Verket: Drottningens juvelsmycke

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker. Idag ska vi tala om ett av den svenska litteraturens mest intrikata verk. Och ett verk som har lockat till läsning och forskning och massa tolkningar. Och som dessutom går hand i hand med den svenska historien. Och jag pratar förstås om Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke”.

Jag heter Paulina Helgeson och med mig i studion idag finns litteraturforskarna Eva Borgström och Mats Malm. Välkomna! Nu får ni presentera er själva och vi tar damerna först. Eva.

Jag är professor emerita, eller emeritus beroende på hur man tänker, i litteraturvetenskap. Och har bland annat intresserat mig för just den här romanen, ”Drottningens juvelsmycke”. Som jag tycker är en, på alla sätt utomordentligt intressant roman. Inte minst ur ett queerperspektiv.

Mats.

Jag är professor i litteraturvetenskap också och brukar alltid pyssla med gamla saker. Så Almqvist är ungefär så långt fram i historien jag kommer egentligen. Så är jag också föreståndare för Litteraturbanken och tjänstledig nu för att jobba för Svenska Akademien lite grann.

Ja, och Mats har ju varit med och poddat förut i verket. Vi har pratat om Anna-Maria Lenngrens ”Några ord till min kära dotter”.

Det gjorde vi rätt i.

Men nu ska vi lite, lite längre fram i historien. Och ”Drottningens juvelsmycke” är ju inte världens enklaste bok att prata om. Eller rättare sagt så här. Den är jätteenkel att prata om men det kan vara lite svårt att avgränsa sig. För det finns så himla mycket.

Egentligen borde det här avsnittet ha varit en följetong i fem delar. Det kommer inte bli så men vi ska göra ett försök i alla fall att täcka in så mycket som det bara går av den här spännande boken.

Och den har en väldigt härlig första mening tycker jag. Kan inte du läsa den Eva?

Jo, den lyder så här. ”Tider av dueller och dubbel-jalousier, vilka tider likväl av intressanta äventyr, vilka tider av storm kring lockarna och eld i hjärtat?”

Man får lite gåshud av det här framförallt i sista. Och vi kan säga att dubbeljalousier är inte personer som är dubbla. Här pratar vi om svartsjuka på höga och intensiva nivåer. Men det ska vi återkomma till.

Men jag tänker så här. Eva, vi ska inte trockla in oss för mycket nu. Men berätta lite om handlingen i stora drag så vi får lite kläm på det här.

Historien börjar med att två systrar är förälskade i två unga män som är kamrater med varandra i militär. Efter diverse missförstånd och förvecklingar så bär det sig inte bättre än att de båda kvinnorna blir förälskade i den andra mannen. Det vill säga den de inte var förälskade i från början. Och samma sak händer med männen.

Detta händer i samband med att den här maskeradbalen på slottet, Gustav III:s maskeradbal på vilken han kommer att bli skjuten. Detta händer samtidigt. Det visar sig sedan att de här två männen är inblandade i intrigen omkring det här mordet.

Och flickorna har passat på att bli tokiga av den här dramatiska förändringen av kärleksobjekt. Så flickorna åker ut till landet för att bli friska och männen åker ut till landet för att inte bli gripna helt enkelt. Och där är det slut på den första avdelningen.

Ute på landet så kommer det hända helt nya saker för då dyker Tintomara upp. Tintomara, Lazuli, Azouras och alla namn hon nu har.

Och snart så blir det så att alla de här fyra ungdomarna, de blir förälskade i Tintomara. Ibland tror de att hon är flicka, ibland tror de att hon är pojke. Och så händer det diverse andra saker också. Den här andra delen kommer att sluta med att Tintomara som då har passat på att ta drottningens juvelsmycke under den här maskeradbalen.

Hon blir jagad för det och så blir hon invecklad i ett slagsmål med en verja i en militär förlägning. Och för detta döms hon då till döden. Eftersom alla är förälskade i henne så vill de ju inte att hon ska dö utan det ska bli en avrättningsmaskerad som ska sluta med att hon då ska gå därifrån i triumf. Men så blir det ju inte utan maskeraden blir en tragedi.

Och sen kunde man säga, sen finns ju allt kvar att säga om vad romanen handlar om men jag slutar där.

Ja det här med handlingen, det är så mycket förväxlingar. Men vi säger här nu romanen, kanske lite slarvigt. Men Mats, är det här en roman egentligen?

På titelbladet så skriver Almqvist, har jag sett att det är en ”romaunt” som är väl från franskan. Hur uttalar man det på svenska?

