Mot slutet av april 2019 lade vi fler verk till våra samlingar av Agnes von Krusenstjerna. I månadsbrevet skrev vi bland annat följande:
”Idag lägger vi nio verk av Agnes von Krusenstjerna till Litteraturbankens digitala hyllor. Om Krusenstjernas liv och författarskap har det skrivits och tyckts en hel del genom åren: få svenska författare har väl väckt lika mycket engagemang. Men engagemanget har präglats av kontroverser och skandaler. Hos Olof Lagercrantz kan vi läsa om reaktioner från Krusenstjernas egen förläggare mot scener i Kvinnogatan (1930) – fraser som ”ruskiga syskonkärleksscenen” och ”nattliga hundkärleken” förekommer – och förhållandet till Bonniers skulle snart bli allt mer ansträngt. Och det är framförallt romansviten om fröknarna von Pahlen som skär genom författarskapet likt ett snitt genom samtidens moralsyn. Mellan den första och den sista romanen har det svenska litterära klimatet förändrats i grunden, och den moralpanik – ordet är knappast för starkt i sammanhanget – som drabbade Krusenstjernas författarskap gav upphov till en av det svenska 1900-talets mest explosiva intellektuella fejder.
Porten vid Johannes och Älskande par (bägge utgivna 1933) markerar brottet i författarskapet. Romanerna, nummer fyra och fem i Pahlensviten, ansågs av författarens vanliga förlag omöjliga att ge ut. Älskande par, skriver Olof Lagercrantz, ”omnämndes ej i någon tidning” när den väl nått trycket genom det radikala förlagets Spektrums försorg:
”Det är en märklig händelse i vår litteratur. En nästan fullständig bojkott har genomförts och detta mot en diktare som den ledande kritiken tidigare satt högt. Hur denna bojkott organiserades vet jag inte. Våra intellektuella kretsar är så små och kontakterna mellan dem många. Man har talat med varandra, man har kommit överens om att här förelåg ett etikettsbrott av så grov natur att man ej vill smutsa sina händer ens med en tillrättavisning.”
Det skulle krävas en stark röst för att slå genom den offentliga tystnad som nu kom att omge Krusenstjernas romaner. När Karin Boye tog till orda i Social-Demokraten den 28 januari 1934 var det, som Lagercrantz påpekar, kanske inte ett försvar för Krusenstjerna som Krusenstjerna själv skulle ha valt att använda. Boye såg författaren som långt mer radikal i sin familjesyn än Krusenstjerna själv gjorde (och i brev till Kerstin Söderholm framgår det att Boye hade en rätt negativ syn på Krusenstjernas konstnärliga gärning; Pahlensviten kallar hon ”fasligt tjatig”) – men den kollegiala uppskattning som Boye gav uttryck för fick andra att ansluta sig. Snart stod även Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson och Artur Lundkvist på Krusenstjernas och den konstnärliga frihetens sida i den offentliga debatten.
Vad var det då som var så upprörande? Det handlade förstås om erotik, eller – som motståndarna såg det – ”pornografiskt snusk”. (En insändare som Lagercrantz citerar från december 1933 beskrev romansviten som en ”stinkande komposthög med vidrigt avfall”.) Belackarna ville, likt den av många i samtiden så olyckligt beundrade tyska nationalsocialistiska ideologin, rena litteraturen från oanständiga och stötande avarter. Ytterligheterna formerade sig med andra ord snabbt kring denna brännande fråga. Alldeles oavsett om man uppskattade eller tyckte illa om Krusenstjernas böcker kom frågan att handla om konstnärlig frihet. Hur långt fick man gå i sin konstutövning utan att samtidens ideologier och maktstrukturer satte punkt för arbetet genom censur och tvångsmedel? Krusenstjernas försvarare räknade in även dem som såg föga av konstnärligt värde i hennes romaner – men desto mer av viktigt symbolvärde kring frihet, censur och totalitära tendenser.”
(Fotografiet på kvinnan som rör sig genom ett sädesfält är taget av en anonym fotograf och hämtat från redaktionens samlingar.)
