Välkommen till den åttonde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Åttonde december
Andre advent var en sån där mörk dag när man har ljuset brinnande hela dan. Men hos oss på Rullseröd var det bara oppe hos farmor det lyste. För hon och jag var de enda som var hemma. Mamma och pappa och Hedvig och farfar och Ingeborg var på kyrkkaffe hos Elsa och Viktor. Jag var förkyld och farmor hade inte tid att åka. För hon skulle stöpa ljus. Fast det var söndag.
Hon hade hängt opp käppar med ljusvekar på ett par kvastskaft mellan två stolsryggar. En efter en tog hon vekkäpparna och sänkte ner dom i stearinmassan som fanns i en gryta på golvet under. Sen fick vekarna på första käppen droppa ifrån sig ett tag. Sen sänkte hon ner dom på andra käppen. Och så höll hon på.
Virginia var det som hade namnsdag den här dan. Det hade jag sett i våran nya almanacka nere i köket. Men i farmors Gammelkalender hade råttorna varit och gnagt kors och tvärs, så farmor fick hitta på en vers själv.
– Ja, då ska vi se om vi kan finna en som passar för en pojk, som har gått och dumpat i ån och förkylt halsen, sa hon. Och så rabblade hon nästan utan att tänka. För hon måste kvickt ut och börja lyfta och sänka vekkäpparna igen.
När Virginia slaskar med kjolen
blir vintern bister och snål med solen.
– Är Virginia en bra dag att stöpa ljus på då? sa jag och gick efter farmor ut i köket.
Farmor svarade inte genast, och hon såg mig inte rätt i ögona som hon gör annars.
– Inte om Virginia är på en söndag, sa hon till slut. Men jag lovade Ingeborg att skaffa två dussin som var beställda till på måndag, så det var ingen annan råd.
– Vad fick Hedvig följa med på kalaset för? sa jag och svalde, för hela tiden kom det nya snorklumpar och skavde i halsen.
Farmor såg inte på mig, men hennes röst blev lite vass.
– Skulle du ha bytt på henne, när hon började skrika för att hon var våt i ändan?
Jag satt tyst ett tag.
– Tror du att Elsa bjur på såna där rutkator med sylt emellan som är dom goaste jag vet? sa jag.
Farmor tog honung i skafferit och rörde ner en stor sked i en mugg med varmt vatten.
– Drick det här mens det är varmt, så ska du se att du är bra till i morron, sa hon. För då ska jag baka rutkakor. Med blåbärssylt i rutorna, om det passar?
– Dom röda ljusen tycker jag är finast, sa jag.
– Jaha, dom ska stå på julbordet, sa farmor. Och så ett par vid krubban förstås. När jag var liten och vi hade dräng och piga i huset, så fick dom alltid var sitt stöpeljus i julhögen.
– Vad var det mera då i julhögarna när du var liten? sa jag.
– En julkuse var det förstås, sa farmor. Och en liten rund ost. Och en pepparkaka förstås. Och så var det en julklapp med en vers på, som far skrev dit när mamma hade lackat färdigt. Vi hade en dräng som hette Per. Och när han fick ett par vantar stod det:
Denna klappen ifall du den bär
värmer en gosse som heter Per.
Kom och hjälp mej nu, så lyfter vi bort grytan så jag kan komma åt att sätta en kaka i ugnen tills farfar kommer hem, sa farmor.
– Vad är det med farfar egentligen, farmor?
– Vad då med farfar? Det är väl inget med farfar? muttrade farmor och stoppade in ved i spisen fast där redan var fullt. Det var precis som om det var något i hennes ansikte som hon inte ville att jag skulle se.
– Förr så skojade han jämt. Nu bara han går och glor i marken, alldeles som om han hade tappat nåt.
– Han kanske tycker att han har gjort det också, sa farmor. Han kan ju inte stöpa ljus och vispa till sockerkakor, som du och jag när han inget har att göra och det kliar i fingrarna.
– Nä, för han bara hugger ved och hugger ved, sa jag.
– Så där, nu är ugnen lagom varm, sa farmor. Spring opp på vind och hämta några äpplen, så ska jag göra en äppelkaka till eftermiddagskaffet. Äppelkaka med kanel är det bästa farfar vet.
– Får jag låna ett stöpeljus och tända då? sa jag.
För vinden och potätekällarn är de mörkaste ställena på hela Rullseröd.
– Är du tokig, sa farmor. Med alla klädpåsarna som hänger däroppe och bara väntar på att en slarver som du ska tutta eld på dom.
Och så gav hon mig en påse för äpplena och skjussade iväg mig.
– Tänd lampan utanför på farstun, så lyser det över hela vinden! ropade hon efter mig.