Ja det uttalas nog ”roman” skulle jag tro. Men han stavade inte som vanlig ”roman”. Nej utan han markerar ju att det här handlar inte om en vanlig roman.

Det är ju lite intressant här, han fick en hel del kritik efter när den här boken kom ut. Den är ju då invävd i det här stora ramen som heter ”Törnrosens bok”.

Och där hela romanen berättas ju av en person, Richard Furumo, för en grupp andra. Det tillhör ju också de här komplicerade bitarna. Men året efter i varje fall, när han har fått en del kritik och recensioner och sånt där. Då tar Richard Furumo upp samtalet om recensionerna av ”Drottningens juvelsmycke”. Och då går till rätta med kritiken.

En sak som man pekar på då är att folk har sagt ”Vadå, varför står det ’romaunt’?” Och då konstateras det här, någon av dem i diskussionen säger att ”Det är ju inte en vanlig roman, varför ska man kalla det för det?” Den här har ju så mycket mer, den har dramatik, lyrik, musik, allt. Så det är klart att inte det går att kalla det för en vanlig roman. Utan det här är ju en sorts roman som verkligen har att göra med romantiken.

Just det! Och för den så att säga nutida romanläsaren så är det ju lite ögonbrynshöjande att konfronteras med ”Drottningens juvelsmycke” och väldigt mycket presenteras i scener med väldigt mycket dialog utan assistans av så mycket kringberättande, vilket kan förvirra en lite grann.

Men det var spännande det du sa om ”Törnrosens bok”. Du får berätta lite mer vad det är.

Ja, alltså han gör ju det så svårt för läsaren att läsa. Ja, men verkligen, Almqvist. Ganska tidigt, 1822, så skrev han ”Amorina” som han kallade för en sorts fuga. Och det är en sorts ganska aggressiv kritik av idén om den fria viljan hos människan och vad den kan leda till och så vidare.

Så han hade någon äldre släkting som förbjöd honom att publicera den. Det blev inte tryggt för han i slutet av 1830-talet. Han blev lite deprimerad. Han gick i någon sorts landsflykt där och blev jordbrukare. Lite sådär idealistiskt under 1820-talet också i Värmland.

Sen kom han tillbaka till Stockholm, blev lärare och förberedde då. Så 1832 så kom första delen av ”Törnrosens bok”.

Den heter egentligen ”Fria fantasier vilka, betraktades såsom ett helt av Herr Hugo Löwenstjärnas stundom kallades Törnrosens Bok, stundom En irrande hind”. De första tre banden kom ut samtidigt.

Den första delen etablerar scenen. Det är alltså Hugo Löwenstjärna, en man som är änkling. Hans fru hon har dött genom att lukta på en utländsk blomma som är typisk för Alkvist. Det är sköna och döden. Törnrosen också sticker och behagar samtidigt.

Han har ett antal barn, Hugo Löwenstjärna och människor omkring sig. Han har dragit sig tillbaka till gården i Närke och håller salonger där. I den här salongen vill han inrymma hela världen mer eller mindre. Då är det genom dikten, genom litteraturen.

Kring det här finns den här halvt demoniska och halvt geniala Richard Furumo. Han är inte med från början men han dyker upp på olika sätt. Han är mycket mystisk och verkar vara uppvuxen bland böcker men han hör till naturen också.

Herr Hugo vill gärna att han ska hjälpa honom att introducera dikten i världen som han gör. Richard Furumo stretade emot det, men till slut gav han med på att det kan han göra. Men då ska det vara precis på mina villkor och ingen annans. Det är han som berättar det mesta i ”Törnrosens bok”, inte allt.

Sen fortsatte ”Törnrosens bok”, det brukar kallas för duodesupplagan. Det var ett ganska litet format, ungefär som pocket nu för tiden. Den kom ut i 14 delar fram till 1851.

Men redan 1839 började han på en annan ”Törnrosens bok” som kallas imperialoktavupplagan. Det vill säga mycket större och pampigare.

Han började bygga monumentet över sig själv. De heter samma sak, de här två och några verk ingår i båda men det mesta är helt olikt. Det är förvirrande helt enkelt.

De första tre delarna etablerade då den här ramberättelsen och introducerade en roman. Ganska mycket i Walter Scotts anda, alltså en historisk roman.

1834 kommer ”Törnrosens bok”, del fyra, och då är det alltså ”Drottningens juvelsmycke”. Sen fortsätter det här, och det fortsätter länge. De här utgåvorna tog slut, men också långt mot slutet av sitt liv, när han var i landsflykt i Amerika, så har vi manuskript där han fortfarande arbetar med den här ramfiktionen, de här samtalen som är så viktiga för att skapa en sorts slöjor och höljen omkring allt som sägs, men också perspektiv.

