Verket: Tomten

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker. Det är sista avsnittet för säsongen och vi sänder detta på självaste julafton. Och följdriktigt, dagens ämne är Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” från 1881.

Jag heter Paulina Helgeson och med mig i studion finns idéhistoriken Anders Burman. Välkommen Anders.

Tack så mycket.

Nu får du berätta lite om dig själv.

Ja, jag är professor i idéhistoria vid Södertörns högskola och håller på att skriva en biografi över Viktor Rydberg. Så det är väl därför jag får vara med här idag.

Ja, men det känns väldigt bra med Rydberg-expertis i studion. Och innan vi kastar oss över dikten så tycker jag att vi ska läsa de två första stroferna. Kan du tänka dig att göra det?

Ja, men gärna.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sovar i enslig gård, djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran.

Snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva.

Tittar som många vintrar före, upp emot månens skiva.

Tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur.

Grubblar, fast ädelare båta, över en underliggd gåta.

Tack Anders. Och det här med gåtan lär vi ju få anledning att återkomma till. Men vi börjar med att du får berätta lite för oss om dikten tycker jag.

Ja, det är väl en av Rydbergs mest kända dikter. Kanske en enda som fortfarande har många haft ett aktivt förhållande till. Inte minst så här i jultiden. Så det har blivit en juldikt i mångt och mycket. Men jag tycker det är intressant att den första gången den publicerades så var det inte inför julen. Utan det var i februari 1881 i en veckotidning som heter Ny illustrerad tidning.

Men då innehöll den en berömd träsnittsillustration också. Jenny Nyström. Där några scener från dikten finns.

Det är tomten när han kliar sig i skägget och funderar över den här svåra gåtan som vi kommer att prata mer om. När han säger hej till sin vän hunden och när han tittar till de små sötas, små barnen. Och Rydberg själv tyckte att den där illustrationen var alldeles förträfflig.

Den består då av elva strofer. Ganska idyllisk i den här första strofen. Eller de första stroferna som målas scenen upp. Och sedan så fortsätter den att kretsa kring den här gården och tomten som går omkring där. Och tittar till djuren och allting annat. Och funderar på gåtan som han inte kan släppa. Som han slås av lite då och då.

Och sedan så publiceras den igen året efter i Rydbergs första diktsamling. Och det där är rätt anmärkningsvärt för den kommer då 1882 och då är han mer än 50 år gammal. 53 blir det väl. Så han debuterar med en hel diktsamling väldigt sent. Och då är han redan etablerad som författare och han har skrivit dikter i olika sammanhang tidigare. Och detta är en av de stora numren redan från början kan man säga.

På vilka sätt märker man att det här inte är en juldikt? För jag tror att de flesta förknippar den här dikten oerhört mycket med just julen. Och det är därför vi pratar om den nu i juletiden.

Ja, men tomten var ju, och det är väl vid den här tiden, ungefär sent 1800-tal och mycket tack vare Viktor Rydberg och ännu mer Jenny Nyström som tomten blir förknippad med julen mer och mer. Men från början så är det ju en gårdstomte.

Och sedan så passar den ju väldigt, väldigt bra som en juldikt eftersom det är det här midvinterkylan, mörkret, tystnaden och allt sådant. Så den skapar ju en julstämning om man så vill, lite idyllisk och trevlig.

Ja, och sen det är ju ingen röd tomte förstås. Nu han står där så grå så står det ju faktiskt i dikten. Och han har ingen tomtelyva, han har en hätta till exempel.

Ja, men verkligen.

Det är men alltså, dikten som vi pratar om idag, Tomten, den är ju superkänd. Och folk läser den vid jul och den förekommer i antologier och sådär säkert. Men Viktor Rydberg är det ju inte så många som har koll på. Jag tänker vi måste veta lite om författaren.

Ja, det är ju verkligen märkligt det här hur bortglömd han har blivit. När han dog 1896 så var han ju verkligen en av de stora, mest hyllade författarna. Och det fortsatte han att vara flera decennier in under 1900-talet. Men så successivt så har han försvunnit ut från kanon kan man väl säga. Eller åtminstone bort från de mer lästa författarna.

