Verket: Vierge moderne

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker.

Idag ska vi ägna oss åt en av den finlandssvenska författaren Edith Södergrans dikter, nämligen Vierge moderne från samlingen ”Dikter” som kom ut 1916.

Jag heter Paulina Helgesson och med mig i studion finns Boel Hackman. Välkommen Boel! Nu får du börja med att berätta vem du är.

Jag heter Boel Hackman. Jag disputerade i december 2000 på en avhandling om Edith Södergran, så det är ett tag sedan.

Jag jobbar på Stockholms universitet där jag är prefekt och professor i litteraturvetenskap.

Och jag ser så fram emot att vi ska prata Södergran och Vierge moderne idag.

Och jag tänkte att vi kanske skulle börja med att du läser dikten. Om det känns okej för dig. Men innan det så tänker jag, Vierge modern, vad betyder det?

Modern jungfru.

Ja, och det är franska, tänker jag. Det är franska, och man börjar genast tänka på Jeanne d’Arc kanske.

Men också i och med att det är franska så tänker man att det har den typen av betydelse någonstans. Modern jungfru helt enkelt.

Men då ser vi fram emot att lyssna nu på när du läser dikten.

Vierge modern.

Jag är ingen kvinna.

Jag är ett neutrum.

Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut. Jag är en skrattande strimma av en charlakanssol. Jag är ett nät för alla glupska fiskar. Jag är en skål för alla kvinnors ära. Jag är ett steg mot slumpen och fördärvet. Jag är ett språng i friheten och självet. Jag är blodets viskning i mannens öra. Jag är en själens frossa köttes längtan och förvägran. Jag är en ingångsskylt till nya paradis. Jag är en flamma sökande och käck. Jag är ett vatten djupt men dristigt upp till knäna. Jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor.

Alltså den är ju så bra. Den är jättehäftig. Och jag tänker innan vi börjar titta på dikten och tugga ordentligt på den så tycker jag att du får berätta lite kort om Edith Södergran.

Ja, Edith Södergran föddes i april 1892 i Sankt Petersburg. Och flyttade sedan med sin finlandssvenska mamma och pappa till Karelska näset, till Raivola, som låg en bit bort med järnväg från Sankt Petersburg.

Och där var rika ryssar och finlandssvenskar och så vidare som hade stora sommarvillor längs det som kan beskrivas som en riviera. Och det var hennes mamma som hade en pappa som hade gjort en förmögenhet i Sankt Petersburg. Som gjorde att familjen levde väl. De hade en tolvrumsvilla i Raivola.

Så trivsamt.

Ja, och sen 1902-1908 så gick hon i skola och då gjorde hon det i Sankt Petersburg så de hade så kallat skolhushåll hon och hennes mamma där och sen så var de på somrarna i Raivola. Och det man kan säga är ju också då att hennes uppväxt var väldigt kosmopolitisk.

Sankt Petersburg var en storstad. Det var mycket invandrad arbetskraft eller särskilt kunniga människor inom olika branscher. Och det talades tyska, svenska, ryska, finska och Södergran själv gick i en tysk skola.

Och sen så låg ju Viborg egentligen rätt så nära också på Karelska näset och det var också en väldigt kosmopolitiskt stad.

Det var oroligheter under hennes skolgång i Sankt Petersburg. Det finns den här hemska blodiga söndagen i januari 1905 där 800 människor skadades och 200 döda. Som är upptakten till ryska revolutionerna som var 1917 i februari och sen oktober som vi brukar förhålla oss till som revolution.

Men sen så var hennes pappa sjuk i lungtuberkulos och dog redan 1907. Och ett par år efteråt så konstaterar man att Edith Södergren hade insjuknat hon med. Så att under en följd av år var hon på olika sådana här lungsanatorier som då fanns i Finland men sen också i Schweiz i Davos. Så att även där då visstades hon ju på helt enkelt kontinenten och där var ju också en smältdegel av människor som kom från alla möjliga ställen.

Och det som ju ofta sanatorierna då var, det blev ju någon slags universitet för de här ofta unga människorna. Lungtuberkulot strabbade mycket unga människor. Och det var ju långa tider man skulle ligga på ligghallen eller ligga ute och andas frisk luft och äta bra mat för det var ungefär det enda man visste som bot.

