Så var det den andra december. Och det är dags för den andra luckan i Litteraturbankens julkalender – där temat i år är isländska kortsagor.
Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is. För mer information, skriv till: vinland@centrum.is.
Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den från början! Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.
Tåten om Auðun Västfjording
Översatt av Gunnar D Hansson
Auðunnar þáttur vestfirska är återgiven efter handskriften Morkinskinna. Tåten utspelar sig under mitten av 1000-talet, då Harald Hårdråde regerade i Norge och Sven Estridsson i Danmark. I tåten har man bl.a. velat urskilja en kristen parabelberättelse om en rättfärdig pilgrims förhållande till den världsliga makten.
Auðun hette en man. Han var från Västfjordarna och ganska fattig. En sommar gav han sig iväg från Västfjordarna och for utomlands med hjälp av Þorstein, en god bonde i trakten, och Þórir skeppare som hade varit på Þorsteins gård under vintern. Också Auðun hade bott där. Han hade arbetat för Þórir och hans lön blev denna utlandsfärd och försörjningen under resan. Innan Auðun gick ombord på skeppet gav han bort det mesta av vad han ägde till sin mor. Det skulle räcka till hennes försörjning i tre vintrar.
Så seglade de iväg och sjöresan gick väl. Auðun bodde under vintern hos Þórir som ägde en gård på Möre. Sommaren därpå for de till Grönland och var där över vintern. På Grönland, berättas det, köpte Auðun en isbjörn. Björnen var en stor dyrbarhet och Auðun gav för den allt han ägde.
Nästa sommar seglade de tillbaka till Norge, och sjöresan gick väl. Auðun hade isbjörnen med sig och tänkte ge sig av till Danmark till kung Sven för att ge honom djuret. När han kom söderut i Norge, till den trakt där kung Harald just befann sig, gick han iland från skeppet och ledde björnen efter sig för att skaffa sig ett ställe att bo.
Kung Harald fick snart veta att det kommit något så märkvärdigt som en isbjörn till hans land, och att det var en islänning som ägde den. Kungen skickade genast några män efter Auðun.
Och när Auðun kom inför kungen hälsade han honom hövligt.
Kungen besvarade hans hälsning och frågade sedan: ”Är det du som äger en dyrbar björn?”
Auðun svarade att han hade ett sådant djur.
”Vill du sälja djuret till mig för samma pris som du köpte det för?” frågade kungen.
”Nej, herre, det vill jag inte”, svarade Auðun.
”Vill du då”, sade kungen, ”att jag ger dig två gånger så mycket som du givit för björnen? Det är nog mera rättvist, eftersom du gav allt du ägde för den.”
”Nej, herre, det vill jag inte”, svarade Auðun.
”Vill du då skänka den till mig?” frågade kungen.
”Nej, herre”, sade Auðun.
”Vad tänker du då göra med björnen?” frågade kungen.
”Fara söderut till Danmark och ge den till kung Sven”, svarade Auðun.
”Hur kommer det sig att du kan vara så ovetande, att du inte har hört talas om den ofred som råder mellan våra länder”, sade kung Harald, ”eller tror du att din lycka är så stor att du kan fara dit med en sådan dyrbarhet, när inga andra kan ta sig dit utan att råka illa ut, även om nöden tvingar dem till det?”
”Herre, det är du som bestämmer”, svarade Auðun, ”men jag tänker inte gå med på något annat än det jag tänkt mig från början.”
Då sade kungen: ”Nåväl, det får väl bli som du vill, men lova mig att komma hit på återfärden och berätta vilken belöning kung Sven gav dig för isbjörnen. Det kan ju vara så att du är en lyckoman.”
”Det lovar jag dig”, sade Auðun.
Sedan seglade Auðun söderut längs landet och österut till Viken och därefter till Danmark. När han kom dit hade han gjort slut på alla pengar han ägde och måste därför tigga mat åt både sig själv och björnen.
Han kom då till en av kung Svens fogdar som hette Áki och bad honom om mat och husrum åt sig och björnen.
”Ty detta är ett djur”, sade han, ”som jag har tänkt ge till kung Sven.”
Áki sade att han var villig att ge honom mat och husrum, men att han måste betala för det.
Auðun sade då att han inte längre ägde några pengar. ”Men jag skulle gärna vilja”, sade Auðun, ”att det ändå kunde ordnas så att jag kan komma till kungen med björnen.”
”Jag skall ge dig vad du behöver till dess att du kommer fram till kungen, men i gengäld vill jag äga hälften av djuret. Tänk på att isbjörnen kan dö för dig om den inte får tillräckligt med mat. Dina pengar är slut och om björnen svälter ihjäl, så står du där utan någonting.”
Och när Auðun tänkte på vad fogden sagt förstod han att det nog var bäst att gå med på förslaget. Så bestämdes det att han skulle överlåta hälften av djuret till Áki. Och sedan fick kungen värdera saken. Det bestämdes också att de tillsammans skulle fara till kungen. De gav sig av och kom båda till kung Sven och stod framför hans bord.
