Välkommen till den tionde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Tionde december
Den kvällen, när det bara var tretton och en halv dag kvar till julafton, la Fritiof och jag ut Fritiofs sillgarn. Det var redan skumt när vi rodde ut och det frasade i vattnet som om isen var på väg. Fritiof hade tagit ut ett par särskilt lätta åror som hade stått i hans sjöbod. För är det isklumpar på, så halkar årorna hit och dit mellan tollepinnarna. Och jag måste kunna hålla kursen precis, och stanna opp så fort nån maska fastnade i relingen och Fritiof ropade: Still! Still!
Det rök ur vattnet när vi rodde in till bryggan igen. Det var froströk, sa Fritiof. Men det lyste i Fritiofs köksfönster. Han hade satt fotogenlampan på bordet innanför, så jag skulle kunna hålla kursen rätt ifall mörkret kom för kvickt på.
– Jaha, nu gäller det att få fyr på björkepinnarna, sa Fritiof så fort vi kom in i köket. Annars vaknar vi som isbitar i morron. Han slog opp spisluckan och la in först små torra pinnar och sen tjockare och tjockare allteftersom elden tog sig. Känn efter om kaffepetter är ljummen, Rulle-pöjken?
– Jaha, det är den. Lite grann, sa jag och kände efter.
– Bra det, för här ska han få se på en mage som skriker efter kaffe och goa fläskesmörgåsar, sa Fritiof och började plocka fram ur skafferit: hembakt bröd och ost och sånt där salt fläsk där saltet sitter i vita pärlor utanpå. Och en liten röd spickekorv. Och salt sill förstås. Det har han alltid på bordet, för han har en hel tunna saltad ute i kallfarstun.
Jag tryckte näsan mot rutan och försökte se ut.
– Vad fort det blev svart ute, Fritiof. Nu kan jag redan se fyren blinka på andra sidan.
– Säg du åt gamle fyrgubben, att nu får han blinka utan dej, för nu är maten klar, sa Fritiof. Sen går vi och knyter oss. Vi får ligga skavföttes i soffan. Då håller vi värmen bättre. Jag fick med mig en bit prickekorv från boden, för du äter inte sill, förstår sej?
– Det är så farligt mycket ben i som sticks, sa jag.
– Hoppas det inte är för mycket ben i korven? sa Fritiof.
– Nä, men här är skinn, sa jag och drog ut ett som hade fastnat mellan tänderna och blivit till en lång tråd.
Då och då sneglade jag bort mot den tomma korgen som stod vid väggen bakom Fritiofs stol. Den stod så nära att Fritiof hade kunnat sträcka ut handen med en skinkbit eller klappa nån på huvet utan att vända sig om.
– Ni pratade väl ofta med varandra, du och gamle Snellman? sa jag.
Fritiof hällde kaffet på fat och blåste. Han blinkade lite också, men det kanske var för att fotogenlampan osade.
– En hund, det ska jag säga dej, Rulle-pöjken, han kan vara lika så god att prata med som en människa. Ibland bättre …
– Hade jag en häst hemma skulle jag prata me’n jämt, sa jag.
Det var det sista jag tänkte innan jag somnade.
Så fort det var så ljust att vi kunde se, rodde Fritiof och jag ut och lyfte sillegarnet. Fritiof stod i fören med båtshaken och högg tag i nätet med kroken just där som yttersta flötet låg och guppade.
– Sakta fart, nu, Rulle-pöjken, sakta fart, sa han. Så där, nu har ja’n. Håll opp årorna, nu halar jag in.
Han drog opp draggen som höll fast nätet så det inte drev i väg. Sen började han hala in. Hela tiden kommenderade han med låg röst:
– Så ja, nu kan du börja ro igen. Nänä, bakåt vettja. Se opp, så jag inte kommer opp i nätet. Då blir det vi som blir sittande i maskorna och sillen som går fri.
– Är det nån fisk i, Fritiof? sa jag.
– Jomen, jag tycker allt att det sprattlar nåt där framme …
– Det är väl ingen fjärsing, Fritiof? Såna med taggar på ryggen?
– Nä, men en rejäl slätsill, sa Fritiof och plockade ut sillen och släppte den i lådan som vi hade i botten på ekan. Här kommer nästa. Backa så vi inte kör in i maskorna, Rulle-pöjken.
– Jag … jag fryser om fingrarna, Fritiof.
Fritiof vred på huvet och flinade. Han stod ju och halade med händerna bara, fast det var så kallt så det rök ur munnen.
– Vi kan ju byta, sa han. Du får plocka fisken ur nätet. Och så lånar jag dina goa tummevantar och ror. I detsamma ropade han till. Still båt! Still båt! Här kommer det en fetlax sprallande. Och efter det kommer det sill i långa banor!
