Det är torsdag den 5 december – och den femte luckan i Litteraturbankens julkalender står öppen!
Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is. För mer information, skriv till: vinland@centrum.is.
Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den från början! Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.
Tåten om Þorstein den stångslagne
Översatt av Maja Bäckvall
Þorsteins þáttur stangarhöggs finns endast bevarad fragmentariskt från medeltiden men föreligger i flera sena pappershandskrifter. Berättelsen utspelar sig på östra Island. Den handlar om hämnaren som väntar på det rätta tillfället och då slår till. Kampen mellan de inblandade skildras på ett närmast komiskt sätt.
En man hette Þórarin och bodde i Sunnudal, en gammal man med dålig syn. Han hade varit en kraftfull viking i sin ungdom. Han var ingen medgörlig människa, trots att han var gammal. En son hade han, som hette Þorstein. Han var en stor kraftfull man och lugn till sinnes, och han arbetade så hårt på sin fars gård att tre andra mäns arbete inte hade varit bättre. Þórarin var en ganska fattig man, men han hade gott om vapen. Far och son ägde också hästar, och de tjänade det mesta av sina pengar genom att sälja av hingstarna, för de var alla pigga och bra ridhästar.
Þórð hette en man. Han arbetade hos Bjarni på Hof. Han tog hand om Bjarnis ridhästar eftersom han ansågs vara en god hästkarl. Þórð var en stor bråkmakare, och han lät också många få veta att han tjänade en storman. Men han blev inte mer värd för det, eller mer omtyckt.
Ett par andra män som tillhörde Bjarnis hushåll hette Þórhall och Þorvald. De lät gärna munnen gå om allt som de hörde i bygden.
Þorstein och Þórð höll hästkamp med unghästar. Och när de hetsades gick det sämst för Þórðs häst. Þórð slog nu ett hårt slag mot huvudet på Þorsteins häst, som han tyckte gick illa åt hans egen häst. Men Þorstein såg det och slog ett något hårdare slag mot Þórðs häst, och nu flydde Þórðs häst under folkets höga rop. Då slog Þórð till Þorstein med häststången och träffade ögonbrynet så det hängde ner framför ögat. Þorstein skar en bit av sin skjorta och band om ögonbrynet och låtsades som ingenting. Han bad folk att hålla detta hemligt för hans far och saken fördes inte vidare.
Þorvald och Þórhall tyckte att allt detta var värt att håna, och de kallade honom Þorstein Stangarhögg.
En morgon strax före jul den vintern steg kvinnorna i Sunnudal upp för att arbeta. Då steg också Þorstein upp och bar in hö och lade sig sedan på en bänk. Nu kom gamle Þórarin, hans far, in i huset och frågade vem som låg där. Þorstein sade att det var han.
”Varför är du uppe så tidigt, min son?” sade gamle Þórarin.
Þorstein svarade: ”Det finns inte så många här som kan sköta arbetet.”
”Har du inte ont i huvudet, min son?” sade gamle Þórarin.
”Inte vad jag vet”, sade Þorstein.
”Vad har du att säga mig om hästkampen som var i somras? Blev inte du slagen sanslös som en hund, min son?”
”Det är för mycket att kalla det ett slag”, sade Þorstein, ”det var snarare en olyckshändelse.”
Þórarin sade: ”Det hade jag inte väntat mig, att jag skulle ha en kärring till son.”
”Säg bara sådant, far, som du inte kommer att få ångra senare”, sade Þorstein.
”Jag säger inte ens vad jag tänker”, sade Þórarin.
Nu reste Þorstein sig och tog sina vapen. Han gick hemifrån och till det stall där Þórð hade Bjarnis hästar. Þórð befann sig utanför stallet.
Þorstein gick till Þórð och sade: ”Jag skulle vilja veta, min vän Þórð, om det var ett misstag att jag fick ett slag av dig i somras vid hästkampen eller om det gjordes medvetet och om du i så fall vill ge mig gottgörelse.”
Þórð svarade: ”Om du har två käftar så rör på tungan en gång i vardera och kalla det ett misstag den ena gången och kalla det allvar den andra om du vill. Det är den gottgörelse du kan få av mig.”
”Förbered dig då på att jag kanske inte frågar igen”, sade Þorstein. Därefter sprang Þorstein på Þórð och gav honom ett dödligt hugg, och sedan gick han till gårdshusen på Hof. Han mötte där en kvinna och sade till henne: ”Säg till Bjarni att en oxe har stångat hans hästdräng Þórð och att han kommer att få ligga där tills Bjarni kommer till stallet.”
