Verket: Elda under din vrede

Varmt välkomna alla lyssnare till ”Verket”, en podd om klassiker. Jag heter Paulina Helgeson och idag så ska vi prata om Ingrid Sjöstrands dikt ”Elda under din vrede” ur diktsamlingen ”Det blåser en sol” från 1979.

Dagens gäster är Carina Agnesdotter, lektor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet som disputerade 2014 med avhandlingen ”Dikt i rörelse”. Välkommen!

Tack!

Och med oss har vi också Jenny Wrangborg, poet, som debuterade poetiskt 2010 med diktsamlingen ”Kallskänken”. Välkommen hit du också Jenny!

Tack så mycket!

Och kanske har vi någon lyssnare nu som sitter och tänker att ”Elda under din vrede”, den har jag inte kanske riktigt hört talas om. Är det verkligen en klassiker? Men just det ska vi faktiskt återkomma till senare i samtalet. Men först så tar vi och lyssnar på dikten.

”Elda under din vrede med maktens nyheter. Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss. Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon. Elda under din vrede.”

Carina, berätta lite för oss om Ingrid Sjöstrand.

Ja, Ingrid Sjöstrand är ju författare. Hon skrev både för barn och vuxna och i alla genrer. Poesi, romaner, dramatik. Hon föddes 1922 och gick bort sommaren 2020 så att hon blev 98 år gammal och var verksam författare från 1966 då hon debuterade som skönlitterär författare. Så relativt sent innan dess hade hon, säger hon själv, mest varit hemma med barn men faktiskt skrivit en hel del som journalist, jobbat lite som lärare som hon också är utbildad till. 1966 debuterar hon med en barnbok som heter ”Jag heter Muff” om en hundvalp.

I praktiken så var det förlaget Bonnier som hade satt ihop den där boken med utgångspunkt i några av hennes barnprogram på radio för barn.

Så Ingrid Sjöstrand själv hon räknar nästa bok, Kalle Vrånglebäck, som sin debut.

Och den tror jag många känner igen. Jag var själv barn på 70-talet, då gick den på tv med sådana här svartvita stillbilder.

Kalle Vrånglebäck kom 1968 och den väckte genast debatt och blev väldigt omtalad för att den skildrade en sexåring, Kalle, som var utåtagerande och känslig och man får följa den här familjen och Kalle i en väldigt realistisk skildring som var ny för barnböckerna på den tiden.

Och sen strax efter där, under åren som följer, så börjar hon publicera dikter för barn som hon kallar för ”fundror”. Det är ett begrepp som hon själv myntar för den där typen av dikter som är skrivna på vardagligt språk och som håller sig nära barnens tankar och funderingar.

Hon börjar också där skriva, hennes första roman för vuxna kommer också 1969, ”Kända nästet” heter den. Och första diktsamlingen för vuxna kommer 70, den heter ”Nattbok”. Och efter det så är hon fullt verksam som författare. Hon skriver oftast flera böcker varje år under hela 70-talet och en bit in på 80-talet och är otroligt produktiv.

Och sen är hon ju också en väldigt samhällsengagerad författare. Så hon engagerar sig tidigt i boendefrågan och ser vad som händer med barn framför allt, men med också vuxna i städernas nya områden, de här som växer fram med miljonprogrammet och så på slutet av 60-talet och 70-talet. Och hon försöker hitta ett alternativ till det så att hon skriver en bok som heter ”Samhem”, en debattbok och propagerar för en ny boendemodell och det där tematiserar hon också i många av sina romaner framför allt det här hur det fungerar med det alienerade livet i det moderna samhället och så.

Under 70-talet så blir hon också mycket engagerad i de sociala rörelser som växer fram då, det är kvinnorörelsen och miljörörelsen och fredsrörelsen. Och framför allt så är det kärnkraftsmotståndet som hon kommer att engagera sig i och i fredsrörelsen. Hon är med och startar en organisation som heter Kvinnokamp för fred 1979, det som sen blir Kvinnor för fred.