Av 1800-tals författarna så läser ju folk fortfarande Almqvist och Strindberg och sen Selma Lagerlöf, kanske Viktoria Benedictsson och en och andra. Men det är ju väldigt få som har något aktivt förhållande till Rydberg uppfattar jag det som. Utan då är det några nummer som finns kvar.

Men i själva verket så var ju han inte bara den bredaste författaren i sin samtid utan enligt många också betraktas som den främsta.

Och frågan är väl om han inte kanske är den lärdaste författaren åtminstone i den svenska litteraturhistorien överhuvudtaget. Han har verkat sig inom en mängd olika genre.

Han skriver prosa, han skriver de här stora romanerna som ”Den siste athenaren” och sen skriver han också korta, fina romaner som ”Singoalla”, dikter. Han är verksam som essäist, håller föreläsningar i filosofi, blir sedan professor.

Den första i enbart konsthistoria vid Stockholms högskola hette det på den tiden. Och innan dess hade han också varit professor i kulturhistoria. Och en av pionjärerna inom svensk bibelkritik.

Och inom alla de där, vad ska man säga, fackområdena så har han status att vara någon som man lyssnar på under 1800-talet.

När föddes han? Så vi har hela hans tidsspann.

1828. Och dog 1896.

Ja, precis. Och han har ju väldigt spännande levnad också. Han växer upp i Jönköping och har en ganska trygg barndom de första åren. Men sen dör hans moder i en stor kolerapandemi, eller epidemi.

I början av 1830-talet så dör hon 1834 då Viktor Rydberg börjar i fem år. Och detta leder till att fadern börjar dricka och familjen spittras och Viktor Rydberg kommer bort från familjen, han blir ju fosterbarn kan man nästan säga. Och bor med olika fosterföräldrar ända till han börjar studera så småningom i Växjö.

Där han går på gymnasium i två år och så tvingas han avbryta det också på grund av fattigdom som det verkar. Och sen så kommer han tillbaka till Jönköping och börjar då arbeta som journalist på Jönköpingsbladet som en av tidens mest radikala, liberala tidningar.

Och detta är då åren kring 1848 som är en sån där spännande revolutionsår i Europas historia, februari-revolutionens år.

Och sedan så ägnar han sig åt lite annat. Han studerar en termin, man funderar på att bli rättsläd, studera juridik vid Lunds universitet men har inte pengar till det heller och jobbar sedan som informator, så är han privatlärare.

Och sen 1855 så kommer han till Göteborg och börjar jobba vid Göteborgs handels- och sjöfartstidning och blir då en parhäst tillsammans med S.A. Hedlund, den stora, liberala Göteborgsfiguren.

Och så bor han då i Göteborg i nästan tre decennier och publicerar många av sina mest kända romaner och ett väldigt aktivt journalistiskt författarskap.

Och sedan flyttar han till Stockholm och blir då professor vid högskolan, som jag nämnde. Och när den här Tomten kommer ut, 1881, när den publiceras första gången, då är han redan en etablerad författare. Och det är bara några år innan det här vid slutet av 1870-talet som han verkligen lyfts upp på paranassen. Han väljs in i Svenska Akademien, han blir hedersdoktor vid Uppsala universitet 1877.

Och det är då han håller sin berömda Kantat till jubelfesten. Och då är det Uppsala universitet, fyra, fyrahundra år, och så får han vara med där. Och det är då han blir det här stora monumentet nästan i sin samtid, som han väl kämpar lite mot.

Han vill inte vara där, men… Och så fortsätter han att vara ändå den hyllade stora författaren under resten av sitt liv.

Börjar väl också, om han från början är arg och liberal, så blir han väl efterhand mer och mer konservativ och trivs inte riktigt i den här samtiden när allt går så fort och man hyllar det nya.

Och Rydberg tycker ju om den gamla traditionen och så vidare.

Stackaren, han vantrivs i… – Kulturen. I moderniteten och kulturen. Jag tänkte på det här med Kantaten, jag blev lite nyfiken. Varför är den så berömd?

Jo, men den tonsattes också, så den framfördes till musik på själva festen. Men den är väl mest känd… Den uttrycker så väl Rydbergs högstämda idealism, kan man säga, som passar väldigt bra under sena 1800-talet.