Ja, alltså, bli inte avskräckt nu för att det är ju lätt att bli det när man hör detta. Och det är väldigt förvirrande. Det som du säger, han gjorde det verkligen inte lätt för sig själv eller för läsaren, men delvis är det ju kanske det som gör att det här blir lite extra spännande.

Och det här med slöjor och höljern, det känns ju som att det finns ganska mycket av det, eller det finns mycket av det i ”Drottningens juvelsmycke”. Och det som följer med, tycker jag, efter man har läst den, det är ju det här med Tintomara-gestalten, därför att hon är så olik allting annat som man tänker att man har träffat på när man har läst den svenska litteraturen.

Jag tänker, vi måste prata ordentligt om Tintomara. Du får börja lite Eva, vem är Tintomara egentligen?

Om du börjar med det här ”egentligen”, då blir det lite svårt, för då måste man ju börja med alla analyser samtidigt.

Då gör vi inte det.

Då gör vi inte det, utan hon är en ung flicka, pojke, hen-person, vi vet inte. Vi vet inte hennes kön, det får man aldrig veta fullt ut i romanen. Hon kanske inte ens har något, vem vet? Hon kanske står bortom kön.

Hennes mamma har varit vid hovet och sjungit och spelat teater och varit med på festligheterna där och fått barn utanför äktenskapet, både Tintomara och hennes bror som är musiker. Som barn sprang hon på slottet, hon umgicks där med hovfolket och socialt sett står hon någonstans mittemellan hovet och de är utstötta i samhället.

Hon är både hög och låg, en och samma person. Hon är ett naturbarn samtidigt som hon är uppvuxen på en teater.

För henne är teaterns kulisser hennes första natur och när hon kommer ut i den riktiga naturen då känner hon sig hemma. Det är som en teater, det också kanske.

Tintomara är en gestalt som står någonstans, inte mittemellan utan hon står bortom varje sätt som vi tänker på människor. Till exempel man, kvinna, till exempel fattig, rik, till exempel god, ond, till exempel skuld, oskuld och till exempel brottslig oskuld. Bortom alla såna här kategorier står hon.

Hon är sådan att alla förälskar sig i henne. Alla som överhuvudtaget kan älska och det kan nästan alla i den här romanen, inte riktigt alla. De faller handlöst i Tintomara. På henne projicerar de väl det kön som de tycker att hon ska ha för att deras kärlek ska bli acceptabel. Men som läsare så vet vi att vi inte vet vilket kön Tintomara har.

Hon kallas för hon i romanen men det säger egentligen ingenting, märkligt nog.

Jag tänkte på den jag läste om romanen nu, att kanske skulle Almqvist ha använt ordet ”hen” ifall det hade funnits. Men när man tänker sig det här estetiska, filosofiska tänkesättet som man har i romanen så vore ”hen” faktiskt precis lika fel som ”han” och ”hon”.

För Tintomara är varken man eller kvinna. Hon är heller inte, anledningen till att jag säger hon är att berättaren gör det hela tiden. Därför är det lätt att säga det ordet. Hon är varken man eller kvinna, varken androgyn, det vill säga dubbelkönad eller icke-könad, det vill säga bortanför.

Varje dikotomi som man kan sätta upp omkring Tintomara, det blir fel, hon stämmer inte in där. Det tror jag är något av det mest häpnadsväckande, det mest radikala i den här romanen vad gäller kön och kärlek. Det finns ju ingenting i den europeiska litteraturen som skulle kunna liknas vid det.

Théophile Gautier firade väl lite trumfer med romanen Mademoiselle de Maupin. Queerlitterära Europa brukar gärna lyfta upp den romanen som är en sån här storhet.

Men om man tänker estetiskt så är det ju Almqvist-romanen är så oändligt mycket djupare, så oändligt mycket bättre. Så hade Almqvist skrivit på ett av de stora språken så skulle den här romanen vara en av de absoluta hörnstenarna i någon slags europeisk 1800-tals-queer-teoretisk historieframställning.

Liksom i så många andra historieböcker. Om man skriver en litteraturhistoria om litteratur och musik till exempel så borde han naturligtvis vara med. För den här romanen är ju så genommusikalisk.

Ja, för Mats du nämnde ju en fuga förut, att Almqvist kallade, var det ”Amorina” han kallade en fuga?

