”Några dagar före en mycket varm midsommar började jag bygga en ateljéliknande stuga på ön Stora Röknen i Vättern. Förhandlingarna med Göta Kanalbolag, som disponerade ön, hade dragit ut på tiden, men en dag meddelade revirets jägmästare att det stod mig fritt att bygga på Ängberget, en plan udde vänd mot söder.”
Det är månadens författare Folke Dahlberg (1912–1966) som skriver i Karlshamns Allehanda någon gång under 1940-talets andra halva. Dahlberg skildrar hur han med stor möda fraktar sju ton virke, cement och verktyg ut på sjön med småbåt – de flesta lass ror han för egen maskin – för att slutligen resa tak över huvud.
Dahlberg hade redan flera år tidigare lärt känna ön och dess invånare när han hyrde nedervåningen hos skogsvaktarfamiljen Ring på Stora Röknen. Särskilt fäste han sig vid skogsvaktarens bror, fiskaren Adel, och dennes hustru Malla Ring – två personligheter som Dahlberg senare skulle porträttera både i dagspress och i sin landskapsbok Vättern (1949).
Om Adel förklarade han senare i en intervju: ”Vår svenska allmoge har i de flesta fall de finaste gentlemannainstinkter, förmågan att bita samman tänderna och att uthärda, hänsynsfullhet och den ömtåligaste takt. Det finns en man här i trakten som heter Adel och förtjänar det namnet.”
Glädjen på ön blev dock kortvarig. Angående husbygget fortsätter Dahlberg: ”Jag fick bo där ett otillfredsställande antal år. Lång tid hade vi hört glunkas om att militärerna kastade sina ögon på ön, och en dag kom order om totalevakuering. Skogvaktarens, fiskarens och mitt bohag skeppades över sundet, och ön är nu förbjudet område. Vid landningsplatserna står små anslagstavlor som bevis på civilisationens landvinningar.”
Så upphörde livet på Stora Röknen, men vänskapen med paret Ring bestod. I ett radioprogram från sommaren 1950 stämde Folke Dahlberg åter träff med Adel och Malla. Den här gången i radio. Under programtiteln ”Sommarsegling på Vättern” vädrade trion sina minnen från ön och sörjde dess försvinnande.
Hör hela radioprogrammet i mediespelaren nedanför! Eller läs för all del Folke Dahlbergs landskapsböcker – de är nämligen fritt tillgängliga i Litteraturbankens samlingar. Litteraturbanken riktar härmed ett stort tack till Folke Dahlberg Sällskapet som både möjliggjort och bistått oss i tillgängliggörandet av Dahlbergs böcker. På sällskapets hemsida kan du läsa mer om Dahlbergs författarskap och konstnärskap.
Inspelningen tillgängliggörs här med tillstånd från rättighetshavarna och Sveriges Radio. – Nedanför: Folke Dahlberg i det senare hemmet i Sjötorp 1961. Fotografiet är taget av Mats Holmström, och vi har lånat det av Örebro läns museum.
Automatgenererad transkription
Jag tyckte nog att du var riktigt … när Adel fick den där fisken jag målade. Den där svirvelfisken. Som du sa att den var så fin.
Att den kunde en äta när det var våda.
Kommer du ihåg något annat som är ännu värre?
Nej, det gör jag precis inte. Men i alla fall den där svirvel, han var inte bättre än den. Han var lika usel som de andra. Fast han var fin att se på.
Att förevara ibland.
Ja, det var det.
Men ön var också fin att se på utifrån.
Ja, det var visst. Den var fint att bo på också.
Det glädjer mig att du säger det.
Varför har de bestulit oss på den ön?
Ja, jag kan inte veta. Nödvändigt kanske.
Kriget?
Ja.
Men det fortsätter inte.
Nej, jag tycker att de kunde ha väljt en annan plats. Inte slagit tag här uppe och förstöra fiske och sånt där här uppe.
Förstöra boplatsen?
Ja, det också.
Om det finns någonstans. Men det var en tänkbar plats.
Ja, det var det.
Möjlig att bo på. Hur länge som helst.
Ja, för eller skulle jag kunna gjort det?
Jag också. Ska vi inte fara ut tillsammans och bli uppsynningsmän över gamla militära anläggningar?
Jo, det kunde vi väl göra för all del. Men det är mer än att det blir uppsynning där ute. Det är mer att göra där.
Man måste ner i källaren, i bombkällaren.
Ja, det också.
Ja, både skogen och jordbruket ska väl skötas där ute också. Så det är väl kollosalt mycket arbete är ett som man vet. Nu har jag legat nere nu i två år eller någonting. Att det dör ju länge innan det kan bli upprättat igen som det var förut.
Det kommer aldrig att bli det. Det går aldrig att återupprätta någonting som är lagt för fäfot.
Nej, det dröjde många år sedan till att få det upprättat nu. Jag var tillbjuden att kunna få flytta tillbaka, men så lite betalning också för att kunna bo där ute. Så att en vill ju ha, eller kunna tjäna så mycket så en kan livnära sig där ute också.