Och i den, precis som i tomten, så ställer han de här stora, lite svåra frågorna.

Och det kan man säga att varken i kantaten eller i tomten så ger han några definitiva svar. Det tycker jag också är något av det mest sympatiska och kanske det starkaste med Rydberg, det är ju när han ställer frågorna, när han lever i frågorna, och de svar som han ger, de är ofta väldigt tidspräglade, och de kanske man inte behöver göra så mycket med, men det är ofta stimulerande att läsa honom och fundera på de här moraliska och existentiella frågorna.

För den ytterst pyttelilla koll jag har på Rydberg, jag har egentligen ingen koll, men jag har någon bild av att han var engagerad för samhällets svaga, stämmer det?

Jo, men absolut, och det är väl framför allt under Göteborgstiden, tillsammans med S.A. Hedlund, och han har ju alltid ett underifrånperspektiv, och kanske också lite komplex, för när han lyfts upp till parnassen och kommer in i akademin och allting sånt där, så trivs han aldrig riktigt, han förstår inte de där koderna och så vidare, och han vill väl hellre egentligen sitta på sin kammare vid sitt skrivbord med alla sina böcker, det är det han trivs bäst, eller framför allt under sin tid i Göteborg så tyckte han om att gå långa promenader på Hisingen, och där var han, det gjorde han ju helst själv, och i sociala sammanhang var han ofta lite hämmad, skulle vi kunna säga.

Jag tänker lite på när vi pratar om det här, att han kanske, skulle man kunna säga, att han, om man är stretchad i väldighet, att han är lite som en svensk Dickens, alltså verksam vid samma tid och med ett speciellt, vad ska man säga, patos, och dessutom skriver någonting väldigt juligt som sätter sig i historien.

Jo men absolut, jag tycker det är en jättebra poäng, att ibland är han som Dickens, ibland är han som Tennyson, som också är den där stora upphöjda poeten, och ibland är han mer som Almqvist kanske, och rör sig inom många olika genrer, ibland kanske han påminner om Tegnér med det där upphöjda, det eviga, och det är väl det som är så fascinerande med honom, att det finns de här olika aspekterna av Rydberg, och samtidigt så finns det en rätt stark koherens i det hela, en enhetlighet, som då, som jag tänker egentligen bygger på en, att han, tämligen tidigt, tar väldigt starka intryck av Platon och någon form av idealism och han tror på de där eviga värdena, det sanna, det sköna, det rätta och så vidare.

Men han låter ju väldigt spännande som författare, hur kommer det sig att han är så i skugga nu och att han faktiskt egentligen kanske inte är läst alls?

Ja, det har jag funderat en del på, och en sån här sak, det är ju att han inkarnerar väldigt mycket 1800-talet, tänker jag, och ibland talar man om det insomnade 1800-talet eller rena ramar 1800-talet, kunde man säga, för inte så länge sedan i alla fall, nu vet jag inte vad man säger, men, och jag tror att i Sverige brukar vi tala om att det stora brottet, att det kom 1930, med Stockholmsutställningen och funktionalismen och inte Alva och Gunnar Myredal som kom med helt andra idéer, och Rydberg, han har så mycket hemma i en förmodern värld, och den kunde man fortfarande hylla i början av 1900-talet och fram till 1930 ungefär. Så det tänker jag är ett första sånt där avbrott, och sen har jag en egen liten tanke som jag egentligen aldrig har utvecklat, men jag tror att han passade väldigt bra ihop med läroverken som fanns, alltså den gamla parallellskolvärlden, och vi hade parallellskola i Sverige mellan 1842 och 1962, men fanns kvar egentligen ända till slutet av 60-talet.

Och i de där läroverken och gymnasierna som var mer humanistiskt inriktad, klassisk linje, där älskade, där läste man väldigt mycket Viktor Rydberg och sånt, och de här lärarna, läroverkslärarna och gymnasielärarna, de tror jag många identifierade sig med Rydberg och tyckte att det där var viktigt, och sen när läroverken försvann, då försvann också ett skikt som hade hållit kvar vid Viktor Rydberg som någon stor hjälte, och nu finns det ju knappt någon plats för honom alls.