Och då börjar hon också skriva mer dikter och sånt som man kan använda direkt i de här rörelserna. Och den dikten vi ska prata om idag, ”Elda under din vrede”, hör ju hemma i den situationen kan vi säga.

Kul, ett långt författarliv.

Det kan man verkligen säga, hon har ju gett ut nästan 40 titlar har hon gett ut under ett halvt sekel publicerar hon sig också. Så det är verkligen ett långt och omfattande författarskap.

Jenny, vad har du för förhållande till Ingrid Sjöstrand?

Jag läste hennes dikter först i Kärlek och uppror under min ungdom, tidig ungdom.

Och de dikterna, och då bland annat ”Elda under din vrede” tillsammans med till exempel Claes Anderssons dikter i den antologin, fick mig att se att poesin kan vara någonting som talar om det som ligger nära vår vardag. Om det vi upplever varje dag, det behöver inte handla om högtravande kärleksstrofer eller vidunderlig natur. Utan jag kan skriva om det som jag upplever i min vardag. Och det hjälpte mig Ingrid Sjöstrand att inse.

Och hade jag inte gjort det tror jag inte att jag själv hade börjat skriva heller. Så det har varit avgörande.

Så läste jag hennes diktsamlingar väldigt mycket under skrivprocessen med min debutdiktsamling ”Kallskänken” som en inspiration, och kanske då också främst för hur kan den politiska dikten se ut. Så hon var en av de referenser jag hade i det arbetet, en förebild.

Hur skulle du beskriva Ingrid Sjöstrands poesi? Hur skriver hon?

Det är väldigt rakt, rytmiskt och koncentrerat. Jag tror att det är en av anledningarna till att hennes dikter fortfarande fungerar så bra. Så även om de lyriska trenderna förändras så har hon ett sånt direkt tilltal som gör att hon behåller sin aktualitet.

Så jag tror också att det handlar om hennes stora musikalitet. Det finns ett väldigt fint flöde i det hon säger, vilket också gör det så självklart och direkt som det blir i till exempel den här dikten.

Så även om man kan tänka att det ser väldigt enkelt ut, och att det är ett väldigt samtal, ett tilltal, så är det samtidigt också väldigt väl avvägt och precis. Man fattar att det ligger mycket jobb bakom för att kunna tala sånt klarspråk.

Sen arbetar hon väldigt mycket med motsatspar också, att ställa kontraster mot varandra till exempel, som är väldigt effektivt, speciellt om man talar om det retoriska i dikterna som Carina har kollat väldigt mycket på.

I hennes senaste diktsamling avslutar hon efterordet med den här raden ”Är du oroad? Sprid oron i befolkningen. Bara oro kan nog säkra vårt lugn.”

Alltså att hon ställer det här, att allting kanske verkar vara lugnt och vi kan ta lugnt i vår vardag. Det är inga katastrofer som hotar oss men det är det fast vi inte ser dem. Den här oron som hela tiden finns i bakgrunden.

Carina, jag tänkte att vi ska få höra lite om den här diktsamlingen som ”Elda under din vrede” ingår i: ”Det blåser en sol” från 1979.

Det är Ingrid Sjöstrand fjärde diktsamling för vuxna och här kan man väl säga att hon har hittat sitt lyriska språk. De första två diktsamlingarna är det hon kallar för drömdikter, lite mer surrealistiska dikter. Och sen så letar hon sig vidare via lite sådana här 70-talsexperiment till den här. Och här kan man säga att så som hon skriver i den här diktsamlingen så fortsätter hon sedan att skriva i sina många efterföljande.

Den här kom ju då 1979 på Författarförlaget. Sjöstrand var en Bonniers författare fram till här på 70-talet men nu har man bildat Författarförlaget. Och av politiska skäl skulle jag tro går hon över till det då. Och det här är första diktsamlingen hon ger ut där. Det är en ganska omfattande diktsamling. Det är väl en, kanske en 80-diktare eller något sånt där som är tematiskt indelad. Sju avdelningar och varje avdelning har ett motto från någon av dikterna som ingår i den först.

