”GEORG STIERNHIELM (1598–1672) har, genom sin ambition att skapa stor, svensk dikt skriven på det svenska språket, kommit att kallas ”den svenska skaldekonstens fader”. I stormaktens Sverige, där han själv innehade flera höga ämbeten, ljöd mångtaliga språk och Stiernhielms diktning syftade till att skapa vitterhet på svenska, i akt och mening att i patriotisk anda lyfta fram svenskan som i högsta grad aktningsvärd och glorrik. Som tillhörig en gammal bergsmannasläkt kom Stiernhielm därvid, skriver E.G. Geijer i ”Äreminne öfver Georg Stjernhjelm”, att ”med medfödd bergsmanna-skicklighet liksom genom en egen smältning” driva ”ut Svenskans rena, klingande metall ur de rostade ämnen, hvaraf denna kärna omhöljdes”. Storverket Hercules (1658), där Fru Dygd och Fru Lusta tävlar om hjältens gunst, är på samma gång en sedelärande dikt och ett för samtiden djärvt språkexperiment.”
Stycket ovanför kommer ur Lotta Lotass introduktion av Georg Stiernhielm hos Litteraturbanken.