Förutom då kanske fortfarande, när jag gick i skolan så kunde man läsa Singoalla på gymnasiet, och det har jag hört att man fortfarande gör vid vissa skolor.

Men annars är det ju de här enstaka numren, alltså dikterna, Gläns över sjö och strand och Tomten. – Ja, det är ju också Rydberg.

Ja, det är också Rydberg. Han är julig, kanoniserat julig på två ställen. Ja, precis, det är julpyntet.

Och sen finns det några andra dikter, när det kommer ut stora diktantologier, brukar man ju samla lite då och då, de är ju fantastiska att läsa, men där passar de här lite kortare dikterna, och Rydberg har också jättefina sådana här fyrradiga, fina dikter, och de kan man ju få med i sådana volymer.

Men hans mest ambitiösa dikter, det är så här Grottekvanen, de är ju på flera sidor, och det är ingen redaktör av en diktantologi idag

som vill ha fyrtio sidor, Rydberg, det har jag full förståelse för, och då tror jag inte heller att de kommer in i den typen av kanonproduktion, tyvärr.

Jag tänkte på det här, jag tycker det var en superintressant teori, att det var ett lager med lärare som egentligen höll Rydberg igång en bit på 1900-talet, men parallellskola, jag tror inte att jag vet exakt vad det är.

Det är en parallellskola, då var det ju att 1842 så fick vi ju folkskolan i Sverige, och mellan 1842 och 120 år framåt från 1842 så hade man ju då en enklare skola för folket, för bönder och arbetare och deras barn framför allt.

Och sen så fanns det en annan skolgång för eliten, skulle vi säga, med läroverk och gymnasie, och sen vidare till universiteten, och de där var på det stora hela helt frigjorda från varandra, eller friställda från varandra. Och där är det också intressant med Rydberg, han växer ju då upp i, de första åren i något slags medelklasshem, hans mamma jobbar som barnmorska och pappan är vakt på ett, eller chef skulle vi nästan säga, på ett fängelse med en gammal soldat. Men när moden dör då, och då är han fem år gammal, då får han ändå börja i skolan, och detta är ju före 1842, så det finns ingen självklar folkskola. Man får börja i en sån här lankastig skola, kallas det i Jönköping, som är en sorts skola för de allra, den mest elementära skolgången. Och där utmärkte han sig, och så fick han läsa vidare på läroverket, till skillnad från sina syskon som inte fick det.

Och så fortsatte det att gå bra för honom, och sen så fick han då studera vid Växjö. Och det är också intressant, för han gör ju en klassresa då, och den gör han helt och hållet i bildningens tjänst, eller bildningens namn och lärdomen, så det är genom, inte, det är delvis att han får en ingång då, och börjar gå på läroverk och gymnasie, men det är typiskt att det avslutas efter två år.

Och sen är han ju allt väsentligt autodidakt, alltså självlärd. Och där påminner han ju lite om första generationens arbetardiktare under 1900-talet, med Moa Martinson och alla de här, som ju inte heller har någon högre utbildning, men som tar sig fram med pennan genom att skriva.

Eyvind Johnson är ju det mest, han var ju klassiskt orienterad också, precis som Viktor Rydberg.

Vi ska snart närma oss den här gåtan som tomten grubblar på, men vad hade Viktor Rydberg nått särskilt förhållande till den svenska tomten?

Ja, det är ju en rolig fråga, för det har han faktiskt skrivit om redan tidigare. Och en annan sån där känd berättelse av Viktor Rydberg som länge lästes, det var ju den här Lille Viggs äventyr på julafton, som kom i början av 70-talet, och som också är en liten, och den var ju direkt skriven som en julberättelse, det var S.A. Hedlund som bad Rydberg skriva om, ja en liten julberättelse så gjorde han detta.

Ytterligare innan detta så var det 1857 om jag minns rätt, så hade Rydberg en liten tidskrift kan man säga, en veckotidsskrift, eller varannanveckostidsskrift, som han gav ut tillsammans med en redaktörskompis på Göteborgs Handels sjöfartsstidning, så heter det, Philipsson, och deras tidsskrift hette ”Tomtebissen”. Och den hade då en liten tomtenisse som sin symbol, eller vad man säger.