Och sen så finns här då dikter på väldigt många olika teman. Hela diktsamlingen har ”Systror” som någon slags undertitel. Själv menar Sjöstrand att man ska förstå det där som en genrebeteckning. Det är ”systror” ungefär på samma sätt som ”fundror” är en genrebeteckning för hennes dikter för barn.

Så det här ska liksom vara små dikter till en syster tror jag att Sjöstrand själv skriver någon gång. Men det är dikter som har liksom tilltal till kvinnor ganska ofta. Och de handlar ganska ofta om kvinnors erfarenheter av kärlek, förlossning, moderskap, åldrande.

Men så finns det också dikter som handlar om naturen och om livet i stort. Den är ju väldigt humoristisk och samtidigt väldigt allvarlig. Och i den här diktsamlingen så finns då en avdelning som heter just ”Elda under din vrede” där den här dikten som vi pratar om idag finns med. Och det är en avdelning med lite mer uttalat politiska dikter. De är ganska fast grundade i kvinnorörelsen på 70-talet som ju hade vuxit sig starkt då. Så att här skriver hon om hur världen skulle bli om kvinnorna fick skapa den själva. Alltså som motsats till den här patriarkala ordningen som nu håller på att förstöra hela jorden. Med Sjöstrands sätt att se det.

Och sen så finns det dikter som handlar explicit om kärnkraften som är den stora frågan på slutet av 70-talet. Det här är precis inför folkomröstningen om kärnkraft som ju är sedan 1980. Så att där finns en handfull dikter som kommer att få eget liv och lyfter sig ut ur diktsamlingen och fortsätter att leva på olika sätt.

Men diktsamlingen som helhet, den är inte bara så att säga det vi kallar politisk dikt utan det är… Nej, den har egentligen allt det som Sjöstrand sedan kommer att utveckla i alla sina diktsamlingar. Så det är lite drömdikter som finns fortfarande kvar, naturlyrik finns kvar och sen just de här som handlar om erfarenheter av olika slag.

Så att det här med att man tänker sig att hon är bara en politisk diktare, det är hon inte. Men hon har här renodlat den sidan i en avdelning. Men man kan säga att det är den politiska dikten som har överlevt bäst, så att säga.

Ja, och vissa mer sentensartade eller sådana här dikter som verkar rymma någon slags livskunskap eller viset, de är nog egentligen de som har fått allra mest spridning.

Det finns ju en liten, liten dikt som är sådär, om jag nu ska ta den ur minnet: ”Du som tycker att dagarna går och livet flyr, ta dig samman och gör någonting onyttigt”.

Ja, den är ljuvlig.

Ja, den tror jag, om man söker på nätet så den talar till väldigt många människor, inte minst idag. Och den är ju inte politiskt på något sånt här uppenbart sätt. Men i den här diktsamlingen finns många utav de dikterna också som verkar sätta fingret på något allmänmänskligt, väsentligt.

Men om man tänker på det här med att hon börjar ändå skriva ganska uttalat politisk dikt, om jag förstår det rätt här. Alltså hur, om man jämför den här politiska dikten från 1979 med dagens politiska dikt, Jenny, vad säger du? Vad finns det? Finns det likheter, skillnader?

Ja, både och finns, skulle jag säga. Tänk att de här retoriska och väldigt raka dikterna kan man kanske jämföra med en del av den spoken word som har kommit de senaste decennierna och mycket nu från erfarenheter om att växa upp i en förort, migration, att rasifieras och sådär.

Vilket då är andra teman än Sjöstrand till viss del skrev om då, till exempel migration och att rasifieras.

Men mycket av den politiska dikten idag kretsar också kring då kroppsliga erfarenheter som, av att föda och så vidare. Där tror jag man kan hitta likheter med Helene Rådberg och Anamarija Todorovs diktsamling Fröken Forever. Och då handlar det väl kanske delvis om att de skriver om samma teman i de här böckerna. Hon skriver om att vara förskollärare, så det handlar mycket om barnets perspektiv, ett väldigt rakt tilltal om att vara en människa.