”Amorina” och ”Drottningens juvelsmycke” talar han också om i termen.

Vad är en fuga?

Det som han tänker sig är väl ett musikaliskt stycke där teman kommer tillbaka igen i olika former, behandlas, varieras. Det kan man ju se på några olika plan här. Det finns ju symboler som återkommer.

Tydligast är det här korset egentligen som också återkommer som femman på ett spelkort. Med Tintomara i mitten och så är det två par runt där och begärskrafterna går mot där. Det presenteras ju redan tidigt på operan. Hon är ju med i en sorts pantomim där hon och fyra andra är klädda i svart allihopa.

Hon är i mitten och hålls fast i armar och ben av de andra och formar spader femma. När hon sen försöker ta sig från Stockholm och hamnar i Kolmården så avgörs det där genom en sorts lottdragning där klöver fem gör att de väljer att ta med henne på det här. Det är ju en sorts repetition av tema som kommer igen.

Sen så tror jag att man kan tänka att fugan byter modus. Jag är inte säker på att det är rätt professionella beteckning.

Men just det här att man går från episkt berättande till dramatiska berättandet, till poesi, till musik. Tintomaras sång är väl det första musikaliska verket som Almqvist ger ifrån sig. Det var mycket pyssel med att få in noterna till det där i den här boken. Tryckteknik var ett ganska påtagligt problem i många fall. Till det här ingår också de rent vetenskapliga, akademiska kommentarerna som man får ibland när verket pekar ut sig självt på olika sätt. Så det är en mängd olika stämmor som på något sätt samspelar.

Ja och det här är ju intrikat och väldigt spännande. Och jag tänker att när vi kom in på Tintomaras sång, vi behöver prata lite om den.

För jag ska förklara det här att när Tintomara är på flyende fot i Kolmården och å ena sidan håller de här två tokiga systrarna sällskap och hjälper till så att de blir lite friskare och samtidigt spelar fiol och skjuter tillsammans med de här två männen som inte är så långt därifrån. Så finns det ju en scen där hon är i skogen och börjar sjunga. Och jag tror att vi måste läsa lite om det här för det dyker upp en dikt och dessutom en tonsatt dikt mitt i boken.

Jag tänker att, nu ska vi se, vi tittar på den här och prasslar och bläddrar lite. För den återkommer två gånger i boken men med lite olika ord vilket ju är spännande. Eva, om du läser första strofen så får vi höra hur det låter med Tintomaras sång.

”Mig finner ingen. / Ingen jag finner. / Alm, hägg och hassel, blomstra för vind. / Jag ler åt alla, / alla åt mig le. / Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind. / Blomstra för vind, / buga för vind – / Ett vet jag bättre än klänga och springa, / det är att sjunga här under lind.”

Mats, så får du ta andra.

”Vad? Tintomara, / hörde du bara? / Alm, hägg och hassel blomstra för vind – / Gök, trast och harar … ? / Tyst .. kan det vara … ? / Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind. / Blomstra för vind, / buga för vind – / Ett vet jag värre än skator och harar, / det är om slagbjörn kommer till lind.”

Och där är ju slagbjörnen – döden. Sen finns det en sista strof, och den tänker jag att den lämnar vi som en liten teaser så får ni läsa och hitta den själva tycker jag. Men vid sidan av den här sången i sin så att säga diktform så finns det noter. Är det här en känd melodi? Var det här något som Almqvist skrev själv? Vet vi det?

Det är jag väl ganska säker på att han gjorde. Att han skrev det själv. Han var ju en utomordentligt självständig, egensinnig kompositör.

Den här ”Drottningens juvelsmycke” tycker jag är en av hans absolut yppersta verk. Men det finns ju också de här sångerna han skrev. Sånger som kallas för ”Songes”. Där han på en fri vers skriver sina sånger och han tar sig jättestora musikaliska friheter.

Han bröt mot nästan varenda regel för hur man skulle komponera melodier och skriva sånger på den tiden. Men vackert blev det, fantastiskt blev det och ”Tintamaras sång” kan man väl säga ligger i linje med de här sångerna.

Mats, vad fyller den här för funktion i romanen så som du ser det?

Den är ju på ett sätt central. Hon presenterar sig som den som alltid flyr. Alla ser henne, men de ser henne inte egentligen.

Man kan inte säga att hon är substanslös, men man kan fundera på om hon har kön eller inte. Men det är också något med att det är vad omgivningen uppfattar hos henne som det viktiga. Omgivningen försöker göra saker med henne, placera in henne och hon själv blir tvungen att fly undan.