Och under den här tiden så blev det säkert mycket läsa och skriva och så för fler än Edith Södergran. Men för henne måste det ha funnits tid till det.

Men i och med revolutionen då 1917 så blev det väldigt stor inverkan på Edith Södergrans liv. Dessförinnan så bröt ju första världskriget ut 1914 och det gjorde att hon inte kunde resa tillbaka mer till sanatorierna i Schweiz. Och med oktoberrevolutionen då så försvann familjens förmögenhet som var placerade då i Ryssland. Och fick stor inverkan på Edith och hennes mammas liv då.

Sen var ju 1918 finska inbördeskriget. Och hon påverkades starkt skulle jag säga av de här samtidshändelserna som de verkligen upplevde nära sig. Och debuten kom 1916 med dikter där Vierge eoderne ingår. Och det var en av de här lite senare dikterna.

Man strök några dikter i hennes manus och så skickade hon in några till. Fem, sex stycken. Och bland dem så fanns Vierge moderne.

Det var ju himla bra.

Ja, det var det ju.

Det är de här som, vi får väl återkomma till det. Men den här formen som den dikten har som man brukar kunna beskriva att den är byggd på som anaforer eller katalogdikter eller definitionsdikter. Det finns då fler sådana exempel och de hörde till de här sista dikterna som hon skickade in.

Sen så efter debuten då så publicerades Septemberlyran 1918 och Rosenaltaret 1919 och sen Framtidens skugga 1920.

Och tre år efter att Framtidens skugga kom ut så dog Edith Södergran då i sviterna av sin sjukdom.

Men troligen också, hon hade nog svårt att sköta sig helt enkelt med mat och så. De svalt mer eller mindre tror jag ibland. Så hon dog då 31 år gammal.

Och sen så gick fronten fram då i finska vinterkriget över Karelska näset. Och alla finländare därifrån evakuerades och det hamnade på ryskt område.

Så allting mejades ner och mamman skickade i en korg med några som var och besökte henne lite filmrullar – hon tyckte om att fotografera – och hennes ungdomsdikter, ett häfte som brukar kallas för vaxdukshäftet.

Och det är det enda som finns kvar?

Ja, det finns väldigt lite kvar. Det finns några anteckningsböcker och lite så, men väldigt lite. För oss så är det ju rätt exotiskt. Dels så hamnar det historiskt på en för oss har varit en väldigt otillgänglig och exotisk plats.

Men hon dök också upp som en uppenbarelse lite i den finska kulturvärlden. För att hon växte ju upp och danades utanför den helt och hållet.

Ja, och hon dyker ju upp 1916 med ”Dikter” som den heter.

Väldigt blygsamt och avskalat. Hade hon publicerat sig någon annanstans innan debuten?

Det finns en ungdomsdikt som hon publicerade i en tidskrift som heter Hoppet. Men i övrigt så var hon ju fullständigt okänd. Och man brukar ju då säga att hon introducerade modernismen på svensk språkområde med det här.

Vi har ju Pär Lagerkvist som publicerade sådana manifest kan man väl säga med ordkonst och bildkonst redan 1913. Men hon gjorde ju det med sina dikter verkligen. Och jag tror att reaktionerna visar då hur nyskapande det var.

Men är också ganska betecknande för hur vi har fortsatt att reagera på modernism i både lyrik och bildkonst och så.

”Men är det här konst? Är det här något? Det är det väl inte?” Den ständiga frågan. Och obegripligt. ”Det här hänger ju inte ihop. Är hon galen? Vad menar hon egentligen?”

Men var det så att hon fick övervägande, oförstående och eller dålig kritik för debuten?

Nej, alltså det var ju mycket så här att de drogs ju inte för att driva med diktsamlingen och henne i landsortspressen då.

Så där var det ju, och där gjorde man ju också sånt där som att man skrev ut, i och med att man tyckte så här, det här är ju inte dikt, men det är uppställt som en dikt med de här radbrytningarna och så här.

Så titta här, och så skriver han ut det bara i löpande text som om det inte, som om det vore prosa.

Ja, just det.

För att visa på hur, inom citatecken då, dåligt det här var, eller opoetiskt. Ja, och att det var en bluff ungefär. Eller för att visa, ifrågasätta konstlösheten på något sätt.

