Välkommen till den tolfte luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Tolfte december
Den dan som kom efter den, när farfar och pappa och Fritiof och jag räddade Rosa, var den kallaste dan på hela vintern. När jag tittade på termometern, som farmor har fastskruvad utanför sitt bästfönster, så hade kvicksilverkulan i den krupit ner nära tio streck under nollan. Och den bara sjönk och sjönk.
Den här dan var det Alexander som hade namnsdag. Det var det både i farmors Gammelkalender och i våran nya nere i köket. Fast versen på farmors var lite råttgnagd, så hon fick torka ren glasögonen på förklädet innan hon kunde se att sätta ihop bokstäverna till en vers.
— Det börjar i alla fall med ett P, sa jag.
— Nja, jag tycker nog det ser mera ut som ett B som har fått magen bortgnagd, sa farmor.
— Eller ett K, sa jag.
— Ja minsann, jag tror du börjar läsa bättre än jag, sa farmor. Och så läste hon. Fast lite dovare än vanligt. Som när jag var liten och hon läste sagor som var lite kusliga.
Kring Alexander när mörkret smyger,
se opp för trolltyg som far och flyger.
— Äh … troll, det finns det ju inga? sa jag.
— Var inte för säker, sa farmor. ”En vet aldrig riktigt vad som finns och inte finns dagarna omkring jul, när det är som mörkast kring väggarna”, det sa alltid mor min och så spottade hon två gånger över vänster axel. Särskilt om det var halt att gå till lagårn. Och så läste hon en bra ramsa tyst för sej själv.
— Hur … hur var den ramsan då? viskade jag. För farmor hade sänkt rösten ännu mera nu.
– Jag tror att den gick så här nånting, sa farmor.
Akta din fot, se varest du trampar.
Bak lagårdsdörra står kanske trollet och stampar,
– Varför just bakom lagårdsdörra? sa jag.
– Jo, på den tiden fanns det inget ljus i lagårdarna, som vi har i våra nu, sa farmor. Då var det bara korna som stod därinne i mörkret och pusta och trampa som svarta skuggor när en gläntade på dörren. Och nu sänkte hon rösten till nästan ingenting. Då gällde det att inte vara rädd av sej, ifall man tyckte att man plötsligt såg nåt annat skymta därinne. Fast du är ju inte rädd av dej förstås, sa farmor och skrattade, för jag tror att hon såg att jag rös till lite.
– Ssss, troll dom finns bara i gamla sagor, sa jag.
Farmor drog ut översta byrålådan och tog fram sin ficklampa och gav mej.
– Det är bra att du är så säker, sa hon. Då kan du gå opp på vind och hämta ner det gamla sticketäcket till farfar. Så får jag värma det framför spisen innan han ska lägga sej i kväll. Det hänger på en krok bredvid klädpåsarna.
– Mås .. måste han ha det just precis i dag? sa jag.
– Ja, det måste han, sa farmor. I natt låg han vaken till över tolv och gnatade om att han frös om tårna.
Precis då började klockan inne i farmors sängkammare att slå.
– Det .. det går nog inte i alla fall …, sa jag och räknade slagen. För jag har lovat Ingeborg att komma ner och hjälpa henne att packa ägg. Jag har lovat att komma .. sex precis.
– Jaha, men nu kommer du fem minuter efter i stället, sa farmor och skjussade i väg mig ut.
Det är inte bara klädpåsarna som prasslar oppe på vinden på Rullseröd. Det är gamla tidningar också, som farfar har nubbat fast över såna ställen där taket är otätt, och där det yr in snö när vinden blåser från havet. Och den här dan prasslade det mer än vanligt när jag kom opp. Det enda stället där det inte prasslade var vid skorstensmuren, där Malvina låg i korgen med sin unge.
– Försök inte, jag vet nog att ni är där fast ni inte hörs, sa jag och vände ficklampan och lyste dit.
Men de var där inte. Varken Malvina eller Virginia Amandus. Bara farmors gamla mattrasor låg i korgen. Precis då kom det ett blåstyl, värre än de andra. Och alla de gamla tidningarna tog i att prassla, som om vinden hade varit full av arga fladdermöss. Och jag vände och rusade nerför trapporna utan att bry mig ett dugg om ifall farfar fick något sticketäcke över tårna. Jag stannade inte förrän jag var nere i affären.
– Ingeborg! ropade jag. Dom är borta, Ingeborg! Både Malvina och ungen är väck!
Men Ingeborg fanns inte i affären. Bara Fritiof, och han var svart som ett åskmoln i ansiktet.
– Var är Ingeborg, Fritiof? sa jag.
– Här är hon i alla fall inte, sa Fritiof och låste ytterdörren och la nyckeln på disken. Ser du henne, så kan du hälsa att jag går hem nu. Hem till Sillevika!
– Men .. men du brukar ju alltid stanna och äta kvällmat med oss i köket först, Fritiof …?
Fritiof svarade inte. Han gick ut bakvägen och slängde igen dörren efter sig.
I detsamma fick jag se korgen. Ingeborg hade ställt den bredvid det varma elementet. Och där låg Malvina och hennes unge och hade det gott tillsammans. Jag satte mig på huk bredvid och smekte dom en i taget.
– Å jaså, ni hade bara flyttat. Här är förstås goare att ligga än oppe på vind med alla tidningarna som prasslar. Eller hos Fritiof nere i Sillevika, med bara vågorna som dunkar och slår.
