August Blanche och tillkomsten av Komedianterne eller Ett resande tearsällskap. Ta dig vidare till utställningen här!
Även Frans Hedberg och hans självbiografiska berättelse Fyra år vid landsorts-theatern (1857–1858), samt skådespelaren Johan Peter Törnqvists Teaterlif. Anteckningar af J.P. Törnqvist, f.d. skådespelare (1873) utgör betydelsefulla dokument för att lära känna de dåtida teatrarnas villkor.
Hedberg låter oss förstå att livet på scen var mödosamt. Han förklarar i förordet att syftet med boken är ”att låta allmänheten blicka in uti de förhållanden, i hvilka de dramatiska artisterna vid våra mindre theatrar få framsläpa sitt lif, och att genom dessa taflors åskådande på närmare håll, kanske betaga mången yngling eller ung flicka lusten för en bana som de icke tänkt sig annorlunda än som en dans på rosor.”
Även andra röster stämmer in i klagokören. Teatermannen Johan Jolin berättar i den postumt utgivna Teater- och skolpojksminnen (1895) om de första darrande kliven upp på scen. Och författaren Richert von Koch skildrar i kortromanen Pandemonium eller Konstnärs- och teaterlifvet i Stockholm (1898) ”sanningens martyrer” – det vill säga människorna som trots svält och underkastelse väljer konstnärens eller skådespelarens bana.
Några ljusglimtar finner vi där alltjämt. Det är med teatern som med livet i stort. I Adolf August Schéeles Lutfiskblöterskan. Teaterbilder från en förgången tid (1887) varvas muntra upptåg med den kärva tillvaron vid teatern. Schéeles och många andras framställningar kan knappast beskyllas för att återge en sanningsenlig bild av verkligheten. Ändock leder varje ord och handling läsaren in i ett underbart förflutet i sin fantasirikedom.
Läs mer.
WILMA LINDHÉ: VID GASSKEN OCH GASLJUS. BILDER UR TEATERLIFVET (1885)
NILS ARFVIDSSON: TEATERBILDER FRÅN FORDOM (1885)
ANONYM: TEATERHISTORIER (1885)