”Far hem du”, sade hon, ”men jag berättar vad jag vill.”
Så for Þorstein hem och kvinnan gick till sitt arbete.
Bjarni steg sedan upp på morgonen, satte sig till bords och frågade var Þórð var, och man svarade att han nog hade gått till hästarna.
”Men jag tror att han skulle ha kommit hem om han vore oskadd”, sade Bjarni.
Då tog den kvinna till orda som Þorstein hade träffat: ”Det är sant som det ofta har sagts om kvinnor att det inte är mycket vett i oss, eftersom vi är kvinnor. Þorstein Stangarhögg kom hit i morse och sade att en oxe hade stångat Þórð så att han inte kunde ta hand om sig själv. Men jag ville inte väcka dig då, och sedan glömde jag bort det.”
Då steg Bjarni upp från bordet, gick till stallet och fann Þórð dödad och lät begrava honom.
Nu gjorde Bjarni rättssak av vad som hänt, och Þorstein blev dömd fredlös för dråpet. Men Þorstein var som förut hemma i Sunnudal och arbetade åt sin far, och Bjarni gjorde inget mer åt saken.
På hösten satt män och svedde lammhuvuden vid Hof, och Bjarni låg ute mot eldhusväggen och lyssnade därifrån på männens samtal.
Nu tog bröderna Þórhall och Þorvald till orda: ”Det här hade vi inte förväntat oss när vi började arbeta hos Víga-Bjarni, att vi skulle svida lammhuvuden här medan Þorstein, som han gjort fredlös, skulle svida bagghuvuden. Det hade inte varit sämre om han hade gjort sina släktingar i Böðvarsdal mer till viljes, för då hade inte den fredlöse nu suttit som hans jämlike i Sunnudal. Men de flesta som får slag tappar modet av sina sår, och inte vet vi när han kan tvätta bort denna fläck från sin heder.”
En man svarade: ”Sådant där är bättre osagt än sagt, och det måste vara trolltyg som har fått igång tungorna på er. Vi tror att han inte vill ta bärgningen från Þorsteins blinde far och de andra försvarslösa i Sunnudal. Men det skulle överraska mig om ni fick fortsätta steka lammhuvuden här och berömma hur saker görs i Böðvarsdal.”
Nu gick männen till bords och sedan till sängs, och det märktes inte på Bjarni vad som hade sagts.
På morgonen väckte Bjarni Þórhall och Þorvald och sade åt dem att rida till Sunnudal och komma med Þorsteins huvud skilt från kroppen före frukost, ”och ni verkar vara”, sade han, ”de bäst lämpade att tvätta bort fläcken från min heder, om jag inte själv är stark nog att göra det”.
Nu tyckte de sig dock ha sagt för mycket, men de for ändå till Sunnudal. Þorstein stod i dörren och slipade ett svärd.
När de kom dit frågade han vart de var på väg, och de sade sig leta efter hästar, och Þorstein sade att de inte behövde leta länge eftersom de var där i hagen.
”Det är inte säkert att vi hittar hästarna om inte du visar oss stället där de är.”
Då gick Þorstein ut. Och när de kom ner i hagen drog Þorvald yxan och sprang mot honom, men Þorstein slog ut med armen så att han föll. Þorstein stack svärdet rakt igenom honom. Då anföll Þórhall, och det gick för honom som för Þorvald. Därefter band Þorstein fast dem båda på hästryggen och lade upp tyglarna på hästarnas nackar och drev iväg dem, och så gick hästarna hem till Hof.
Några huskarlar var utanför Hof, och de gick in och sade åt Bjarni att Þorvald och Þórhall hade kommit hem och att de inte hade begett sig iväg förgäves. Då gick Bjarni ut och såg hur det låg till. Han sade ingenting, utan lät begrava dem. Och nu var allt lugnt över julen.
En kväll när Rannveig och Bjarni gått till sängs sade hon: ”Vad tror du det talas mest om i bygden just nu?”
”Inte vet jag”, sade Bjarni. ”Det är många som inte vet vad de talar om.”
”Det folk talar mest om är att man inte vet vad Þorstein Stangarhögg skall göra för att du skall tycka det är värt att hämnas. Nu har han dödat tre av dina huskarlar. Dina tingsmän ser inget större stöd i dig om det här inte hämnas, och här sitter du med händerna i knät och gör det rakt motsatta mot vad du borde.”