Just den här samlingen dikter innehåller många som man verkligen känner igen som Södergrans mycket lästa och älskade dikter. Men Vierge moderne, den har liksom lite en särskild plats i mitt hjärta. För jag minns när jag läste den första gången. Det var någon gång mitten av 80-talet. Jag var väl liksom sådär i mitten av mina tonår ungefär. Och jag blev liksom lite tagen av den här inledningsraden: ”Jag är ingen kvinna, jag är ett neutrum.”

Och då visste jag ändå att det här var klassiska dikter. Jag hade någon slags koll på att de var skrivna tidigt 1900-talet. Jag kunde inte få ihop det här i mitt huvud att man kunde skriva. Så jag tyckte det kändes som att det var så modernt. Så nutida med den här formuleringen, ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.”

Ja, det är ju det också.

Och jag kan verkligen översätta till det här med att man läste poesi i tidiga tonår och så. Och det jag fastnade mycket för både hos henne men också hos Diktonius till exempel.

Det är det här livsbejakandet och … Det är ett bejakande av den här moderna jungfrun som talar. Som också är väldigt suggestiv så som dikten är gjord på olika sätt.

Och det är ju i början av dikten spännande för att det är så att säga ett bejakande genom ett avståndstagande.

Jag är ingen kvinna. Och sen är hon ett neutrum, ett barn, en page. Och allt det här är liksom väldigt frikopplat, eller hur? Från det här med traditionell kvinnlighet, könstillhörighet. Hon föder inte barn, hon är barn.

Ja, och det är ju det som är meningen på något sätt, att det är ett avståndstagande från den här kvinnobilden. Och arbeta med paradoxer och självmotsägelser. Och det är ju ett ifrågasättande av någon slags gängse motsatsförhållanden och mot vanemässiga sätt att förstå och se vad en kvinna är och kan vara och så vidare.

Jag tänker just ordet jungfru återkommer ju på många ställen i den här diktsamlingen. Vad är det Södergran vill göra med det här positionerandet av sig själv som jungfru?

Ja, det har ju skrivits mycket om det. Men det jag tänker på det är ju också att den här jungfrupositionen återkommer också i andra dikter som ”Violetta skymningar” till exempel och där man förnekar begränsning som en gängse definition av kvinnan innebär. Och det jag tänker att jungfru-tillståndet är ett tillstånd där kvinnan är i sig själv men också i tillblivelse.

Och jag tänker att en modern jungfru kan också vara en ung kvinna som är i tillblivelse.

Och det finns jättemycket verb i den här dikten. Det handlar hela tiden om att den är framåtsyftande.

Det är kraft och oberoende den moderna kvinnan, jungfrun, som själv talar.

I kontrast till definitioner utifrån som då kan betraktas som begränsande eller statiska.

Jag ska se om jag får fram den där ”Violetta skymningar” så kan jag bara säga. Den börjar: ”Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid, nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer …”

Och den har en passus till exempel då.

”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli … Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen, mannen är en lögn, den vita barn ej förstå, mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.”

Jag höll på att staka mig helt här för att det fanns så mycket sättningsfel i den här första upplagan. Och då var det så mycket fel och det hjälpte ju inte saken heller. Och det kan vara lite olika i olika tryck av debutupplagan, eller originalupplagan menar jag. Och den saknar, här står det, mannen har icke kommit, har aldrig varit, ska aldrig. Och sen är det bara en blank rad.

Oj.

Så jag bara, vänta.

Men det det handlar om här är ju liksom den spegling som mannen då ger. Är, tänker jag, en definition utifrån som fångar henne. Som igen, om man pratar med Simone de Beauvoir som fångar kvinnan i en immanens. Istället för att gripa efter transcendens. Och då kan man också säga agens. Förmåga att göra, bli.

Det är ju väldigt mycket förmåga att bli och vara i den här deklarationen. För det är ju någon slags deklaration. En jungfru deklarerar sin hållning inför sig själv och världen.

Men när man hör ordet jungfru så tänker man, alltså man associerar till någon som är liksom orörd och helt främmande inför det sexuella. Men det ligger en väldigt stark erotisk puls i den här dikten.

Ja men absolut.

Och det är blodet och det är ingångsskylten till nya paradis och så vidare. Och det finns ju också i den allra mest kända dikten ”Dagen svalnar”. Den förekommer också. Den är ju liksom en inbjudan till ett möte.

Tredje versen är ”Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren.” Och så vidare.