Och det skriver Rydberg och Filipson också om den där tomten, att de har valt den som symbol för att det ska vara en så trogen bild som möjligt av en äkta tomtebisse. Den ska vara glad på ytan men allvarsam på botten, godlynt men därför inte vad man kallar flat.

Och att den där tomten då också är lite, den är snäll mot de vänliga, men de är det lumpaste och dåligaste avsvubbna fiender, och göra elakt folk så många sprätt som de kunde hitta på.

Och det ser man ju inte hos den här tomten, alltså 1881, då har den där elaka sidan kommit bort nästan helt, och det tror jag också är någonting typiskt då.

För tomtens transformation under senare delen av 1800-talet. Men han lockas tydligen av den här lilla tomtefiguren som då inte är någon jultomte någon gång egentligen hos Rydberg, utan det är en liten gårdstomte som är grå. En gång nämner han faktiskt i en artikel i tomtebissen att luvan är röd. Och det är också lite spännande, för då är det någon som också kommer tänka på, för då är det ingen tomte-luva som vi tänker nu, utan en hätta. Men en sån där röd hätta, det kan se ut som en sån där röd revolutionsmössa som man hade under franska revolutionen.

Det är lite spännande, och kanske det är en övertolkning.

Men jag tänker Tomten här, 1881, hos Rydberg, är tomten, den gamla gårdstomten, men tycks också vara lite förstorad. Det är ingen liten figur, utan det känns som han är lite större. Men sen så är det då Jenny Nyström som redan hade gjort illustrationerna till Lille Vigg, när hon var väldigt ung.

Men det är hennes illustrationer här, där det blir den här röda tomten som vi känner igen idag. Och sen kommer den att kommersialiseras via Disney och Coca-Cola och allt sånt. Det blir den stora, skyntliga, skrattande gubben. Men så är det ju inte hos Viktor ännu. Jag tycker vi är mycket tacksamma för det, faktiskt.

Att det inte är det? Eller ska vi vara tacksamma?

Nej. Att det inte är det.

Jag är lite fascinerad över att det är en tomtebisse med B. Bissar i min värld, det är tänder i någon slags barnspråk.

Man sa till sina barn att de skulle borsta bissarna. Men det kanske bara är väldigt lokalt eller väldigt familjärt.

Det borde ju vara göteborgskt, lokalt i sådana fall, tänker jag. Men ett tomtebisse istället för en nisse då.

Ja. Men det var ett vedertaget, jag grottar in mig i det här nu, men det var ett vedertaget ord, en tomtebisse. Som en liten tomte, så att säga.

Ja, jag tror det. Och den där tomtenissen eller tomtebissen förekommer också i andra sammanhang, så det är inte bara Viktor Yderberg som är upptagen med detta. Utan det är andra författare som också skriver om den där. Utan då alla de…

Och det är lite svårt för oss att läsa om tomten idag på detta sättet, att det skulle vara någon sorts spännande figur på det sättet. Utan vi har ju vår klara bild av tomten, men man får försöka bortse från den när man närmar sig tomteskildringar från mitten av 1800-talet.

Men nu tänker jag att vi kastar oss över den här gåtan som tomten går och grubblar på.

Och dikten säger ”grubblar, fast ej delar båta”. Och båta, det betyder det tjänar ingenting till. Det hjälper inte att han grubblar på den, antar jag. Det är ju inget enkelt ord för en modern läsare.

Nej, det finns ju en hel del ord i den här dikten som vi inte använder, de flesta av oss inte använder idag.

Men vad är det tomten grubblar på egentligen?

Ja, först ska man ju säga att Rydberg presenterar den där gåtan väldigt fint, tycker jag. Jag läste ju de första två stroferna där. Och i den andra så sägs det då att han grubblar fast ej delar båta över en underlig gåta. Och sen så i den följande strofen så säger han också att den gåtan är alltför svår, att han inte kan gissa svaret på den.