Bjarni svarade: ”Det är som man brukar säga, att ingen lär sig av andras misstag, men jag får väl lyssna på vad du säger. Ändå har Þorstein dödat få som varit oskyldiga.”
De avslutade samtalet och sov hela natten. På morgonen vaknade Rannveig när Bjarni tog ner sin sköld, och hon frågade vart han skulle.
Han svarade: ”Nu skall hedersfrågan avgöras mellan mig och Þorstein i Sunnudal.”
”Hur många män tar du med dig?” sade hon.
”Jag skall inte ha med mig någon mot Þorstein”, sade han. ”Jag skall fara ensam.”
”Gör inte så”, sade hon, ”att du ensam utsätter dig för den där fruktansvärde mannens vapen.”
Bjarni sade: ”Är du inte nu alldeles som de kvinnor som ena stunden begråter det som de eggar till i den andra? Men jag har länge nog fått stå ut med att bli klandrad av både dig och andra, och det hjälper inte att hindra mig när jag vill fara.”
Nu for Bjarni till Sunnudal där Þorstein stod i dörren, och de talades vid.
Bjarni sade: ”Du skall möta mig i tvekamp idag, Þorstein, på kullen här på gärdet.”
”Jag har inget av det som krävs för att slåss mot dig”, sade Þorstein, ”men jag skall genast lämna landet så fort det finns ett skepp, för jag vet att du är hederlig nog att ordna hjälp på gården åt min far om jag ger mig av härifrån.”
”Nu hjälper inga undanflykter”, sade Bjarni.
”Du måste låta mig träffa min far först”, sade Þorstein.
”Självklart”, sade Bjarni.
Þorstein gick in och sade till sin far att Bjarni hade kommit dit och utmanat honom på tvekamp.
Gamle Þórarin svarade: ”Varje man måste veta att om han har med en mäktigare man att göra, och om man bor i samma härad och om man har förnedrat honom på något vis så lär man inte hinna slita ut många skjortor. Jag kommer inte att förmå sörja dig eftersom jag tycker att allt är ditt eget fel. Ta nu dina vapen och försvara dig så manligt du kan, för jag minns väl den tid då jag aldrig böjde mig för en sådan som Bjarni. Bjarni är ändå en stor kämpe. Jag vill dessutom hellre förlora dig än ha en kärring till son.”
Nu gick Þorstein ut och sedan begav sig de båda upp på kullen och började slåss våldsamt, och bägges sköldar tog mycket skada.
Och när de hade slagits en god stund sade Bjarni till Þorstein: ”Nu är jag törstig, för jag är inte lika van att slita som du.”
”Gå då till bäcken”, sade Þorstein, ”och drick.”
Så gjorde Bjarni och lade ifrån sig svärdet.
Þorstein tog upp svärdet, tittade på det och sade: ”Du kan väl inte ha haft det här svärdet i Böðvarsdal.”
Bjarni svarade inte. Nu gick de upp på kullen och slogs ett tag, och Bjarni tyckte att mannen var skicklig och att han bjöd mer motstånd än han hade trott.
”Det är mycket som händer mig idag”, sade Bjarni. ”Nu har min skorem gått upp.”
”Bind den då”, sade Þorstein.
Då böjde Bjarni sig ner, men Þorstein gick in, tog ut två sköldar och ett svärd och gick upp åter på kullen till Bjarni och sade till honom: ”Här är en sköld och ett svärd som min far skickat hit, och svärdet lär inte vara slöare än det du har nu. Jag har heller ingen lust att stå sköldlös mot dina hugg längre, men jag skulle gärna avsluta den här striden, för jag är rädd att din tur är starkare än min otur. Och envar har lust till livet när det gäller, om jag får säga mitt.”
”Försök inte prata bort det här”, sade Bjarni, ”nu är det kampen som gäller.”
”Hårt kommer jag ändå inte att hugga.”
Då högg Bjarni skölden ur Þorsteins hand och sedan högg Þorstein skölden från Bjarni.
”Nu högg du rejält”, sade Bjarni.
Þorstein svarade: ”Inte högg du mindre.”
Bjarni sade: ”Nu biter det bättre, och det är samma svärd som du har haft hela dagen.”
Þorstein sade: ”Jag skulle inte dra på mig olycka om jag kunde undvika det, och jag är rädd när jag slåss mot dig. Jag skulle fortfarande helst vilja låta dig bestämma.”