Operainslagen som är här – operan handlar nästan jämt om passioner på olika sätt och begär. Men här riktas de mot någon som absolut inte vill ha dem mot sig. Den här sången fångar ju det hela.

Det här blir ju det mest poetiska, det är här det kommer in noter till och med. Det är väldigt mycket upplagt som scener på olika sätt och hur de presenteras. Det blir väldigt viktigt också.

Men man kan notera att mitt i första strofen här så är det en fotnot. Väldigt akademisk. Richard Furumo bryter in som en annan forskare och så skriver han så här:

”Herr Hugo anmärker troligen, att ej alla dessa trädslag torde blomma på samma gång. Jag kan härpå ej annat svara, än att den stackars improvisatricen i skogen måhända ej tog sakerna så noga, utan när hon såg blommor på några trän, sjöng hon om dem alla. För övrigt åtager jag mig icke ansvaret för alla människors oförnuftiga infall, utlåtelser eller skäl-lösa företag.”

Det är som att han dödar sin egen poesi där väldigt effektivt.

Det är en bit som gör det så otroligt bra. Det har att göra med allkonstverk, den romantiska ironin här. Det är en aspekt av det hela, att inte lämna någonting stabilt utan det ska alltid röra sig åt olika håll.

Den här typen av meta-, reflexiva drag, det är sånt som man mest tänker på Paul Auster och postmodernister nu förstår jag. Det har ju funnits länge, Cervantes har ju det i Don Quijote och så vidare. Det används mycket, Laurence Sterne är också en av de stora här.

Men Almqvist odlar verkligen det här hela tiden. Ibland bara som att nu är vi i en muntlig berättarsituation. Men så kommer de här sakerna.

Det är så uppenbart att här handlar det verkligen om att spräcka det otroligt vackra med något urakademiskt.

När Tintamara introduceras i romanen så gör hon det i en dialog mellan två kirurger, det vill säga två läkare. Som pratar om vad hon skulle kunna vara och inte vara. Och där poppar ju Almqvist in Platon.

Det är lite spännande för det går ju tillbaka på Platons ”Symposion”. Du får berätta lite om det Eva, för det är ganska spännande.

Ja, Platon förklarade en gång kärlekens och könets uppkomst i en härlig skröna. Som de här två kirurgerna samtalar med varandra om. Men det kan vara en gång en dubbelvarelse.

Antingen så var hon en man-man, hade två huvuden, fyra ben, fyra armar och en dubbel uppsättning manliga könsorgan.

Eller så var hon kvinnokvinna, eller så var hon man-kvinna. Det vill säga var hälften man, hälften kvinna.

När hon var en sån här dubbelvarelse så var hon en harmonisk fullkomlig enhet. Och hon glömde bort då, eller hade ingen lust att be till gudarna, för hon var ju sig själv nog.

Gudarna blev sura, beslöt sig för att dela människan i två. Och på så sätt uppstod då män och kvinnor, som begärde någon av samma kön som de själva. Det vill säga manna männen begärde män, kvinnor kvinnorna begärde kvinnor. Och man-kvinnorna blev då det vi brukar kalla idag för heterosexuella.

I början så kunde människan inte, den nya människan, den halva människan, kunde inte tillfredsställa sina sexuella begär. Utan sprang då omkring i världen i en total brist och i ett totalt sökande på sin andra hälft. Så att hon gick under.

Så gudarna bestämde sig då för att man skulle skapa erotiken som gjorde att människan letade efter sin rätta hälft. Och kunde hitta sin rätta hälft.

Och då blev manna-männen homosexuella, som vi skulle kalla idag. Och kvinno-kvinnorna blev lesbiska, som vi skulle kalla idag. Och man-kvinnorna blev det som vi kallar för heterosexuella.

Androgynerna var alltså grunden till heterosexualiteten.

Men är det därför alla älskar Tintomara? För att hon är den som de känner ska göra dem hela igen?

Hon är den som de vill ha. Hon är den som de behöver. Och vad olika människor behöver, det kan ju vara väldigt olika saker. De projicerar fritt sina egna begär på Tintomara.

Det talas ju en del om androgyni i romanen. Och inte minst när man talar om romanen.

Men de här läkarna, när de går omkring och pratar om det här, de säger såhär. ”Det där om androgyn har folk endast påhittat för att finna en förklaring på det de ej begripa”.

Hela den här undersökningen av Tintomara, frågan om hon är man eller kvinna, den här kirurgin har börjat med att alla blev förälskade i henne. Hur kan det få vara så? Kan det få finnas människor som vem som helst får förälska sig, hur som helst? Finns det inga lagar mot det?