Oavsett ålder så delar vi på något vis erfarenheter ändå och kan mötas trots åldersskillnader som jag också tycker att Sjöstrand skriver väldigt fint om.

Samtidigt så är den politiska poesin idag väldigt bred, det finns ju, jag kan prata om Johan Jönsons språkexperiment kanske som går samman med Lars Mikael Raattamaas diktsamlingar, tillsammans med om vi ska titta på Marit Kaplas Osebol som har mer dokumentära inslag. Alltså det finns ju hela spännvidden i den politiska poesin idag.

Ja, vad tänker du att politisk dikt är, så att säga, någon slags kärna?

Det är ju jättesvårt, men en dikt som vill någonting med världen kanske man skulle kunna säga. En dikt som vill, då kanske vi i och för sig mer pratar bruksdikt, men som vill nå bortom bokens form på något sätt, som vill påverka mottagaren på något sätt. Och det är väldigt tydligt i Sjöstrands poesi där hon också uppmanar oss till saker väldigt ofta.

Att man ska se sig omkring, att man ska elda under sin vrede, att man inte ska acceptera.

Och där ser jag likheter med, dels min egen poesi, men med Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad som är en del av en aktivistisk rörelse på något sätt och som vill att dikterna ska kunna användas också till viss del, att de ska kunna plockas upp av rörelser. Och det är väl så en dikt också överlever, det är väl därför elda under din bred, fortfarande några nya läsare för att också rörelserna idag plockar upp den.

Sen kan ju den politiska dikten som sagt se ut på väldigt många olika sätt. Och det handlar ju också om hur den tas emot av läsaren. Det är kanske inte bara poeten som bestämmer om det blir en politisk dikt eller inte.

Vad säger du Carina, håller du med Jenny?

Ja, jag håller absolut med Jenny. Och att det är väldigt brett, för man kan ju tänka sig att det är poesi som tematiserar olika typer av ämnen som uppfattas som politiska. Och då kan det vara politiskt bara för att det kanske ger röst åt erfarenheter som inte har fått höras innan, som mycket av det vi nu skulle tänka som politisk dikt, kanske inte är så aktivistisk, men skriver om politiska ämnen och ger dem röst och gestalt.

Sen finns det ju de här mer som mer vetter åt det aktivistiska och kampdikt som du säger också Jenny, som verkligen vill förändra världen på något sätt, inte bara hur vi ser på den utan också vill få oss att agera. Och då är det ju som mycket av Sjöstrands dikter är ju som du säger sådana mer konkretare, vill verkligen att vi ska göra någonting. Så att det är väldigt brett och det ser väldigt, väldigt olika ut.

Men någonstans om man har ordet så måste man tala om inte bara det som man själv känner kanske, utan också hitta ett sätt att koppla det man själv känner till hur andra känner och hur världen fungerar. Vill man förändra någonting så måste man nog se och ta det ansvaret.

Jag funderar lite grann på hur den här diktsamlingen mottogs när den kom, 1979. Kan vi säga någonting om det Carina?

Alltså det här är ju 79 så man kan säga att det är ju efter precis slutet av det väldigt politiserade 70-talet. Kritikerna är helt med på båten kan man säga när den här kommer ut. Den recenseras i kanske få en tiotal recensioner eller så, vilket ju är ganska mycket både i rikstäckande press och i landsortspress. Och överlag kan man säga att kritikerna är positiva, positivt inställda, de tycker att detta är fint på olika sätt.

Många lyfter ju fram det här med att den heter ”Systror” och att det är kvinnodikt och liksom kvinnliga ämnen, något som ju också har legat i tiden efter kvinnorörelsen och bekännelselitteraturen och så. Det plockar man upp och resonerar lite kring gör det att vissa då blir utestängda.