Men det gjorde det inte alls. Bara en liten bit in lyste det när jag sköt opp vindsdörren. Det är den knarrigaste dörren i hela huset. Det blåser alltid lite oppe på vind också, genom pyttesmå springor i väggarna. Och då prasslar de stora påsarna med malpepprade kläder, som hänger på krokarna och svänger hit och dit, precis som om det var levande folk inuti.
– Prassla på ni, sa jag högt. Ni .. ni kan inte hoppa av krokarna om ni prasslar så ni spricker.
Plötsligt dök det opp en skugga, som var tio gånger så stor som jag, på väggen mitt emot. Och fast jag var nästan bergsäker på att det bara var min egen skugga, så tror jag att jag hade vänt och sprungit ner igen ändå, om jag inte hade hört det där lilla pipet. Det kom från golvet, alldeles vid skorstensmuren. Från en korg där farmor samlar trasor, som hon ska ha och klippa i remsor när hon väver trasmattor. Men det var inte bara trasor i korgen. För inga trasor i världen kan pipa som en gammal katta, som man tror är uppäten av räven.
– Åh Malvina, viskade jag och föll på knä och slog armarna om henne. Din skojarekatta, vi som trodde att räven hade ätit opp dej. Vad går du inte ner och äter för? Mamma har satt fram mat varenda dag ifall …
Sen såg jag något mer som rörde sig i trasorna. Något så litet att det nästan inte gick att ta i.
– Åhhh, det ska vara en tossig gammelkatta som du som får ungar mitt i julmånaden, viskade jag. Och bara en endaste liten en. Det var därför ingen såg att magen växte på dej förstås. Vänta här, jag är tillbaks på elva sekunder …
– Jijanedå, vad ska det bli av den pojken som bara flyger och far som ett torrt skinn! hörde jag farmor ropa när jag nästan ramlade nerför trapporna till vårat, så bråttom hade jag.
På bara en minut var jag oppe på vinden hos Malvina och ungen igen.
– Här ska du få, Malvina. Det är grädde, för jag skrapade av det oppersta i bringarn, och jag har värmt det lite på spisen. Och här är ost och en kokekorvebit.
Malvina såg lite orolig ut när jag tog opp ungen och klappade den. Gammelkattor är kloka. Hon hade nog hört vad pappa hade sagt, att mer än en katt ska det inte vara på Rullseröd. Men när hon såg att jag bara kliade ungen på den vita fläcken under hakan och sen la tillbaka den igen, så började hon äta. Åh vad hon åt. Resten av ungen var svart. Nej, svansspetsen var lite vit också.
– Vad tycker du att vi ska döpa den till, Malvina? viskade jag. Döper vi henne till Virginia så får hon namnsdag i dag. Ifall hon inte är en pojke förstås. Då får hon heta Amandus som farfar. Han blir nog glad om han får en kattunge uppkallad efter sej.
Farmor hade tagit fram sin adventsstake och tänt det ena ljuset i den när jag kom ner i köket med äpplena. Hon tittade på mig, men hon sa inget. Hon är bra med det att hon inte frågar om allting, farmor.
– Nu får du tända ljuset för i dag, sa hon bara. Det är förra årets hemstöpta, om det duger för herrn.
– Jodå, det duger, sa jag. Men jag blåste ut stickan utan att tända. Först ska du säga vad du tänkte på när du tände ditt ljus? sa jag. Farmor suckade och log på en gång, så som hon gör när hon helst vill hålla något för sig själv.
– Om du tänkte på farfar, bara för att han inte är så glad längre som förr, så tänker jag på Amandus. Så kanske han snart blir det igen. Sen tände jag.
– Vad är det du säger, pojk? Amandus? sa farmor.
– Ja, sa jag och såg in i lågan som först fladdrade lite men sen blev rakare och rakare. Virginia Amandus.
Den kvällen var Hedvig så trött efter kalaset så hon orkade bara pipa lite innan hon fick mat och somnade. Hennes säng står inne i sängkammarn, i hörnet mellan dörren och stora linneskåpet, där min säng stod förr. Innan jag flyttade ut hit, till lilla kammarn. Ibland när jag inte kan somna, så kniper jag ihop ögona allt vad jag kan. Bara för då kanske jag ligger i sängkammarn när jag öppnar dom igen. Men det gör jag aldrig.
Det blev tyst i huset nästan med detsamma den här kvällen. Men jag kunde inte somna. Jag tänker jämt på Ett A på kvällen när jag ligger vaken så där. Och vips så blir det en klump i halsen som åker opp och ner hur jag sväljer. Men den här kvällen åkte klumpen ner och kom inte opp igen. För vem Virginia Amandus var, det var det bara jag som visste. Bara jag i hela världen.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