Men försöker inte du?
Naturligtvis.
Tycker du att det är det viktigaste?
Jo, inte ska en svälta, inte.
Gärna om det finns ett skäl för det.
Ja, det kan vara, men…
Man får ju tänka också att man ska ha så att man kan leva och så vidare. Utan att fara illa. Men att det är väldigt arbetsamt där ute. Mer arbetsamt än vad det är här på land. Mycket mer arbete är det. Och ständigt jäkt. Det är det visst.
Jag vet i alla fall att både Malla och Adel vill tillbaka till ön.
Det säger jag ingenting om.
Vi har ju talat om att för all del det har vi gjort. Och att trivs och sådant skulle vi visst göra.
Men det är det vi räknar på. Eller jag i synnerhet att en är för gammal. I alla fall för att vi inte ska kunna vara där ute.
Är du redo att få skräck för att dö?
Nej, det gick inte allt lika bra där som på något annat ställe.
Var det händer så? Skedde det?
Det var ju mycket besvärligt med barnen också, ska jag säga. När vi bodde där ute, det vet du, Folke. Det var ju hemskt besvärligt.
Ja, det är besvärligt för er.
Inakkorderade på det viset.
Naturligtvis.
Så låg jag för ankar alltid i min stuga där.
Ja, någon gång var du med också.
När då?
Ja, precis inte och fiska, men annars så for du med dig över sjön och så där.
Det gjorde jag. Jag inte proviant, men…
Det som betydde så mycket då.
Det gjorde det ju för all del.
Är det sämre eller bättre? Nu.
Vad tycker du, Adel?
Ja, det… Det blir alltid bättre än man tror. Även i en förändring.
Kanske det.
Man ska alltid längta tillbaka till de platser som var viktiga för en själv.
Ja, det är det jag har tänkt, ser du.
Jag vet inte, du tänker inte på någonting annat.
Jag tycker inte riktigt, tror du, att jag ska bo här. Och så inte trivs.
Just det.
Nej.
Det menar jag också. Att det är ett jävla fel av er att göra det.
Ja.
Vi hör till öarna där ute.
Om de andra i familjen här nu, de trivs, då får jag… Jag får ju sitta emellan för alltihop.
Du får du med, menar du?
Ja.
Var de sitter?
Nej, jag menar, jag får ju liv för att jag ska sitta kvar här, förstår du.
Men det är inget att göra åt det.
Låt dem ha det. Låt dem bomba sönder det.
Ja, det gör det ju alltid. Enten de vill eller ej, så det är.
Just det. Det förstod vi från början.
Ja, det kan ju hända att man vänjer sig med tiden här också kanske. Det får gå några år så. Eller mer.
Varför ska man vänja sig vid någonting? Är det nödvändigt att vänja sig vid någonting?
Ja, men du vet att på en plats där man har varit i så många år, så blir det ju en viss längtan i alla fall. Det finns någonting som fattas här känner jag. Och det är sjön där allihopa.
Ja det vet jag med. Om jag far ut på sjön här nere. Här inne bland holmar och skär. Men jag tycker det är inte riktigt i alla fall. Därför jag inte kommer och åker ut i öen.
Man ska ut förbi den där vita fyren, som alltid stod som en skrämmande hemtecken. Så fort man kom in där då visste man att sen kom skärgården. Sen kom dumheten. Och elakheten. På en gång. Vad bittert där ute.
Det var många spännande äventyr också på sjön, ska jag säga. Många gånger. Ja, när det blåste och en var ute. Många gånger gick man och väntade hemma.
Var det i Lansered?
Ja, man visste ju inte. Förstår du hur det hade gått?
Nej, det var jag aldrig rädd för. Nej, det riskerade jag aldrig. Det behövde jag inte.
Jo, då visste jag så väl. Men man fick vara rädd för de var ju förstådda om det blåste hårt och så de gav sig ut i alla fall sen.
Ja, du hade en bra båt.
Jaha, sjön, han vill inte ha mig.
Nej, nej.
Jag har inte gjort mer än två resor som jag ångrar på hela tiden jag har bott där ute och det är en resa på is och en i båt. Jag har tänkt efter sen att det hade varit förfärligt dum, och jag inte ville göra om det.
Den ena gången var det en roddbåt som var med. Det var en fiskare vid Boöna. Jag ville att han skulle följa med oss över till ön.
Jag hade inte annat roddbåt och han var mycket klokare än jag. För han sa att om jag finge öarna så kan jag inte gå dit ut, sa han. Han hade en stor motorbåt.
Och jag var inte så gammal då så jag hade … eller begrep sjön så mycket. Så jag sa att vi ska gå ut och titta på den, sa jag.
Och när vi kommer ut för Boråsaberget där, då mötte vi tre sjöar, kom emot där, så grova som jag kan inte tänka mig att det kunde bli grovare.
Och vi fick lämna emot det och båten han klarade sig. Och jag sa vi fortsätter så jag ifall vi orkar. Och vi rodde över för all del och den där fiskaren han stod på berget och tittade. Han såg båten ibland då, ja, precis inte båten men mina vita skjortärmar.