Kungen försökte komma på vem den andre mannen, som han inte kände igen, kunde vara.
”Vem är du?” frågade han Auðun.
”Jag är islänning”, svarade Auðun, ”och jag har kommit hit ända från Grönland och sedan från Norge för att ge dig denna isbjörn. Jag köpte den en gång för alla mina ägodelar, men jag har råkat illa ut och nu äger jag inte mer än hälften av den.” Och sedan berättade Auðun för kungen hur det hade gått till mellan honom och Áki, kungens fogde.
”Är det sant som han säger, Áki?” frågade kungen.
”Ja, det är sant”, svarade Áki.
”Och tyckte du då”, fortsatte kungen, ”att det var rätt av dig, som jag gjort till en stor och mäktig fogde, att hejda och hindra en man som var på väg till mig med en dyrbar gåva som hade kostat honom allt han ägde? Inte ens kung Harald hindrade honom, och han är ju vår fiende. Tänk efter nu hur du har burit dig åt. Det vore inte mer än rätt att du blev ihjälslagen. Men jag skall låta dig leva. Istället skall du genast lämna landet och aldrig mer komma inför min åsyn. Men du, Auðun, du skall få samma belöning som om du ensam givit mig isbjörnen. Och stanna nu här hos mig.”
Auðun tackade kungen och blev kvar hos honom.
Men efter en tid sade Auðun till kung Sven att han längtade därifrån. Det tyckte inte kungen om att höra, och han sade: ”Vad är det då du vill göra, eftersom du inte trivs här hos mig?”
”Jag vill göra en pilgrimsfärd till Rom”, svarade Auðun.
”Om det inte varit för en så god sak, skulle jag ha blivit ond på dig för att du längtade bort härifrån”, sade kungen.
Därefter gav kungen Auðun rikligt med silver, ordnade för hans resa och bad honom att komma tillbaka igen när färden var över.
Och Auðun gav sig av söderut tillsammans med andra pilgrimer. Och han kom så på sin färd till staden Rom. När han hade varit där så länge som han ville och hade lust till, gav han sig av hemåt igen. Men på återvägen blev han svårt sjuk och alldeles avmagrad, och silvret som kungen hade givit honom för hans resa tog slut. Han fick nu vandra som tiggare längs vägarna och be om mat. Han blev alldeles skallig och såg bedrövlig ut. Auðun kom tillbaka till Danmark vid påsktiden till den plats där kungen just var på besök. Men han vågade inte visa sig för folk. Därför gömde han sig i kyrkans förrum, för att på så sätt kunna gå fram till kungen när denne skulle gå i mässan. När Auðun såg kungen och alla hans män komma i vackra och ståtliga kläder, hade han inte mod att gå fram till honom. Och när kungen gick till dryckeshallen stannade Auðun utanför som pilgrimer brukar göra innan de lagt av sig sin pilgrimsstav och påse.
På kvällen när kungen skulle gå i aftonsången i kyrkan tänkte Auðun att han skulle kunna träffa honom. Men inte blev det lättare denna gång, eftersom kungens män nu var berusade. När kungen och hans män gick tillbaka, tyckte sig kungen skymta en man som han kände igen, en som nog inte hade mod att gå fram och hälsa på honom. Kungens män gick in i huset, men kungen stannade kvar utanför.
”Kom nu fram, den som vill träffa mig”, sade kungen. ”Jag tror att det finns en sådan man här!”
Då steg Auðun fram och föll ner framför kungens fötter. Kungen kände knappt igen Auðun, men när han fått veta vem det var som låg framför hans fötter, räckte han honom handen och önskade honom välkommen tillbaka. ”Du har förändrats mycket sedan vi sist träffades”, sade kungen och bad honom följa med in. Männen i salen skrattade när de fick se Auðun, men kungen sade: ”Skratta inte åt honom, för han har ordnat det bättre för sin själ än vad ni har gjort.”
Kungen lät nu göra i ordning ett bad åt Auðun och gav honom nya kläder, och så var han alltså tillbaka hos kungen.
Det har berättats att kungen en gång framåt våren erbjöd Auðun att få stanna hos honom för alltid. Kungen ville göra honom till en av de främsta vid sitt bord, och han lovade att Auðun skulle bli en ärad man.
”Måtte Gud belöna dig för den heder du vill ge mig, herre”, sade Auðun, ”men det enda jag vill är att fara tillbaka till Island.”
”Det tycker jag verkar vara ett mycket underligt val”, svarade kungen.
”Men jag kan inte sitta här i Danmark i heder och ära hos dig och veta att min mor går och tigger hemma på Island. Det jag gav henne att leva på när jag for hemifrån, det är slut nu.”