Då var det Bjarnis tur att hugga och nu var båda utan sköld.
Då sade Bjarni: ”Det vore en dålig handel att byta sin goda tur mot att bli en brottsling. Jag tycker att du ensam är full vedergällning för mina tre huskarlar om du vill vara mig trogen.”
Þorstein sade: ”Idag har jag haft nog med tillfällen att svika dig, om min olycka varit starkare än din lycka, och jag kommer inte heller hädanefter att svika dig.”
”Jag ser att du är en man utöver det vanliga”, sade Bjarni. ”Låt mig gå in till din far”, sade han, ”och säga honom vad jag vill.”
”Du får gå vart du vill för min del”, sade Þorstein, ”men du skall nog vara försiktig.”
Bjarni gick till skåpsängen där den gamle Þórarin låg. Þórarin frågade då vem som gick där på utsidan, och Bjarni sade att det var han.
”Vad har du för nyheter, min vän?” sade Þórarin.
”Din son Þorsteins död”, sade Bjarni.
”Försvarade han sig ens?” sade Þórarin.
”Jag tror inte att det finns någon man som har slagits bättre än din son Þorstein.”
”Det är inte konstigt”, sade gubben, ”att det var svårt att slå dig i Böðvarsdal, när du nu har lyckats vinna över min son.”
Då sade Bjarni: ”Jag vill bjuda hem dig till Hof, och där skall du sitta på hedersplatsen så länge du lever och jag skall vara som en son för dig.”
”Jag har det så ställt”, sade gubben, ”som dem som inte har något att säga till om, och av löften blir den dumme glad. Och sådana är de löften som ni stormän ger när ni vill lugna någon efter ett sådant här tilltag att de ger en månads ro, men efter det hedras vi lika mycket som andra fattighjon, och på det viset glömmer vi sent våra sorger. Men den som tar i hand på det med en sådan man som du, kan nog ändå vara nöjd med sin lott. Och jag tänker ta dig i hand. Kom hit till min sängplats. Du måste komma nära, för gubben är darrbent av ålder och sjukdom, och jag är inte alldeles opåverkad av min sons död.”
Bjarni gick nu till skåpsängen och tog gamle Þórarins hand. Då upptäckte han att han famlade efter ett kortsvärd och tänkte sticka honom.
Han ryckte åt sig handen och sade: ”Din eländige gubbe! Nu skall vi uppföra oss ordentligt. Din son Þorstein lever, och han skall fara hem med mig till Hof. Du skall få trälar till gårdsarbetet, och du skall inte sakna något så länge du lever.”
Þorstein for nu hem med Bjarni till Hof och var med honom tills han dog, och nästan ingen ansågs vara hans like i mod och duglighet.
Bjarni upprätthöll sin heder väl, och han blev alltmer omtyckt och fridsam med åldern. Han var den bäste att vända sig till i nöd och blev en starkt troende man mot slutet av sitt liv. Han lämnade Island och for söderut på pilgrimsfärd och dog på den resan. Han vilar i den stad som heter Vateri, som är en stor stad inte långt från Rom.
Bjarni välsignades med en stor släkt. Hans son var Skegg-Broddi, som omtalas i sagor vida omkring och som i sin tid var den främste av män. Bjarnis dotter hette Halla, mor till Guðríð som var gift med lagsagomannen Kolbein. Yngvild var också Bjarnis dotter. Hon var gift med Þorstein Síðu-Hallsson och deras son var Magnús, Einars far, far till biskop Magnús. Ámundi var också Þorsteins och Yngvilds son. Han var gift med Sigríð, dotter till Þorgrím den blinde. Hallfríð var Ámundis dotter, mor till Ámundi, far till Guðmund, far till Magnús gode och Þóra, som var gift med Þorvald Gissurarson, och en annan Þóra, mor till Orm Svínfelling. Guðrún var också Ámundis dotter, mor till Þórdís, Helgas mor, mor till Guðný Böðvarsdóttir, som var mor till Sturlas söner Þórð, Sighvat och Snorri. Rannveig var också Ámundis dotter, Steins mor, far till Guðrún, mor till Arnfríð som var gift med Digur-Helgi. Þorkatla var också Ámundis dotter, mor till Arnbjörg, mor till Finn präst och Þorgeir och Þuríð. Och många mäktiga män härstammar från dem.
Och så slutar berättelsen om Þorstein Stangarhögg.
Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