Det finns en del andra, att man skulle ha något slags lagar mot hur människor får uppleva saker. Vad människor får känna.

Det finns ju en väldigt intressant fortsättning på det här. Jag nämnde att Almqvist skrev en kommentar till kritiken mot sig själv, lite senare i ”Törnrosens bok”. Det heter ”Dialog om sättet att sluta stycken” och i det finns en avdelning som heter ”Om två slags skrivsätt”.

Där talar han om ett slutet självtillräckligt, självuttömt skrivsätt. Där författaren helt enkelt ger alltihopa. Det går ju att läsa det, men det finns inte mer att tillföra.

Men så finns det det här öppna skrivsättet och det är det som knyter till romantiken och allkonstverket.

Det är ständigt undflyende, det som gör att konsten kan likna världen som vi ju faktiskt ändå inte kan begripa på det sättet. Det är en jättevacker plädering för den romantiska, verkligt romantiska diktningen.

Men där kommer han tillbaka till det här. Han talar om hemisfärer och säger ”Ett skrivsätt och dess betraktare, ett verk och dess läsare, bör de inte vara två halvheter som hemsedvis upptar och fulländar varann?”

Å andra sidan då: ”När individuellt framställer sig människa eller skrift med anspråk på form av ett slutet och fullbordet för sig, utan någon annans medarbete, så går liksom en falsk ande där omkring och det har en bismak.”

Så den här pläderingen för den diktkonsten, den estetiken som han verkligen arbetar igenom här, den knyter ihop åskådning med verket ”Drottningens juvelsmycke”.

Det finns goda skäl, det har jag också lyfts fram, att se Tintomara, denna enormt komplexa och oändligt attraktiva varelsen, som en bild för konsten, helt enkelt.

Nu var jag tvungen att tänka på det lite och låta det sjunka in, men det låter ju, det känns ju väldigt rätt när du säger det, måste jag säga. För hon är ju perfekt och skön på ett sätt som gör bokstavligt talat människor galna romanen igenom.

Både människor man möter i romanen och sådana som det berättas om och till och med så blir det ju så att Gustaf Adolf Reuterholm, som har en viktig roll i boken och som ju är en fullständig historisk person, även han älskar ju henne, eller kommer att älska henne, fast Tintomara skyr honom och tycker att han representerar allt det onda.

Jag tänker Mats, vi behöver ha lite mer kött på benen när det gäller Reuterholm, för han driver ju väldigt mycket i utvecklingen i andra halvan av boken i alla fall, så som jag upplever det.

Ja, han framstår väl som inbegreppet av samhällelig och politisk manipulation på alla sätt, och Tintomara blir ju ett redskap för honom faktiskt också.

Precis vad som är historiskt och inte här, det kan jag inte riktigt säga, men det historiska är ju ändå helt centralt.

Och en sak som Alqvist gjorde, det var ju att han gick och hämtade ut förhörsprotokollen, rättegångsprotokollen och fogar in också långa citat direkt ur de här protokollen. Alltså en sorts dokumentarism som inte innebär att allting är sant utan tvärtom, ger en extra krydda åt allt som hittas på.

Men där ska man ju komma ihåg också att operan, det börjar ju faktiskt med att Gustav III blev mördad på operan, även om han dog lite senare. Så operan är ju utgångspunkten för precis allting och det här låg ju då en 40 år bakåt i tiden bara. Det fanns många som levde som hade varit med omkring det här.

Almqvists egen mormor till exempel.

Och jag tror att Almqvist hade en ganska nära kontakt med Anckarström, alltså kungamördarens informator som jag inte minns namnet på precis nu.

Så det fanns en väldigt stark närhet samtidigt som det fanns det här avståndet som gjorde det möjligt för Alqvist att skapa något alldeles eget med en helt sublim distans.

Och vi kan ju bara säga det som någon slags liten not att Reuterholm var ju, eller betraktades ju i alla fall som den som egentligen styrde riket efter mordet på Gustav III. Han var vän med hertig Karl som regerade istället för Gustav III:s son som sen blev då Gustav IV Adolf. Och sonen var ju alltså 13 eller någonting när Gustav III blev skjuten.

Så att Reuterholm är ju själva sinnebilden, känns det i romanen, för den sortens politiska intrigant som använder människor. Människor är bara brickor i något slags spel. Men även han faller för Tintomara och det finns ju en fantastisk scen när han har henne fångad i Stockholm efter de här händelserna på Kolmården.

