”HARRIET LÖWENHJELM (1887–1918) kom från en adlig överklassmiljö präglad av auktoritet och stränghet, men också av en grundfast religiositet och ett starkt intresse för konstens alla former. Till sitt lynne var hon livet igenom lekfull, egensinnig och självständig; exemplen därpå är många. Med sin bror Crispin lekte hon fantasilekar långt upp i vuxen ålder. Efter två år som elev vid Konstakademien avvisades hon 1911 på grund av hennes starka vilja att gå sin egen väg, vilken tolkades som brist på respekt för auktoriteter. Efter att tbc konstaterats vistades hon, från 1914 och fram till sin död, mestadels på sanatorier, varifrån hon rymde. Som bildkonstnär tog Löwenhjelm intryck av såväl äldre mästare – Rembrandt, Watteau – som av sina samtida – Arosenius, Engström. Hennes största talang var som tecknare, då främst i figurstudier och i ögonblicksbilder i fångandet av en karaktär eller en gest. Flera av hennes verk har bibliskt innehåll – hon behöll livet igenom det hon själv kallade sin barnatro – och hon drömde om att få göra kyrkmålningar. Även i sin diktning, vilken ursprungligen utgjorde ett slags förklaringar till hennes bilder, återkom Löwenhjelm till en religiös problematik, inspirerad av hennes ständiga läsning av Kierkegaard. Dikterna tar där stundvis form av bekännelse och bön.”
Stycket ovanför kommer ur Lotta Lotass introduktion av Harriet Löwenhjelm hos Litteraturbanken.
Inspelningarna tillgängliggörs här med tillstånd från inläsarna. – Fotografiet har vi lånat från Löwenhjelms manuskript för Sonetter till Nobla Damer och Döda Libertiner.