Och det som också förekommer i Södergrans dikter genomgående skulle jag säga, men som finns redan här. Är ju att hon skriver in, som det brukar kallas, kroppen i texterna. Och ofta den kvinnliga kroppen. Och det är vattnet upp till knäna och så här.

Så det handlar verkligen om… Men alltså att det blir ett förkroppsligat varande. En kvinna som är förkroppsligad i sitt liv. Och inte bara ett subjekt.

Ja.

Ja, för att de här raderna… ”Jag är blodets viskning i mannens öra. Jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran.” – Det är väldigt starka fysiska ord det här. Man känner det kroppsliga väldigt tydligt.

Och det är skratta, steg, språng, viskning, sökande. Väldigt dynamiskt. Och det som man kan relatera till och det man brukar prata om är ju att det finns redan här tecken på expressionism i Södergrans diktning som kommer att bli jättemycket starkare undergång så att säga.

Och där finns också redan inneboende i det så är det Friedrich Nietzsche, alltså filosofens betydelse. Och då handlar det om bejakandet av livet och livskraften i sig. Det är liksom organiska kretslopp som allt levande ingår i.

Södergran var väl en flitig Nietzsche-läsare, var det inte så?

Jo, och sen läste hon Schopenhauer innan och det gjorde ju Nietzsche också alltså Arthur Schopenhauer som skrev också om viljan och livsviljan och den som driver oss och så här.

Men han såg det mera pessimistiskt medan Nietzsche pratade om den eviga återkomsten och kretsloppet av födelse och död och att man bejakar det. Så att det är ett hyllan av livsviljan och livskraften och den fysiska tillvaron, kroppen, jorden, solen, blodet, vattnet, som också återkommer här då.

Jag har liksom en bild av att Södergran levde, alltså jag kan så lite om Södergran egentligen, och hennes liv, men jag har en bild, det här att hon satt liksom själv i stugan med sin mamma och skrev. Jag menar, stämmer det? Hur var det med hennes kvinnliga nätverk? Hade hon något?

Ja, alltså jag tänker nog att hon var väldigt läsande och skrivande även som skolflicka. Även om hon hade kontakt med människor och med omvärlden på ett helt annat sätt. Alltså först före första världskriget blev det begränsande då. Eftersom de inte kunde resa i samma utsträckning.

Och sen efter revolutionen så hade de ju inga pengar. Så hon blev ju sen kompis med Hagar Olsson som var litteraturkritiker. Som också var uppvuxen på Karelska näset men en bit bort. Och gick i skola i Viborg och så. Och var verksam i Dagens Press som då var en framträdande tidning i Finland. Och i Svenskfinland då.

Och sen lärde hon ju känna också Elmer Diktonius. Så det finns en hel del brevväxling mellan dem. Men jag tror att hon var en väldigt att hon levde i läsande och skrivande väldigt mycket och det gjorde den här mamman också, hon hade också fått för tiden bra utbildning.

Hon gick också i tysk skola i Sankt Petersburg och uppges vara väldigt intellektuell. Hon läste tidningarna och de följde nyheter och så.

Vi har ju pratat lite grann nu om den här dikten. Man kan ju ägna hur mycket tid som helst åt och detaljgranska den. Men finns det många olika läsningar och tolkningar av den här dikten generellt, historiskt sett.

Det man ser i recensionerna av diktsamlingen är ju att det blir genast kopplingar till författaren som person. Eller den kvinnliga författaren som person.

Och det här ovanan också vid att det finns ett jag som så tydligt tar plats i dikterna som kan upplevas som bekännande då som i det här fallet med modern gör att det kan tolkas som att det här är författaren själv som bekänner olika saker. Och mycket av den det man brukar kalla för erotiska diktning eller som handlar om kärleksdiktning som den här

Dagen svalnar till exempel har uppfattats som att det handlar om Södergran som biktar saker hon upplevt. Och det här med att, som vi tidigare var inne på också, att det finns så lite kvar från hennes uppväxt och sammanhang och så. Gör att man har faktiskt diktat in också saker i hennes liv med utgångspunkt från dikterna. Som man har uppfattat som någon slags bevis för hur hon har tänkt och känt och levt. Men att skriva är ju ett sätt att tänka. Och det tycker jag att vi måste tillskriva Edith Södergran.