Och det är så gåtan presenteras, man får inte reda på vad det är, men sen så kommer den tillbaka under diktens gång och den är ju bara elva strofer. Och som jag läser det så handlar den här gåtan till syst om vardagen och vart hän, som Rydberg tyckte om att säga. Alltså varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Rydberg är ju en religiös människa och tänker sig att vi på något sätt lever vidare då efter vår tillvaro under jordelivet. Och det är ju liksom målet då, vartåt det barkar hän. Men sen har han också en spännande tanke att det måste ju också finnas någonting före vår tillvaro. Och det är då det pre-existenslära som han skriver flera texter om, både framförallt 70-talet och 80-talet. Och den här dikten då, tomten som går och funderar på det, det är just varifrån kommer vi och vart är vi på väg. Och jag tycker också när man läser dikten här så är det tydligt tänker jag, att det är väldigt mycket en cirkulär tid som går igenom.

Och där är det ju typiskt att den har blivit en juldikt kan man säga då, för den liksom går igenom varje jul. Som en ritual för många människor.

Men här har vi ju månen som rör sig, månens bana. Det är årstiderna. Det är djuren som inte får den här tomten gå omkring på gården och ta hand om djuren och hälsa på dem och se att de har det bra. Och de kan liksom längta lite till sommaren till hästen längtar efter grönt hö eller färskt hö och så vidare. Det är en flyttfågel som kommer komma tillbaka. Men allt det där är cirkulärt.

Och sen så, och det är liksom djurens tid någonstans. Och sen så förstår man här att tomten måste vara väldigt gammal. För han har sett flera generationer av människor på den där gården. Och då är väl människorna då, de föds, växer upp, åldras och dör. Det är också någon sorts cirkularitet.

Och tomten ser detta. Och så har han sett flera generationer växa upp på detta sättet och försvinna. Och så går han och funderar på men var kommer alla ifrån? Och vart är de på väg? Och så talar han mot slutet om tidens ström.

Och så finns det ett fantastiskt litet brev som Rydberg skrev till redaktören för den här Ny illustrerad tidskrift där den publicerades.

Samtidigt som han skickade dikten så beskrev han den här dikten lite grann. Och han har en jättefin liten utläggning av tomtarna då. Där han säger att tomtarna är och i allmänhet små positivister före August Comte. Och att de medförd andebegränsning nödigas uteslutande hålla sig till det jordiska.

Men när de gör detta, även tomten då, drabbas ibland. Uppstiger hans själ, aningar om en annan värld. Aningar som han knyter till sina erfarenhetsrön om uppkomst och förgängelse. Och den herakleitiska världsfloden Pantarei.

Och det där med positivisterna tycker jag är så roligt. För det var ju en av tidens stora modeinriktningar, filosofiska modeinriktningar under 1800-talet.

Och positivisterna med August Comte i spetsen, de säger att ”Nej men vi ska inte bry oss om de där stora frågorna. Vi sätter varför-frågan inom parentes, utan vi ska bara observera naturen som den är. Och sen göra teorier utifrån och se olika lagbundna sammanhang.”

Och tomten är ju också, precis som de där positivisterna, en observatör. Han tittar på de andra, ser på dem utifrån. Men trots detta så drabbas även han av de här aningarna om att det måste finnas någonting annat. Så han kan inte nöja sig med det, även om han är en liten positivist.

Och Rydberg, han gör ju inte som positivister, han grottar ju tvärtom ner sig i den där varför-frågan. Det är den han hela tiden återkommer till. Han kan inte släppa den.

Och det är kanske därför han är, tycker jag, en av anledningarna till att han fortfarande är läsvärd. Det åter de där stora frågorna som man ställer och som man kan fundera på.

Så det är under juluppehållet, när man inte ska jobba så mycket, så kan man sitta och fråga varför.

Ja, det är väldigt bra. Alltså vara lite mer filosofisk över jul och grubbla över existensen.

Ja, precis. Men det jag tänker när jag hör det här, det är ju varifrån kommer vi, vart är vi på väg? Det är ju nästan samma sak som att fråga finns det någon Gud? Men du sa att Rydberg var troende. Så det är egentligen inte den frågan han ställer, finns Gud? Utan är det någonting annat? Jag blir lite fascinerad av det här.

