Välkommen till den sjuttonde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Sjuttonde december
Jag sov inget vidare den natten. Men det var inte för att Hedvig låg vaken och tjöt så fort hennes tänder kliade. Det var för att jag tänkte på Pärla.
Och så på en annan sak också: att jag inte kunde stanna på Rullseröd längre, om det bara skulle stå en gammal trähäst och glo på mig varenda gång jag tittade in i stallet.
Jag tänkte på bullarna också, som jag hade gömt i spiltan som matsäck, ifall jag måste ge mig i väg. Men fast jag inte hade bestämt riktigt när jag skulle ge mig av, så tänkte jag ligga vaken hela den här natten bara för att öva mig.
Sen måste jag ha somnat i alla fall. För plötsligt stod pappa bredvid sängen och skakade mig. Han hade tänt ljuset, och jag kunde se på hans ansikte att han inte var på något vidare humör.
– Se så, Rulle! Opp med dej nu!
– Vad … vad är det? viskade jag. För jag hade inte kommit loss ur drömmarna riktigt ännu. Har du inte gått och lagt dej än?
– Jodå, jag har både lagt mej och stigit opp, sa pappa. Klockan är över åtta. Och jag måste ha hjälp med att få mjölkflaskorna opp till vägen. Han riktigt spottade ut orden. Den förbaskade traktorn har rasat ihop helt och hållet nu! Så vi får ta flaskorna på kälken. Han gick ut i köket och lät dörren stå öppen. Mamma har choklad på spisen, så du får nåt varmt i skrovet innan vi ger oss av.
– Är det säkert att jag inte ska följa med? hörde jag mamma säga.
– Prat! sa pappa och han brydde sig inte om att tala lågt som mamma. Pojken är ju sju år nu. Såpass ska han väl klara. Annars kan han aldrig bli bonne på Rullseröd.
Det snöade tätt tätt när jag kom ut. Och det var kallt också, det bolmade ur mun när man andades. Pappa stod borta vid lagårdsdörren och hade baxat de fulla flaskorna opp på kälken.
— Det blir värst i backarna, när vi ska nerför och oppför, sa han. Han slängde åt mig änden på repet, som han hade slagit om flaskorna och den extra lämmen som han hade spikat fast bakpå. Nerför håller du emot, det begriper du, va? Och oppför, där får du gå efter och skyva. Du får ta spjärn ordentligt, för halkar du och bräderna ger med sej, så kan du få flaskorna över dej. Vi ska nog klara det, sa han, om vi hjälps åt. Bägge Rullseröds-bönderna tillsammans.
Jag högg tag i repet som löpte genom trälämmen baktill och tog spjärn med fötterna, för gårdsplanen börjar luta mot backen nästan genast bakom lagårn. Men snön var mosig och hal som såpa. Jag bara gled. Och pappa hoppade in i snövallen på sidan och lät kälken följa efter, så den körde fast i snön och stannade.
– Det är bäst vi byter plats, sa han och lät inte arg det minsta. Så får du styra och så håller jag emot där bak. För du är väl stor nog att styra nu?
– Jag ska försöka, sa jag.
Och nu gick det bra. Kälken slängde lite grann, men sen var det som om den hittade spåret av sig själv. Och på slättmarken mellan nerförsoch oppförsbacken gick det av bara farten.
– Jaha, nu är det bara det värsta kvar, sa pappa och nickade framåt. För nu stod snön som en vägg framför oss, så tätt snöade det. Och där bakom reste sig backen opp till stora vägen så brant, att det såg ut som om den gick rätt in i himlen.
– Hänger du med, Rulle? ropade pappa.
– Jadå, jag måste bara stanna och gno snön ur ögona lite, sa jag. Det droppar ur håret och smälter i ett kör …
Pappa stannade och vilade han också.
– Mjölkbilen är nog sen i det här vädret, så det gör inget om vi stannar och pustar, sa han.
– Vad ska vi göra nu då? Om inte traktorn går mera? sa jag.
Pappa stoppade pipan och tändstickan lyste opp ansiktet när han tände. Men han gjorde ingen grimas. Han sa bara:
– Vi får väl skrapa pengekistan och köpa oss en ny.
– Tror du inte att det blev billigare om vi köpte Hildings Pärla? sa jag.
Pappa slog ur pipan och stoppade den i fickan. Sen högg han tag i repet igen.
– Nä, det är lika bra att hugga i innan vägen snöar igen alldeles, sa han. Här är det bäst jag tar repet fram, så får du skyva på.
– Fritiof säger att en bra häst kan man ha tills han är en bra bit över tjugo … ifall man bara sköter’n väl, pustade jag. För vägen började redan luta opp mot backen. Och jag lovar att sköta Pärla väldigt bra.
– Fritiof pratar smörja om saker han inte begriper, sa pappa och nu lät han lika sur som han var när han var inne och väckte mig. Tryck på nu!
– Jag .. jag trycker allt vad jag orkar …
– Förresten är Pärla redan såld till slakt! ropade pappa. Det är lika bra du får reda på det med detsamma. Det är sånt man måste vänja sej att höra, om det ska kunna bli en bra bonne av en.
Jag svarade inte, för det fanns inget att svara. Vinden piskade så jag fick tårar i ögonen.
– Säg vad du vill ha i födelsedagspresent i stället! ropade pappa. Det är ju bara en dag till som du är sex nu. Sen är du sju på allvar.
Jag svarade inte på det heller.
– Nåt vill du väl ha i alla fall?
– Nej …
Pappa snodde repet hårdare om näven.
– Nu gäller det, Rulle. Vi måste ta backen i ett svep, förstår du. Missar vi första rycket och kälken börjar glida bakåt, får vi aldrig flaskorna opp till mjölkbordet. Är du klar?