”Som en god man har du talat”, sade kungen. ”Jag tror att du är en lyckoman. För om detta är det enda skälet till att du så snart vill fara härifrån, kan jag inte ta illa upp. Men stanna nu här hos mig tills skeppen blir klara.”
Och det gjorde Auðun.
En dag fram på våren gick kung Sven och hans följe ner till bryggorna, där männen som bäst höll på att rusta skeppen till olika länder, till Ryssland, Saxland, till Sverige eller till Norge. Då kom kungen och Auðun till ett vackert skepp som också det höll på att göras i ordning.
”Vad tycker du om det här skeppet, Auðun?” frågade kungen.
”Bra, herre”, svarade Auðun.
”Detta skepp vill jag ge dig som belöning för isbjörnen”, sade kungen.
Auðun tackade för gåvan så gott han kunde.
När det gått ännu en tid och skeppet var färdigrustat sade kung Sven till Auðun: ”Jag förstår att du snart vill iväg, och jag skall inte hindra dig. Men jag har hört sägas att det är ont om goda hamnar i ditt land, och att där är öppna kuster och farligt för skeppen. Tänk om du nu lider skeppsbrott och förlorar både skepp och gods. Hur skall man då kunna se att du varit hos kung Sven och givit honom en dyrbar gåva?”
Därpå räckte kungen honom en läderpung full med silver.
”Lyckas du rädda den är du i varje fall inte utfattig om du skulle lida skeppsbrott. Men om du också skulle förlora silvret”, sade kungen vidare, ”vad nytta har du då av att du givit kung Sven en dyrbarhet?”
Och så drog kungen av en ring från sin arm och gav den till Auðun.
”Skulle det nu gå så illa för dig att du både lider skeppsbrott och blir av med silvret, är du ändå inte fattig om du lyckas ta dig iland. Många människor har guld på sig när de lider skeppsbrott. Och har du bara armringen, så kan alla se att du har varit hos kung Sven. Det rådet vill jag ge dig”, sade kungen, ”att du aldrig ger bort den ringen. Bara om du träffar någon som du har att tacka för mycket skall du ge bort den, för det är bara högt ärade män som är värda att bära den. Och nu farväl – och lycka till på färden!”
Auðun gav sig sedan av och kom till Norge. Där lät han föra iland sina varor. Han hade större besvär med den saken nu än förra gången han var i Norge. Därefter for han till kung Harald, eftersom han ville hålla det löfte han givit kungen innan han for till Danmark. Auðun hälsade kungen väl, och kung Harald besvarade hans hälsning.
”Sätt dig ner”, sade kungen, ”och drick med oss.”
Och detta gjorde Auðun.
Då frågade kung Harald: ”Vad fick du av kung Sven för isbjörnen?”
”Det att han tackade mig för den”, sade Auðun.
”Den belöningen kunde du ju ha fått av mig också”, sade kungen. ”Men vad gav han dig mer?”
”Han gav mig silver för att resa till Rom”, sade Auðun.
”Silver till Romfärder ger han ju till många och han ger till annat också, även om man inte skänkt honom något så dyrbart som du gjorde. Något annat gav han dig väl också?”
”Han ville att jag skulle tjäna vid hans bord, och på så sätt få stor heder.”
”Det var gott”, sade kungen, ”men mer än så gav han dig väl?”
”Han gav mig en knarr fullastad med varor, sådana som är lätta att sälja här i Norge”, svarade Auðun.
”Det var ädelt gjort av honom”, sade kungen, ”men det skulle jag också ha gjort. Vad gav han dig mer?”
”Han gav mig en läderpung full med silver, och han sade att om jag bara hade den i behåll, så skulle jag inte vara utblottad även om mitt skepp förliste utanför Island.”
”Det var storslaget gjort”, sade kungen, ”något sådant hade nog inte jag gjort. Jag skulle ha tyckt att det var tillräckligt med skeppet. Fick du något mer?”
”Ja, det fick jag”, sade Auðun. ”Jag fick den här armringen. Det kunde ju gå så, sade kung Sven till mig, att om jag förlorade allt, så skulle jag ändå inte vara utfattig om jag hade ringen i behåll. Kungen sade till mig att jag aldrig skulle göra mig av med den. Men om jag träffade en högt ärad man, som jag hade att tacka för mycket, då fick jag skänka den till honom. Och nu har jag träffat en sådan man, därför att du, herre, en gång hade kunnat beröva mig både björnen och mitt liv. Men du lät mig lugnt fara dit inga andra fick resa.”
Kung Harald tog välvilligt emot ringen och gav Auðun i sin tur många andra gåvor innan de skildes åt. Auðun använde dessa kungens gåvor till att rusta sitt skepp för hemfärd, och samma sommar seglade han till Island. Där ansågs han av alla vara en stor lyckoman. Från denne Auðun härstammade Þorstein Gyðuson.
Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