– Det står nåt stort och slår därborta vid sista flötet, Fritiof!
– Det är nog en torskerackare. Dom brukar stryka utmed berget och lura på krabbor. Men här ska du se på nåt som är varken torsk eller sill, sa Fritiof och höll opp en liten rund fisk som skimrade i gult och grönt, när han vände den mellan nyporna.
– Vad .. vad är det för en konstig en?
– Det är en kvabbso, sa Fritiof. Hon är fru till Stenbiten. Men hon är för liten för grytan, så vi slänger i ’na. Så ger hon go fisketur.
Och det gjorde hon, för åh vad fisk vi fick. När vi rodde hem igen, så var lådan som jag hade mellan fötterna full ända opp. Vi hade fått tjugoåtta sillar och tre bra torskar och en laxöring och tre vittlinglyror.
Fritiof började rensa så fort vi kom i land och hade dragit opp båten. Sillen var han särskilt glad åt, för den saltade han ner i tunnan ute i kallfarstun. Det var inte så farligt kallt nu, för solen hade gått opp och jag hade dubbla sockor i stövlarna, så jag vadade runt inne på det grunda och letade efter snäckor. Fritiof får alltid så mycket konstiga snäckor i sina garn som han kastar i igen.
– Du kan väl spara några huven till våran gammelkatta! ropade jag. Sill är det bästa hon vet.
– Du är tokig, sa Fritiof. Vi kan väl inte spara sill till en katta som räven har i magen.
Jag vadade in till Fritiof.
– Hon finns inte i nån rävmage, nästan viskade jag. Hon finns bakom den gamla amerikakistan oppe på farmors vind.
Fritiof smätte bort ett sillfjäll från näsan med tummen.
– Jaså du, det är där du har gömt’na?
– Jag har inte gömt’na alls. Hon har gömt sej själv, sa jag och sänkte rösten. Hon har en unge också. En enda en. Det får kattor ibland när dom blir gamla som våran Malvina. Bara en.
– Och nu är du rädd att far din ska ta ifrån henne hennes enda? sa Fritiof.
Jag visste inte vad jag skulle svara, så därför sa jag inget. Fritiof grävde i fickan.
– Jag har inga pengar på mej nu, ser jag. Men jag kanske får. Om jag hittar nån rik patron som köper sillen av mej. Han gav mig en puff med sin våta näve. Ska vi säga att jag köper’na av dej?
– Kattungen? viskade jag. Köper du kattungen?
– Jag har alltid haft hund i huset förut, sa Fritiof. Det är på tiden jag får en katt. Vad är det för färg på’na?
– Hon är svart, sa jag. Ifall hon är en hon förstås.
– Med lite granna vitt på rompespetsen? sa Fritiof och la armen om mig. Då blir hon en bra råttkatt.
Den dan stod det FÄRSK FISK på extraskylten med Dagens Specialiteter utanför boden hemma. Fritiof stod själv bakom disken med förkläde på och sålde. Och på bara en halv timme så var alltihop utom en enda liten sill slut.
– Hon är inte till salu, sa Fritiof, för hon är bortlovad. Och så blinkade han åt mig. Och så blinkade han åt Ingeborg också. Det var så sant, mens vi ändå pratar affärer, sa han och rullade in sillen i ett tidningspapper. Rulle och jag vi har gjort en ihop vi med.
– Har du och Rulle gjort affärer? sa Ingeborg.
– Djuraffärer, sa Fritiof. Ska du följa med och beskåda köpet, så sätter vi opp skylten KOMMER STRAX på dörren och går opp på vind, för den köpta varan ligger och sover och vill inte flyttas. Jag var lite rädd för att Ingeborg skulle bli arg. Men det blev hon inte. Hon höll ungen så tätt intill sig, som om hon aldrig ville släppa den.
– Åh vad fin du är, viskade hon. Vad heter den, Rulle?
– Tills vi vet säkert om han är en han eller en hon, så heter han Virginia Amandus, sa jag.
– Så du vill att vi ska behålla’n då? sa Fritiof. Och det lät på rösten som om han frågade om en massa saker, fast han bara frågade om en liten katt.
– Det är klart jag vill, sa Ingeborg och måste vrida bort ansiktet, så röd blev hon.
– Då är frågan var han ska bo, sa Fritiof. Katter dom håller på det gamla. Dom tycker bäst om gamla rum med pelargonior i fönstret och en kamin i hörnet och en trasmatta att ligga på när det är kallt ute. Och så harklade han sig och såg på Ingeborg på det där särskilda sättet igen. Just så som det är oppe i källarstugan, sa han.
Ingeborg satt stilla med kattungen i famnen.
– Du får bestämma själv när du blir stor nog, viskade hon. Virginia Amandus.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