Det sista sa jag bara lågt för mig själv, så stack det till i hjärtat när jag tänkte på Fritiof som ingen hade att ligga skavföttes med i soffan längre. Och ingen Snellman att prata med.
Den kvällen tänkte jag på Fritiof så det var omöjligt att somna. Pappa och mamma och Ingeborg och farmor satt och småpratade med varandra ute i köket.
– Det är lögn, jag grälade inte med Fritiof alls, hörde jag Ingeborg säga. Jag sa bara att jag inte ville, att han skulle gå och jobba i boden utan att ta emot ett öre för det …
Jag smög opp och fram till dörren. Den var inte riktigt igendragen, så jag kunde se allihop. De satt runt köksbordet. Farmor hade tagit ner en smakbit av sin rullsylta. Men det var ingen som smakade.
– Fritiof han har nog sparat på kistbotten, så han klarar sej ändå, sa pappa. Han fick väl ärva nåt efter mor sin också. Far … det har han ju aldrig haft nån, som man vet …
Ett tag trodde jag att jag hade hört fel. Men det var precis vad pappa sa: ”Far … det har han ju aldrig haft nån, som man vet.” Sen sa han något mer också som jag inte hörde. Men Ingeborg blev i alla fall hemskt lessen, för hon bara sköt ut stolen och rusade oppför trapporna till sitt.
– Henrik då, nu har du gjort henne lessen, sa farmor.
Men pappa bara skrattade.
– Äh, det kan väl vem som helst se att hon är kär i Fritiof. Dom har ju hängt ihop ända sen hon gick och läste för prästen.
Sen var det plötsligt någon som sköt igen min dörr. Det var nog mamma som hade märkt att det var en springa. Jag smet tillbaka och kröp ner i sängen igen. Men nu var huvet ännu fullare av tankar än förut.
Fritiof som aldrig hade haft någon pappa, det grunnade jag allra mest på. Jag grunnade och grunnade, så jag tänkte att jag somnar nog aldrig.
Men det måste jag ha gjort i alla fall, för mitt i natten vaknade jag. Det lyste nånstans ute!
Det finns en liten spricka i min gardin. Mamma hade satt ihop den med tejp. Men det går opp en liten bit varenda gång jag drar ner gardin på kvällen.
Jag reste mig på armbågen och tryckte näsan mot springan. Man kan se ända bort till lagårn om det är ljus i fähuset. Och det var det nu. Men det var inte det vanliga ljuset som sitter utanför dörren, utan det här var ett ljus som rörde sig.
Medan jag tog på mig sockorna och drog byxorna utanpå skjortan, tänkte jag på det som farmor hade berättat om troll och allt sånt som vaknar i julmånaden, och jag kände hur tårna blev kalla som isbitar. Men sen tänkte jag, att det är förstås bara Fritiof som har kommit tillbaka, bara för att det var kallt att ligga ensam i kökssoffan utan nån, som låg skavföttes med honom och som han kunde prata med.
Men det var inte Fritiof. Jag var lite osäker redan när jag öppnade fönstret och hoppade ut. Och jag smög långsammare och långsammare över gården, så mörkt var det och så pep vinden oppe i kastanjen. Och jag började mumla farmors mors vers mot troll och otyg så fort jag kände dörrklinkan under nyporna och lagårdsdörren började knarra opp.
Akta din fot, se varest du trampar,
bak lagårdsdörra står kanske trollet och stampar.
Borta på cementgången, mellan raderna av korumpor, vände sig en mörk figur långsamt om. Så sträckte han ut handen efter lyktan som stod en bit bort och lyfte den, så jag kunde se ansiktet. Det var farfar.
— Nä men se, här kommer redan förste gratulanten, sa farfar. Jag släckte lyset för att dom skulle få lite sovero.
— Vi .. vilka då skulle få sovero? viskade jag.
Farfar vinkade mig till sig. Sen gick han före mig, förbi Rosas bås, fram till båset som det stod Bella skrivet över.
— Henrik trodde förstås inte att det skulle bli nåt på en vecka än, sa han. Men jag känner tecknena jag. Han klappade kossan mellan hornen. Du och jag, vi känner dom, Bella.
— Menar du att Bella … att hon .. att hon också …?
Farfar la ena handen på det lilla båset mitt över gången och lyfte opp mig med den andra. Där låg två stycken nyfödda kalvar.
– Jajamen, sa farfar. Och tvillingar blev det till och med. Det kommer det inte var dag till Rullseröd.
– Åh, vad fina dom är, farfar. Får jag klappa dom? sa jag.
– Du kan vänta till i morron, när dom har vant sej vid världen lite bättre, sa farfar. Men du kan döpa dom om du vill. Den där som sprallar så farligt borde väl hela Rulle. Efter näste bonnen på Rullseröd. Fast det är inte nån tjurkalv nån av dom.
Jag tittade länge innan jag bestämde mig.
– Jag tycker dom ska heta Fritiof och Ingeborg, sa jag.
– Du är tokig. Jag säger ju att dom är fruntimmer bägge.
– Jag tycker dom ska heta det ändå, sa jag.
Farfar rev sig i skallen och sneglade en stund på mig och en stund på kalvarna, som låg tätt tätt ihop som om de behövde varandra.
– Nåja, vi säger väl det då, sa han. Fritiof och Ingeborg. Så får vi se om dom kan lära sej att samsas ihop. Jag har änna på känn att det kommer att sluta bra, sa farfar.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