Det är ungefär hälften av kritikerna kanske är män, hälften kvinnor så att det är både och här. Men som någon av de manliga kritikerna skriver att man som manligt fä, ingalunda är utesluten ur den här kaffedoftande gemenskapen. Men kanelbullen får man baka själv, tycker jag är lite fint. Och oerhört bra formulerat.

Ja, precis. Men man lyfter fram det här som är särdragen i poesin, att den är omedelbar, att den kännetecknas av en värme, en humor, en naivitet. Och sen går lite åsikterna isär, vissa tycker då att det gör att den blir ganska begränsad, ganska tunn.

Medan andra menar att det här döljer mer komplikationer under den här ytan och ser att det ligger ett poetiskt arbete under här. Och många kopplar den ju också förstås till det som pågår i samhället, lyfter fram det politiska draget och säger att den är ju tydligt didaktisk eller pedagogisk. På många sätt är det mycket lärodikter, som det ju är.

Något som är intressant är att den här faktiskt blir recenserad, även en senare upplaga blir recenserad i DN så att den får en recension 79 och ytterligare en 81.

I en samlingsrecension med en diktsamling av Elisabet Hermodsson, som jag gör dig synlig tror jag den heter, där Kerstin Vinterhed skriver en kritisk recension då, tycker att de här diktsamlingarna förenklar vad det är att vara kvinna. Det är någon slags kritik mot kvinnorörelsen också tror jag.

Och den där debattartikeln heter ”Förneka inte er manlighet”. Och det här väcker faktiskt debatt, andra poeter går in och försvarar Sjöstrand här och säger att du har läst fel och så. Den väcker ganska mycket debatt.

Hur var det med läsarna då? För det här är ju någonting som är utifrån vad vi har pratat om tidigare, hur de skriver. Det är inte svårforcerat utan det är liksom omedelbart och lätt. Funkar det det?

Ja, det verkar ha funkat väldigt bra.

Det här är ju före de sociala mediernas tid så det finns ju inte mycket sparat av läsarkommentarer som det nu mera finns. Men det som finns verkar den ju ha talat till väldigt många.

Och den första upplagan säljer ju slut väldigt snabbt och den kommer i fyra nya upplager fram till 1984, vilket är väldigt ovanligt för diktsamlingar. Och det är inte ens i pocket, den trycks liksom om och säljer slut hela tiden.

Men många av dikterna tonsätts ju också av Carl-Axel och Monica Dominique och kommer ut igen i en bok som heter ”Hopp heter motstånd”, en sångbok för motståndare. Och den säljer också slut och ges ut igen i en samlingsvolym så sent som i slutet av 88 tror jag som heter ”Acceptera det inte” tillsammans med andra dikter också. Men den liksom får ett väldigt långt liv som diktsamling och det verkar ju finnas ett sug efter den här.

I vilka sammanhang användes den här dikten? Har vi nu kopplat lite till det här med dikt som också används som blir ett slags redskap, Carina?

Just den här ”Elda under din vrede”, den från början så är det ju miljörörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen och framförallt så är det ju antikärnkraftsrörelsen där, 1979 när den kommer.

Den ges faktiskt ut innan den har kommit i diktsamlingen, tror jag att det måste vara i en antologi som kulturaktion mot kärnkraft sattes samman lite hastigt verkade inför folkomröstningen som fick heta ”Elda under din vrede” och det är liksom första gången jag har sett den då. Så den landar ju helt i antikärnkraftsrörelsen först och sen så kommer ju, den är ju tätt sammanbunden med fredsrörelsen för här på 70-talet så är kampen mot kärnkraft också kampen mot kärnvapen, de är helt sammanlänkade.

Och efter 1980 där när kärnkraftsomröstningen är avklarad och linje 2 har vunnit och liksom ämnet lite glider av den politiska agendan så är det ju istället fredsrörelsen som växer till en massrörelse det är efter att man har beslutat sig för att, NAT har beslutat sig för att placera ut medeldinstansrobotar i Europa och det ger ju en sån här enormt tändande gnista just till fredsrörelsen.