Och hon tigger och ber honom om att inte älska henne. ”Nåd, nåd, älska mig inte.”

Och han fattar liksom ingenting och han fattar ju inte på något vis att det är det här som ska bli hans öde också.

Och det här med kärlek och begär och svartsjuka känns ju som att det genomsyrar hela romanen. Folk blir bokstavligt talat galna. Och ibland är det svårt att veta om det är kärlek eller begär. Det är ju inte alltid samma sak. Eller vad tänker du där Eva?

Ja, eller hat. Eller destruktivitet.

När de här kirurginna pratade om Platons myt så talade de om detta som Eros, kärlekens uppkomst. Men de säger i den här romanen, som Platon inte säger, så säger de att den här myten också gav upphov till Eris. Som betyder svartsjuka våld, död. Tvedräkt.

Och när Reuterholm, han är ju en sån person. Han är ju en ond person. Ganska ond i alla fall. Och också hans kärlek tar sig onda uttryck.

Han gör ju onda saker mot Tintomara.

Skrämmer henne genom att lägga på hennes sängbord i det stället hon då är fångad. Lägger han en bok som, jag vet inte om man ska kalla det för våldspornografi eller om det är en bok som handlar om konsten att tortera människor. Jag vet inte vilket det är. De två kanske ligger varandra ganska nära.

Men också när han ger sin kärleksförklaring till Tintomara så gör han ju det i onda termer. Han säger ”Jag ska inte plåga dig, jag ska inte stycka dig, jag ska inte tortera dig” säger han.

Hon hör inte det där ordet ”inte” utan hon hör de andra orden. Och den kärleken vill hon naturligtvis inte bli föremål för heller.

Nej, och det är ju en roman där våldet hela tiden är inte bara under ytan, utan väldigt närvarande. Och det finns ju en obehaglig scen där en av de här två systrarna på väg hem från maskeradbalen träffar på Anckarström. Och där känns det ju sådär nästan lite psykomodernt skulle jag säga. Att man tänker inte att det här är 1834.

Han ber henne dra med fingret över halsen så han vet hur det ska kännas och blir halshuggen som han vet att han kommer att bli till exempel. Och det här närvarande våldet, Mats, är det liksom ett tecken på hur det var i tiden? Eller är det Almqvists estetiska ambition att ha våldet ständigt närvarande?

Det måste väl ligga mycket i utgångspunkten i det här tänket. De faktiska händelserna som låg till grund för boken. Det är väl inte riktigt på det sättet han brukar arbeta annars.

Man skulle väl kunna säga att han försöker ta sig bort från det också. Men själva döden har han ju med sig hela tiden egentligen.

Och det var också ett diskussionsämne där. Var det inte så att Almqvist såg döden som en befrielse, som någonting gott innan?

Ja, man kopplade ihop den här boken också med en historia just innan. Gustaf Hazelius och en fosterdotter till Almqvist, Stina Holfelt.

De hade dränkt sig tillsammans. De var ett par och hade dränkt sig tillsammans 1833. Och folk menade att det var för att Almqvist hade pratat för mycket om dödens godhet och sånt där för dem.

Vid begravningen sen så reagerade folk på att Almqvist verkade helt känslokall. Det här tog man ju upp igen i samband med den här boken också.

Döden är ju med hela tiden på ett väldigt tydligt sätt. Och det är ju också devisen som är på själva titelsidan: ”Två ting är vita: oskuld – arsenik”.

När det kommer upp det är ju Clara, Tintamaras mamma, som säger det.

Hon säger att ”du har oskuld, jag har arsenik”. Och så tar hon livet av sig med arseniken.

Men det som hon säger där är ju faktiskt att endast det vita räddar och hjälper. Alltså döden räddar och hjälper. Det är någonting som är genomgående här.

Det gäller ju inte hot om tortyr och mord och såna här saker. Men det finns ju en dödsromantik i och omkring det här.

Och den kan man ju också säga kanske hör ihop med den kristna symboliken som vandrar igenom romanen. Men det är ju en av de sakerna som vi kommer inte hinna prata om det idag. Eftersom det här som sagt egentligen borde ha varit en följetong. Utan vi måste ju lite lätt motvilligt här nu börja runda av.

Men jag tänker att vi behöver ändå prata om på vilket sätt och hur och kanske inte är den här romanen läsbar för oss idag? Eva, vad tänker du?

Om jag kommer tillbaka till det här med kön och begär så tänker jag att idag så pågår ju en jättestor diskussion bland unga människor om dessa saker.