Och det gick bra. När vi kom ungefär mittsjöss, där blir det den grovaste sjön för sydvästen.
Det är flera grund där som det bryter över. Och där var det jämnt och rätt. Jag hinner få upp båten emot sjön. Vi fick en slikt där så flaken flöt i båten. Men det var då du ropade ”mamma”.
Ja, vi var ju inte gifta då än.
Men vi höll på och jag satt på det här viset sned och fick titta emot sjön och så. För att den minsta felgrepp jag gjort med båten så har vi haft den full. För det hängde sjön över i ett.
Men vi bodde över förstås. Men senare kan jag inte tänka under årens lopp så har jag ångrat den resa. Vi har ju kunnat fått båten full. En öppen båt i sån grov sjö som det var. Det var oförståndigt att ge sig ut.
Och sen är det en gång, den andra, och jag sa det när jag var över att hämta dig morsan ifrån Medved å. Kommer ni ihåg det?
Ja, det var på, jag kunde se, ja, det var påpåskafton 1929, var det.
Isen var i upplösning på våren. Jag gick över. När jag kom över till medved var det två som hade gått ner sig på is den dagen förut. Då varnade de mig att jag inte skulle gå ut på isen för det hade gått ner sig.
Men vi for tillbaka den andra dagen och trodde att det skulle frysa på, men det bara fortsatte och blev mildare.
Men vi gick upp klockan fem och for på morgon. För jag tänkte om det inte frös och så isen så är det några kylar i frossa. Så det kanske var det starkare. Så det gick ju för all del bra.
Men när vi kom ungefär halvvägs, lite mer.
Då började sparken att skaka. Då gungade isen. Det var färdigt att bära ner.
Jag stannade aldrig någon gång utan jag såg en vit isflake låg ett stycke ifrån. Tänkte på att det är starkare is där så jag låter det gå till vi kom över den och så. Höll vi den kursen så var det antagligen någon ström där. Så vi kom över men då var det ingen is till gå på.
Det är också en resa som jag ångrar.
Ja, det har vi gått tre stycken.
Ja, de satt fastbundna på sparken för de hade ju täcke kring sig och filtar och sen hade jag bundit rep runt omkring för det skulle vara någorlunda varmt.
Sen hade jag ett bräde på tvären på sparkstötten för att tänka att det skulle jag ha om det var sprickgrisen eller så till att gå över på. Men jag antar att hade det burit ner mig med sparken så hade jag inte släppt det där utan det hade burit ner mig.
Ja, du hade ju klarat det men vi hade inte haft någon chans.
Jag kan ju tänka så alldeles. Ja, men du hade ju haft fler hemma att tänka på i så fall. Jag har inte ens tänkt så i det ögonblicket.
Nej, det är inte roligt.
Har du hört den gamla Larsson? När han urskuldade?
Ja, nu får vi ta bak oss igen.
Du får berätta någonting om det.
Om Larsson, när han inte vågade gå över, han rodde över och hämtade sina tidningar.
Ja, det kan man alltid göra.
Han gick över på isen också. Det kommer jag ihåg när han rodde tillbaka. När det blev brast igenom.
Ja.
Iseka tror jag det var.
Ja, man …
När det bar igenom med Larsson, det var nog en…
Ja, när ni åkte tillbaka och handla nu hemma. Då skulle du komma, för det var ju till påsk. Ni skulle fara över tillbaka igen och göra affär till påsk. Och då hade du Larsson med dig. Och då hade ni roddbåten på kälken. Och tills ni kom tillbaka då, precis på samma plats där som vi som var så dåliga på morgonen med oss. Då bad du ju ner. Så du fick ligga där på plankan och göra loss kälken under båten. Och Larsson han fick gå i båten.
Ja, det kommer jag alltid ihåg. Det var på eftermiddagen sen. Men då hade vi ju båten att hoppa i. Och det var ju inte så stora risker. Alldeles som när en inget hade.
Annars när Larsson han var alldeles nere i sjön en gång förut då hade vi ju heller ingen båt vi skulle gå över den här råk. En som det var snö i och vi kom för närmare där så att han gick igenom där han var nere efter armar ungefär. Jag var strax inne bakom så jag drog upp en då. Han sa ju det för all del att det var långt innan han träffade botten.
Men livet var inte värt mycket, tyckte han. Han sa det var lika bra om det hade gått åt det hållet.
Ja, nog igen.
Så inställd var han.
Ja, det var han. Det var han visst.
Och så dog han på sitt sätt under ett träd som föll över honom.
Men det är inte synd om han. Det var bra att det skedde i tid.
Ja han hade sagt någon tid förut att han önskade att han skulle få dö i skogen vid en meter ved.
Ja han hade det inte så roligt. Han var ju precis ensam. Ingen som brydde sig om hur det gick med honom. För det var ett sånt del av det andra sättet.
Gör de det? I regel?
Vi får bara bry oss om oss själva om vi ska kunna komma underfund med det där.
Men tillbaka till ön, det är väl ovillkorligt.