Och den här dikten passar ju precis i där så att den kommer under hela 1980-talet att läsas på otaliga, man hittar den överallt vid manifestationer, på flygblad, tryckt på olika sätt och Sjöstrand läser den själv på alla ställen hon är uppe på, alltså den ligger precis där.

Sen har den ju fortsatt användas inom miljörörelsen, den plockas upp av miljöpartiet till exempel som ju bildas mycket ur det här kärnkraftmotståndet och finns faktiskt tryckt i deras första partiprogram, de hade ju länge idéprogram och handlingsprogram och sånt men 1994 när de kommer in i riksdagen igen så bestämmer de sig för att sätta ihop ett riktigt partiprogram och det avslutas med den här dikten.

Innan vi grottar ner oss lite mer i det här med klassikerfrågan så tänker jag att Jenny, vilka är om vi pratar om klassiker när det gäller politisk dikt, vilka är det då man pratar om?

Pratar vi i en svensk kontext så skulle jag säga att Sonja Åkessons ”Vara vit mans slav” till exempel fortfarande känns väldigt aktuell, Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” som ju också har debatterats de senaste åren i förhållande till omdiktningen, inom arbetardiktningen som då är en genre inom den politiska dikten får vi väl säga, Stig Sjödins ”Sotfragment” och då kanske speciellt den dikten som inleds motsträvligt om en hjärtat fyllt av trots.

Det här är dikter som speciellt Sjödin används fortfarande också väldigt mycket inom arbetarrörelsen och många av arbetardikterna diktar i hans tradition kanske man kan säga och ger blinkningar till honom i sina dikter.

Göran Sonnevis dikter om Vietnamkriget, ja och sen såklart Brecht och Neruda, om man ser vad som hände på Utøya så används ju också Nerudas rad om att ”ni kan döda alla rosor men aldrig hindra våren” i efterspelet där som en kommentar. Ingrid Sjöstrands Alfabet är också en klassiker såklart, det finns ju hur mycket som helst.

Men då tänker jag att nu ska vi äntligen komma till den här frågan som jag hela tiden lockar mig, är ”Elda under din vrede” en klassiker Carina? Den där typen av politisk dikt handlar ju ofta om situationsbundna frågor eller tidsbundna frågor och mycket försvinner när väl de frågorna försvinner från den politiska agendan.

Så har det ju inte blivit med ”Äldre under din vrede”, även om den börjar där med i fredsrörelsen och miljörörelsen så letar den sig ju vidare, säkert framförallt för att den publicerades i den här ”Kärlek och uppror” jag skulle tro att det är nyckeln till den statusen, den hittar nya generationer och poppar ju upp överallt i samtal om rasism till exempel och för att inte tala om metoorrörelsen där den här plötsligt blir en av de centrala texterna runt metoorrörelsen och dyker upp överallt där och människor tatuerar in den och broderar den och hör med den överallt.

Och då har den fått ny aktualitet och känns som att den fortfarande säger någonting helt aktuellt om det som händer oss nu. Det är inte så vanligt med politisk dikt.

På så sätt så skulle jag nog kunna säga att i sin genre så är den en klassiker eller möjligen på väg att bli eftersom det är nu, det är 40 år sedan den skrevs ungefär och att så många generationer har plockat upp den i nya sammanhang.

Jag tycker det blev extra tydligt nu i metoo-rrörelsen, jag läste på någon blogg någon som skriver egna saker men som när det här metoo hade briserat där i november 2017 så skrev han ”idag kan jag inte säga någonting, det enda jag får låta någon annan säga allt vad jag vill säga” och så låg dikten där som den enda kommentaren och då kändes det som att det var ju en kärnkraftsdikt men nu säger den allt jag vill säga om precis det som har hänt.

Och där tror jag att formen också, att det handlar om den formen den är skrivit i att den är väldigt koncentrerad, speciellt i vår tid, jag tror att många faktiskt idag tar del av dikter på Instagram till exempel och där är formatet väldigt begränsat.