Hon tänker kring de här sakerna. Och jag tänker, det är ju inte för inte som den slutar med i ärligt sammanhang på fria villkor. Och det här du var inne på tidigare, vi kvinnor, finns det ju en dikt som heter.

Men alltså att det finns det här med systerskap, det har man ju tagit fasta på väldigt mycket i hennes, framförallt debutsamling då.

Hon skickade faktiskt ”Rosenaltaret”, nästa samling, med tacksam hälsning till Ellen Key. Så det här var ju frågor som debatterades överallt. Med fri kärlek som man kallar det som Ellen Key debatterade och lyfte fram.

Men också så var det ju en tid i enorm förändring. Och det kan man ju tänka också de här dikterna som det finns fler exempel på som är uppställda på liknande sätt som Vierge moderne.

Som då den här Gunnar Tideström som jag pratade om tidigare har beskrivit som definitionsdikter eller att de har någon slags lite filosofisk syftning eller att hon vill visa hur komplext ett begrepp är.

Det handlar ju om att det var en tid där allt var i rörelse, bildligt och bokstavligt, genom krigen. Men också hur människor förhöll sig till livet och religionen och till manligt och kvinnligt. Och det har ju inneburit en enorm utveckling för hur kvinnor i västvärlden lever sina liv under 1900-talet.

Och det här är ju verkligen en del av det som hon tänker kring och funderar på. Man skulle kanske nästan kunna säga att den här dikten är en utopi.

Absolut.

Men det är också det som är så intressant. Det knyter in till, jag ska inte börja väckla in mig i mera samtida teoribildning och sånt. Men det anknyter till det här med tillblivelse.

Att den här moderna jungfrun är i process. Den moderna kvinnan är i process. Det handlar inte om att definiera någonting som är statiskt och stabilt överhuvudtaget.

Utan det är det skeende. Där det liksom egentligen inte finns någon gräns för vad hon ska bli eller kan vara eller vad som ska komma.

Och jag tänker också den här anafor som man kallar det för när man börjar med samma ord på det här sättet som är väldigt retoriskt verkningsfullt som var något helt helt nytt. Som man också tyckte var helknasigt då.

Många i den samtida läsekretsen vet man inte riktigt var det kommer ifrån. Man har hänvisat till den amerikanska poeten Walt Whitman som också översattes på ryska tidigt på 1900-talet. Men det är ju också ett retoriskt knep som är tillbaka på antiken.

Och som man använder i trosbekännelsen, vi tror på och så vidare. Men också i politiska tal och så. Men det blir ett mässande.

Och jag tänker att det här har också den formen lite av att att den moderna kvinnan är vägledande och pekar ut den här riktningen framåt. Bejakandet av livskraften, av blodet, av förändring. Som gäller kvinnor.

Men jag tänker också att det gäller att hon, och det finns ju fler dikter i debutsamlingen och det kommer ju med full kraft senare också i hennes verk. Att kvinnan kan till och med, hon kan vara vägledande för den kulturella eller samhälleliga utvecklingen. För kvinnan är en obrukad kraft.

Det som har kunnat hägna in kvinnan och gjort det statiskt är motsatspar. Där kvinnan ofta hamnar på kroppsidan. Och mannen på det andliga och skapandet och så vidare.

Där fler kvinnor menar också en Södergran, men den Södergranen gjorde det att man liksom tar fast i det här med kvinnor, det finns ju en annan dikt vi kvinnor är så nära den bruna jorden att man liksom tar tag i det och vänder det till det positiva, och det som gör att kvinnor är en obrukad kraft och har något att tillföra både i samhällsutvecklingen men också i relationen.

När jag tänker det här med att vara en ”ingångsskylt till nya paradis”. Det kan vara naturligtvis ett erotiskt paradis men det kan också vara en samhällsförändring som man vill se. Vi kan nog inte fatta idag hur optimistiska de var.

Många. Mitt i allt. Och det är ju någonting väldigt fint att ta med sig.

Eftersom det någonstans, det löste sig även till ett högt pris. Även för den här tidens både män och kvinnor i all den här oroligheten.

Jag tycker bara att just när du läste upp det här: ”Jag är en ingångsskylt till nya paradis.” Alltså bara ordet ingångsskylt som känns ganska opoetiskt. Men det liksom får en sån poetisk kraft i den här dikten.