Jag tog spjärn med fötterna och skrek tillbaka:
– Klar!
– Då kör vi på då!
Pappa halvsprang sista biten för att få opp farten riktigt, och det var nästan omöjligt att jag kunde hinna med. För varenda steg framåt så gled kängorna ett halvt bakåt. Sen kom backen farande emot oss ur snön. Och det kändes som om kälken reste nosen rätt i skyn, så brant oppför var det.
– Hur går det, Rulle? ropade pappa.
– Bra …! skrek jag tillbaka. Men det gjorde det inte alls.
– Fint! För nu är det bara krönet kvar! skrek pappa. Hugg i!
Men fötterna bara gled och gled. Precis när vi skulle oppför det där allra sista svåra, så gav sej dom idiotiska halkkängorna i väg igen, och jag slog hakan i lämmen och kom inte opp på flera sekunder, så vimmelkantig var jag.
Men kälken kom opp den. Ända opp. Pappa vände sig om. Han flåsade som om backen hade varit tiotusen meter i stället för femti.
– Ser du, vi klara’t! flåsade han. Rullseröds-bönnerna, dom ger sej inte för lite snöstorm kring örona.
Men jag visste det! Han hade sett precis hur lite jag hade gjort. Han ville bara inte låtsas om det.
– Du … du … du … hade klarat det lika bra utan mej, sa jag. Nej, jag skrek det, när han började säga emot. Det hade du visst det! Hade du behövt riktig hjälp, så hade du bett Fritiof eller farfar …!
Pappa tog tag om flaskan närmast.
– Stötta under här nu och prata inte smörja. Men jag rörde inte flaskan och han baxade över den på mjölkpallen ensam. Det vet du väl, att när man gör en sak ihop, muttrade han, så är inte det viktigaste vem som tar det eller det lyftet. Huvesaken är att man gör det ihop …
Nu var det inte bara för att snön piskade i ansiktet som jag måste svälja och spotta. Det bara rann ur ögona. Och jag snurrade runt och slog en kana nerför backen. Jag hörde att pappa skrek något. Men jag hörde inte vad det var och jag brydde mig inte om det heller.
Jag sprang hela vägen opp till logbron, och inte förrän jag hade hasat nerför hela Hemliga Gången till stalldörren hämtade jag andan lite. Jag grät och hostade så jag knappt fick fram orden.
– Det är bara jag … var inte rädd … det är bara jag …
Så slog jag opp dörren. Och så stod jag där och glodde. Där fanns ingen häst längre. Spiltan var tom. De andra spiltorna var tomma de också. Det enda som fanns kvar var påsen med bullarna. Jag kände det när jag slängde mig framstupa i den tomma spiltan och körde ansiktet ner i halmen. För jag hade stoppat min ficklampa i bullpåsen också, och den drämde till mig rätt i ansiktet så jag trodde att näsan skulle gå av.
Men det gjorde inget. Det var bara skönt att det gjorde ont.
Farmor stod i sitt kök och malde fram korvsmet när jag kom opp. Jag hade tvättat mig under vattenkranen i lagårn och sen smitit utmed hönshusväggen in i farstun för att ingen skulle se mig.
– Det var bra du kom, då kan du få dra korvveven för mej, sa farmor.
– Tror du där är smet så det räcker till en liten korv till mej med? sa jag.
Farmor skrattade.
– Hör på den. Får du inte mat hemma så du blir mätt?
– Jag … jag bara tänkte ifall …, sa jag.
– Stopp nu, annars blir korven för hårt stoppad, sa farmor och drog åt knuten ytterst på fjälstret.
– Du som kan nästan alla verserna i Gammelkalendern, farmor? Minns du om det är nåt bra rim som passar in i morron? sa jag.
– Det beror på vad du vill att det ska passa in på, sa farmor. Låt mej se nu … på Abraham-dan, mumlade hon och puffade hårtrulsen rätt med tummen som hon gör när hon grunnar på något. Åjo, den versen glömmer jag inte så lätt, sa hon och suckade. För den dan stod det ett kors bredvid namnet i våran almanacka hemma när jag var barn. Och versen den både passade och inte passade.
Farmor såg inte på mig när hon läste den. Det var precis som om hon läste för nån annan långt långt borta.
När sol och måne de dölja sitt ljus,
då varde välsignat ditt hem och ditt hus.
– Du farmor? Varför stod det ett kors i eran almanacka på Abraham-dan när du var liten? sa jag.
Farmor satte sig och knäppte händerna i knät.
– Du förstår, jag hade en storebror som hette just Abraham. Och det var en tös ifrån grannsocknen som han var kär i. Men far tyckte inte att hon var fin nog åt honom. Och när bror min inte fick henne, så ville han inte ha nån annan heller här hemma, utan han gav sej av.
– Vart gav han sej av då? sa jag.
– Han tog väl en båt till Amerika, det var det vanliga på den tiden. Jag minns det än, fast jag bara var en liten tös då. Det var just en sån här snöig förjulskväll. Plötsligt så var han väck bara, och vi fick aldrig se’n mera och aldrig höra av’en heller.
Det snöade lika tätt ute och jag tryckte näsan mot rutan. Det kändes nästan som om jag fick snöflingor på tungan när jag sträckte ut den, så kallt var glaset.
Farmor öppnade spisluckan och stoppade in ved, så kaffet skulle hålla sig varmt tills farfar kom hem. Och jag kunde höra hur hon gnolade lågt för sig själv.
När sol och måne de dölja sitt ljus,
då varde välsignat ditt hem och ditt hus.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.