Det får helst högst vara några få rader för att passa in i den här rutan och det gör att den här dikten, dels funkar den jättebra att läsa på politiska möten för att läsa dikt på demonstration är inte helt självklart, det är så mycket ljud och röster så man måste vara väldigt koncentrerad och det funkar jättebra med det här jättekorta koncentrerade formatet.

Samma sak med att inleda ett möte med en dikt som har varit en stor tradition inom till exempel arbetarrörelsen, inte lika mycket längre men där är det också det här korta formatet som passar väldigt bra så jag tänker att den också överlever på grund av att den är så koncentrerad och direkt som också funkar då i de nya digitala tiden också.

Jag tänker med att just en dikt blir en klassiker handlar ju också ofta om att man kan minnas den, alltså det är inte som de stora romanerna där är det de stora berättelserna som fastnar på något vis, men när det gäller poesi har jag en känsla av att just det här att rader sätter sig i minnet, man kommer ihåg dem och så att det är viktigt och den här har ju verkligen gjort det framförallt, det finns ju väldigt många som kan säga ”Elda under din vrede” som inte har en aning om att den kommer från den här dikten, att det har blivit nästan ett bevingat uttryck.

Och det tror jag också påverkar, det har ju med formen att göra den så otroligt slagkraftig och sätter sig faktiskt i oss.

Många av de antologier med politisk poesi som kommit ut de senaste hundra åren har varit dem som satt sen, vilka som till viss del då bestämmer vilka som ska överleva av de här dikterna, tillsammans då med att dikterna fortsätter användas inom rörelser. Så det tror jag är avgörande också för vilka dikter som blir framtidens klassiker.

Ja, sen tror jag den här verkar ju vara väldigt politisk på ett sätt, jag har ju ett projekt där jag följer användningen av ”Elda under din vrede” nu under 40 år och pratar med människor som på något vis har varit berörda av den.

Och i alla berättelser så kommer också en personlig historia fram, att det handlar om att det har varit förbjudet för mig att visa mina känslor, den här visade att jag fick, så det handlar liksom inte bara om att vi vill förändra världen utan det handlar också om vem får jag lov att vara?

Och kanske framförallt för kvinnor och framförallt om man är en äldre generation kanske där det inte alls var tillåtet att visa starka känslor, framförallt av vrede då.

Det är ledsen kunde man få men inte skrika och gapa till exempel. Och den här säger då, gör det, brassa på, elda under din vrede.

Så jag tror det är det här, att det är liksom inte bara politiskt utan politik är verkligen alltid också personligt, det som vi lärde oss av kvinnorörelsen kanske på 70-talet men att det stämmer verkligen, att den kopplar in i sådana delar av oss också och gör att den blir relevant på så många olika plan.

Jag tänker om vi tittar på själva dikten lite grann, för vi har ju konstaterat här nu att den har så att säga kunnat vandra ifrån sitt ursprung att vara en dikt mot kärnkraft, kärnvapen kanske primärt till att få plats i andra rörelser.

Kan man säga att politisk dikt som inte är för specifik, är det det som är nyckeln till framgång? Att det inte bara dör som du sa tidigare med sakfrågan? Vad tror du om det Carina?

Ja, det tror jag. Att man själv får fylla på med innehållet, att den inte är för specifik. Det här är ju en dikt som jobbar nästan bara med metaforer och de är ju möjliga att fylla med olika innehåll.

Kan du förklara lite om vi tittar på dikten här?

Det här är ju en dikt, om ni nu minns uppläsningen, som består av fyra uppmaningar. Så hela dikten är egentligen bara en hoppning av uppmaningar.

Som har hela tiden också de här känslororden i slutet av versraderna, så den gör ju att den laddas med en otroligt stark känsla i slutet av en versrad. Så gör man ju automatiskt en liten paus och det gör att det som står där får ju, så här är det ju vrede och smärta och sorg och så kommer vrede igen då.

Det gör att känslan blir ju helt central bara på hur dikten är. Om vi tar den från början där, ”Elda under din vrede” det är ju det som är själva klon.