Ja, precis. Och jag tror inte det är någon tillfällighet att han ställer de här frågorna samtidigt som en mängd andra författare, Dostojevski, Nietzsche, de liksom deklamerar Guds död.

Det är en stor problematik i samtiden, den här sekulariseringen som Rydberg också bidrar till på sätt och vis när han skriver Bibelns lära om Kristus som en tidigare text, när han då gör upp med

den kyrkliga dogmtron kan man säga. Vi måste lyfta fram Jesus som ett föredöme, ett etiskt föredöme och sånt. Men han håller ändå kvar vid sin barndomstro.

I den här tomtdikten då så finns de stora frågorna i bakgrunden, alltså Guds död. Och på samma sätt så kan man ju säga att här när man läser dikten så finns det ingenting av industrialiseringen, urbaniseringen, den allmänna rationaliseringen. Det är ju inte direkt märkbart i dikten men jag tror ändå att den är skriven, man kan läsa den mot bakgrund av detta och så är det en liten längtan tillbaka till någonting mer idylliskt kanske.

Och det är en annan sån här kontext som man inte heller ser som jag tycker är väldigt spännande, en lite annan sammanhang, det är det litterära sammanhanget här. Två år tidigare så hade Strindberg publicerat Röda rummet.

Det är en helt annan typ av fart och rörelse och snabbhet hos Strindberg.

Det är ju den här tiden som Georg Brandes, eller redan tidigare, har sagt att låt oss ställa problem under debattet, att författarna ska engagera sig i samhällsutvecklingen och allting sånt där, diskutera sedlighetsfrågan och allting sånt där, det unga Sverige kommer fram och där passar ju inte Rydberg in.

Det är också typiskt att han under det här decenniet då han publicerar Tomten, det vill säga 1880-talet, då grottar han ner sig i germansk och fornnordisk mytologi och vänder blicken bort helt från samtiden. Och sen så får han en viss… är han mer i takt igen med tiden, kan man säga på 1890-talet, när de här nationalromantikerna kommer med Levertin och Verner von Heidenstam och allt vad de heter.

Då passar han betydligt bättre in. Men just här 1881, då har han svårt att orientera sig. Det är ju nästan som en tanke det här, för att anledningen till att tomten har blivit en juldikt, det är ju också att den ger oss idag en möjlighet att vända blicken bort ifrån vår modernitet. Alltså den här bilden av det idylliska gamla Sverige som vi på något vis dammar av varje jul.

Ja, verkligen. Jag hörde på ett radioprogram här för några veckor sedan och det var någon som sa att nu kommer barnen hem och lajvar. Att de är barn igen och låtsas att nu är det jul och så spelar vi alla med i det spelet. Och då kanske vi kan lajva lite Viktor Rydberg också. Men vi vet ju att det inte är på riktigt.

Men det känns ju ändå trösterikt att vi i alla fall lajvar jul, tycker jag.

Jag tror egentligen att vi vill göra någonting mer, men vi kanske har svårt att landa i det här med den riktiga julen som vi tänker på den, alltså den gamla nostalgiska julen.

Nej, nu fastnade vi och spekulerade om julen, det ska vi inte göra, utan vi ska återvända en liten stund till dikten innan vi faktiskt måste runda av för idag. Nu har det ju låtit som att jag utgår ifrån att du tycker om den här dikten, Anders. Men gör du det?

Vad tycker du om dikten egentligen?

Nej, men jag tycker ju att det finns bättre dikter av Rydberg, inte litterärt och kanske också filosofiskt, men det är någonting väldigt… Jag har ju läst den nu inför att vi skulle prata om det, och jag har liksom återkommit till den och läst igenom den många gånger och lyssnat på olika uppläsningar. Och det är någonting väldigt fint med det här blandandet av det idylliska, det lugna och det stilla och ändå kunna ställa de här stora frågorna som man kan fundera på.

Och det där tänker jag är någonting typiskt för Rydberg. Ibland kan det vara lite smetigt och kletigt, men så är det också någonting som lyfter detta. Så på det sättet så kan man väl säga att jag tycker om dikten.

Men det är också så när man håller på med olika saker, det är liksom det är bortom bra och dåligt efter ett tag, utan det är mer intressant. Jag tänker att det är en intressant dikt på många sätt.