Om han, hon, hen. Vissa vill kalla det sig för den och det och så vidare. Det är en stor pågående diskussion.

Om de unga människorna idag läste den här boken så tror jag att de skulle bli väldigt nöjda och hitta väldigt mycket saker som de tänker själv.

För de många unga människorna idag gör ju precis som Tintomara. De gör uppror mot de här allt för strikta dikotomierna som vi ofta delar in människor i. Manligt–kvinnligt, ung–gammal, hetero–homosexuell.

Också djur–människa, sociala kategorier.

Ja, kristet–hedniskt, god–ond och så vidare.

Jag tycker att den här romanen den spelar verkligen med en hel lång rad av sådana här kategorier som vi brukar dela in varandra i. Och som kanske är, dikotomier som blir till fängelser för oss.

Och de här fängelserna, Almqvist vill ju få bort de här dikotomierna. Han vägrar dem.

Och han tycker också att det är ingen vits med att om man byter bort varken-eller om man tycker det är någonting dåligt så tycker han heller inte att både-och är så himla bra. Utan romanen strävar till någon plats bortom dessa dikotomier. Som om det vore möjligt.

Vad tänker du Mats?

Jag håller med om det och vid sidan av det så tror jag att man kan ta fasta på det här, alltså det enorma begäret som ju genomsyrar allting. Det knyter ju också an till en enorm känsla av främlingsskap, ensamhet, oförmågan att förstå andra människor.

Så att när de här människorna ser ett intervju av begär henne så är det på sätt och vis för att de inte ser henne. För att hon inte är tydlig utan begäret blir verkligen riktat åt ett konstigt håll.

Och det här med otydliga identiteter, otydliga kön, alla de här sakerna går ju igenom hela tiden. Och det gör ju romanen rätt så svårläst också.

Massa olika genrer, Tintomara som har hur många namn som helst kallas för olika saker hela tiden.

Men också den här vanan som Almqvist har att introducera en scen och så berättar han inte vilka det är utan antingen så får vi se det genom en karaktärs ögon som undrar ”Vem är det här? Vad händer framför mig? Vad är det som pågår egentligen?”

Enorm mystär och maskspel talar man ju ofta om. Men det är också det här med att berättaren introducerar människor och karaktärer och saker på ett sätt som gör att vi blir medtolkare.

Och det är så också som det hela börjar. Det finns några dokument som Richard Furumo har. Så jag kan återge dem och vi kan försöka tillsammans att förstå. Vi får oss med här i en uttolkande verksamhet som är fullkomligt oemotståndlig.

Och själva karaktären Tintomara är bland det mest komplexa man kan tänka sig.

Vid sidan av allt det här så har han ju en enorm tydlighet. Karaktärerna försvinner, de är svåra att förstå. Men varje person har sitt eget språk. De talar i olika rytmer.

Almqvist har en enorm uppmärksamhet mot det här. Han skriver faktiskt lite mer teoretiskt om det här senare.

Experimenterar just med hur låter precis samma ord om en ung kvinna säger dem och en gammal ungkarl säger dem. Hur ändras rytmen, blir stolpigt och sådana här saker.

Han har en otrolig känsla för att karaktärisera människor genom inte bara ordvalet, utan också språkrytm.

Och han har en enorm förmåga att måla upp de mest magnifika scener. Allting, eller väldigt mycket är ju osannolikt kan man säga. Men det är naturtroget.

Han drar in oss i gestaltningar av människor, platser och miljöer på det mest enastående sätt.

Jag har läst den för första gången inför vårt samtal. Den har bara varit någonting som har funnits. Jag tror att jag har haft någon slags avektion mot att läsa den för att alla har sagt att den är så fantastisk.

Men den är ju det, måste jag ju nästan lite motvilligt erkänna.

För den som vill ha någonting lättläst med ett traditionellt lyckligt slut så är ju inte det här boken. Men vill man ha en bok som är rik på alla upptänkliga punkter så får man ju säga att då är ”Drottningens juvelsmycke” boken man ska läsa.

Och med detta så måste vi definitivt runda av. Och jag säger tack till dig, Eva.

Tackar.

Tack till dig, Mats. Det här har varit så himla spännande.

Och till alla er som lyssnar och blir sugna på att läsa boken finns såklart på Litteraturbanken att ladda hem och ta med sig ut i hängmattan i sommaren.

Och det finns givetvis massor av annat av och om Carl Jonas Love Almqvist, denna författare som man aldrig egentligen blir färdig med överhuvudtaget.

Tack till alla er som har lyssnat. Ha en riktigt god och varm sommar.