Ja.

Det är modernism. Det är att man plockar in den här typen av saker. Men också att man har vatten upp till knäna.

Jag menar hur många andra dikter han har tidigare då med slutrim och så vidare handlat om det. Och man får ju väldigt tydliga bilder av det här.

Men jag måste fråga för att det här är ju en fantastisk dikt och Södergran är ju en fantastisk författare. Hon är ju till skillnad från många av sina samtida fortfarande i högsta grad läst och diskuterad och närvarande. Varför är hon det egentligen? Vad tror du? Det går ju inte att svara rätt eller fel på det här. Men vad är din teori om varför hon fortfarande är så närvarande i våra medvetande?

Alltså jag kan bara det vill jag bara säga. Hon är ju så himla bra. Det är bara så himla bra. Det hjälps inte. Men sen så finns det ju mycket, alltså det är någonting också i det här tilltalet som är så att man säger att det finns ett jag i dikterna.

Det finns ju många som känner då att de ungefär blir kompis med Edith Södergran själv, att det är Ediths jag ungefär. Men att det finns det här intima tilltalet. Men sen om jag ska försöka att inte vara fullt så o-litteraturvetenskaplig så skulle jag säga att varför den är så bra är ju att den innehåller såna här paradoxer.

Fullständigt bara, ”jag är ingen kvinna i ett neutrum” eller eld och vatten förenar det. Gör ju att det skapas en massa betydelser. Och man försöker förstå det här. Oväntade sammanhang. Hur känns det? Hur förstår jag det?

Och sen så är den ju väldigt retoriskt verkningsfull. Med sin rytm. Det är ju sånt som jag tror jag själv blev helt hög på. För att det är så häftigt, också sånt här som i senare då samling ”triumf att leva, triumf att finnas till” och sådär. Det är ju väldigt verkningsfullt.

Men sen så tänker jag också att en anledning till varför den är så bra är för att det är packat med betydelse. Därför att dels har de här motsättningarna då, språkliga motsättningar som man på något sätt på nytt bakar ihop och skapar betydelser av. Men också det finns jättemycket centrala symboler i vår kultur som vi kan associera vidare till. Men som också gör att det finns så mycket betydelser i den.

Tror du att Södergran kommer fortsätta läsas?

Ja, det vill jag verkligen hoppas. Och sen hör ju inte jag till dem som tycker att det är fult med uppläsningar. Eller att lyssna på litteratur. Det var ju så litteraturen funkade en bit in på 1900-talet till och med. Så jag tycker att man skulle kunna lyssna mycket på Södergran också. En bra uppläsning är ju helt superhäftig.

För det är ju då man också, man skulle nästan behöva läsa, när man sitter och tolkar lyrik på det här sättet då. Då läser man ju ibland högt för sig själv för det är ju då man fattar. Och de här, alltså de har inga slutrim då de här verserna till exempel. Men de har sånt här som kallas för vokalrim eller att det hänger ihop med å och ä och ö till exempel.

Så det blir väldigt häftiga effekter när man också hör dem och inte bara läser det tyst.

Det är ju faktiskt ett svar som är som en tanke för att vi kommer mycket motvilligt återigen behöva börja runda av nu, du och jag Boel. Men då ska jag passa på att säga att det finns ett antal inläsningar av Edith Södergran på Litteraturbankens Ljud- & Bildsida.

Det finns också en bokfilm om Edith Södergran för den som vill ha en liten grundkurs i hennes liv och författarskap i Diktens museum också på Litteraturbanken.

Och sen måste vi ju faktiskt säga någonting om Svenska litteratursällskapet i Finland som ju har väldigt mycket Södergran-material. Så där kan man också roa sig om man vill lära sig mer om Södergran och man blir nyfiken.

Då är detta verket avsnittet färdigt för idag. Tack snälla Boel för att du kom hit och pratade Södergran och Vierge moderne.

Tack, det var bara roligt.

Ja, det var jätteroligt. Det tycker jag också. Och nu ska vi faktiskt avsluta med att lyssna på dikten igen. denna gången uppläst av Marjorita Huldén och den här inläsningen finns på Litteraturbankens Ljud- & Bild-sida. Och kanske är det så att ni hör andra saker i dikten nu när Boel har pratat om den och ni har lyssnat.

Tack till alla er som har lyssnat. Hej från oss.