Alltså det här ”Elda under din vrede” är otroligt starkt, det är ju den som fastnar också. Så där slår den ju an nästan en biblisk ton skulle jag säga.

Alltså den heliga vreden eller den rättfärdiga moraliska vreden är det ju. Det är inte någon som blir lite ilsk här utan det är verkligen… Det är fortfarande inte p-boten utan här är det stora saker.

Ja och så har man just maktens nyheter. Det är ju det som kopplar den till en aktuell situation, men nästan vilken som. Makten har ständigt nya nyheter.

Och sen har vi ju det här ”Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss” där kommer motståndarna in. Där är det någon som kommer in och vill stjäla själva livet ifrån oss.

Så där är det ju också ett ”vi” man skriver fram, det är vi och dem som är effektivt. Och sen tror jag just den där nästa metafor är som ”Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon”.

När den skrevs så handlar det ju verkligen, då är det ju en metafor för att beskriva hur världen, man våldsför sig på världen med miljöförstöring och med kärnvapen, hotet och sådana saker.

Men i senare, när metoo plockar upp den här så blir det ju helt plötsligt så handlar det liksom om våldtäkt och sexuella övergrepp och så.

Då byter hela den metaforen betydelse på något sätt. Då handlar det mer om att detta pågår inför våra ögon. Vi vet om att det pågår en massa sådana här saker och vi har inte velat se det hittills. Metaforen blir ju konkret.

Det är som att nästan sakled och bildled byter plats där och det gör att då fungerar den där också på grund av just hur det poetiska språket är utformat.

Och det är ju en sån här väldigt stark metafor det här med våldtäkt. Det är ju en sån här som verkligen väcker känslor.

Det finns ju fler, om vi vill kalla dem kampdikter i den här diktsamlingen som så att säga hör tematiskt ihop med äldre och undernivåerade. Det hade varit lite kul att höra ett par av dem tycker jag innan vi rundar av. Nu tänker jag, Carina vill du börja? Har du någon som du…

Ja, det var kampdikter du tänkte dig alltså. Jag har valt den som kanske inte är en kampdikt men som är av den här koncentrerade typen som passar bra på Instagram kan man säga.

Den går så här. ”Friheten finns inte, men frihet finns. Frihet att inse det nödvändiga. Frihet att förhålla sig till det nödvändiga. Frihet att undgå det onödiga. Dröm inte om friheten. Använd din frihet.”

Den är jättefin. Och den tycker jag man kan säga skulle kunna vara någon slags ”Använd din frihet” är ju verkligen… Ja, det är ju politiskt. Det handlar ju om att agera här och nu och inte stå och bli nedslagen på något sätt.

Vi har mycket bra rader här idag. ”Elda under din vrede”, ”Använd din frihet”. Jenny har du valt någonting som du vill dela med dig av?

Den som jag faktiskt vet också har använts i politiska sammanhang som avtackningsdikt i något tal till någon politiker.

Den är också från ”Det blåser en sol”, syster.

”De mina. Huvudet håller de högt och spanar omkring sig. Händerna håller de framför sig, öppna mot vad de möter. Fötterna har de på jorden och sätter ner dem försiktigt. Hjärtat har de till vänster.”

Den är också superfin. Det har varit jättekul att prata med er om Ingrid Sjöstrands ”Elda under din vrede”. Och Ingrid Sjöstrands, inte alla diktsamlingar, men ett urval bland annat ”Det blåser en sol” finns att läsa på litteraturbanken.se och på litteraturbanken finns också hennes tre samlingar med barndikter som Carina berättade om som heter ”Fundror” och som verkligen är värda att upptäckas på nytt. Det finns en direktlänk på anekdot.se för den som vill gå den vägen.

Då säger jag superstort tack till er Jenny Wrangborg, tack så mycket.

Tackar.

Och tack till dig Carina Agnesdotter.

Tack.

Och till alla lyssnare så säger jag, gå in och läs Ingrid Sjöstrand. Hon funkar då och hon funkar alldeles ypperligt nu. Tack för oss.