För mig är den ju cementerad i mitt julinre, och det har ju ingenting att göra med hur den är egentligen. För mig är den verkligen en juldikt, just för att det var så. Det var då den dök upp, när man var liten.

Är det någon strof du tycker bäst om? Är det någon strof som är särskilt vacker, tycker du? Eller den måste inte vara vacker, men innehållsrik.

Nej, men det är ju de som handlar om gåtan, helt klart. Men de har vi väl tagit upp de flesta. Det finns några fina beskrivningar av tomten också. Han går ju omkring där på gården då och säger hej till alla djuren och tar hand om dem. Men sen är det också en liten beskrivning av tomten när han har gjort allt detta. När han har sett till husboendefolket, det kära, och sett de små söta barnen då. Och det är hans största lycka, att se på de där barnen. Det är också lite suspekt kanske.

Och här kan man också se att det är bara… Rydberg i den här dikten, han har verkligen mannen som norm. Det är rakt igenom. Det är tomten som uppenbar är man, och det är så talar han om far och son. Och också djuren tycks vara av hans kön. Men det finns också några fina skildringar av tomten själv. En sån där sätt som jag tycker är en av de mer kända.

”Genom en springa i lördagsvägg lyser månen på gubbens skägg. Strimmar på skägget blänker tomten grubblar och tänker…”

Det är tjusigt, tänker jag. Och sen så då, mot slutet här, när gåtan då till sist… Som jag har sagt, från början så antyds den, så kommer den tillbaka. Och sen till sist så talas det rakt ut. Då är det ”Tomten lyssnar och halvt i dröm tycker sig höra tidens ström. Undrar vart händen ska fara. Undrar var källan må vara.”

Och den tycker jag är väldigt tjusig. Ja, det är jättefint.

Och sen är det också nånting fint här faktiskt med just det där, det cirkulära som jag sa med tiden. För även dikten är ju cirkulär. Alltså första strofen och sista strofen, de är ju nästan identiska. Det är några ord bara som har ändrats där mot slutet.

Så de här olika temporaliteterna, de kan man säga, också finns i diktens utformning på ett ganska elegant sätt. Det är väldigt snyggt.

Och för er som inte har tänkt på det, tittar ni på första och sista strofen och ser på den innebördsförskjutning som faktiskt äger rum där.

Men jag tänker att vi får sluta med att fråga dig Anders, kommer tomten fortsätta vara en julklassiker tror du?

Nej, men vi människor är ju vana i jul, de flesta av oss i alla fall. Och vi tycker om att fortsätta med sådant som vi har gjort tidigare.

Det minns när det gäller högtider som jul. Så det är säkert många som kommer att fortsätta att recitera denna och fundera på denna under juletider. Och sen skulle det ju kunna vara så nu i dessa tider också, när vi talar om kanon, att den blir en del av den här, om det nu blir någon, jag tror det är ett hopplöst projekt på sätt och vis, men om det skulle bli någon kanon som är mer uttalad, då skulle det vara rätt rimligt egentligen att Tomten ingår där av Viktor Rydberg.

Och det tror jag kanske inte är önskvärt, utan jag får hoppas att Viktor Rydberg och hans dikter och kanske en och annan av hans andra texter fortsätter att läsas av andra skäl än att folk säger åt dem att detta måste ni känna till.

Det tycker jag var ett bra svar, Anders. Och med detta så säger jag ett stort tack till dig, Anders, för att du var med och lärde oss en massa saker om Viktor Rydberg och Tomten.

Tack själv, det var jätteroligt att prata med dig.

För er som vill läsa hela Tomten eller lyssna på hela Tomten, så är det bara att gå till litteraturbanken.se och det finns också en direktlänk på anekdot.se.

På Litteraturbankens Ljud- och bildsida finns det också en julgodislänk där vi har länkat inte bara till tomten, utan också faktiskt till Lille Viggs äventyr på julafton, som vi pratade om tidigare. Och massor med annat juligt för den som vill roa sig med det under mellandagarna och kanske en bit in på det nya året för att hålla kvar julkänslan.

Jag säger tack för mig och Anders för idag och god jul till er alla som lyssnar.