Verket: Övertalning

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker. Idag ska vi prata om en roman från 1836 som heter Familjen Elliot, med undertiteln Skildringar av engelska karaktärer. Översättaren heter Pauline Westerdahl.

Kanske är det någon av er som vädrar morgonluft nu och tycker att det var något bekant. Och då har ni helt rätt, för romanen i fråga är den första svenska översättningen av Jane Austens ”Persuasion”, som heter ”Övertalning” i de moderna översättningarna. Eller är den det?

Jag heter Paulina Helgeson och med mig i studion idag finns Ingrid Elam. Välkommen Ingrid.

Tack ska du ha.

Du har varit med i verket flera gånger så det känns nästan lite överflödigt att presentera dig. Men jag skulle kunna få kalla dig romanexpert. Det får jag tycker jag.

Ja, det tycker jag du får göra.

Ja, härligt. Ingrid, berätta lite om den här romanen.

Det är ju faktiskt Jane Austens sista roman, ”Persuasion”, som publicerades 1818. Men det är ju då den första som kommer på svenska. Och det är ju lite märkligt att den sista boken blir översatt först i svenska. Men den översätts ju inte alls från engelska utan från franska. Och då är ju frågan, är det samma roman överhuvudtaget?

Det är ju en spännande fråga, måste man ju säga. Hur kommer det sig att den är översatt från franska?

Ja men det är inte så konstigt. För att översättaren i det här fallet är en adelsdam som heter Pauline Westdahl. Och hon var grevedotter tror jag, men gifte sig med en präst.

Och så småningom började hon översätta. Och det här att hon var adlig som gifte sig med borgerligt – inte borgerligt utan i kyrkan förstås, men med en präst – det var inte alls ovanligt vid den här tiden. Alltså det fanns väldigt mycket samröre mellan adel och borgerskap.

Men framförallt så är det ju så att i adeln var franskspråkig. Man konverserade på franska och skrev brev till varandra på franska vid den här tiden, början av 1800-talet. Och man kunde inte engelska. Så det var inte tal om att kunna översätta från engelska.

Det kommer så småningom. Här i Göteborg finns det en kvinna som heter Emily Nonnen som bodde på Liseberg. Och hon översatte från engelska för hon kom från England, den familjen. Men annars så var det vanligt att man hittade böcker via framförallt franska översättningar och original. Och sen också tyska. Och det engelska kommer mycket senare.

Men när gjordes den här översättningen från engelska till franska, vet vi det?

Ganska snabbt. Den första utgåvan av den franska översättningen kom 1821. Och sen kom en till 1828. Och det är antagligen den som Pauline Westerdahl har följt, när hon har översatt.

Men var det två olika översättningar?

Nej, det är nog så att hon kanske bearbetade lite mellan de här två översättningarna. Den här Isabelle de Montolieu. Men hon strök också en del, och hon ändrade en del.

Och jag har ju bara läst det engelska originalet och Pauline Westerdals översättning. Så jag vet faktiskt inte om Pauline i sin tur stryker och ändrar i Isabelles översättning. För jag har inte fått tag på den franska översättningen. Men jag kan mycket väl tänka mig att det har hänt saker på vägen i flera steg.

Ja, för det är ju det som är den spännande frågan egentligen. Är det här verkligen en översättning av Jane Austens ”Persuasion”?

Alltså man kan ju säga att själva intrigen finns ju med, och de olika händelserna och olika scener och persongalleriet. Men namnen har ju till exempel ändrats och försvenskats. Anne Elliot har blivit Alice. Men Elliot är ju kvar.

Ja, och det är ju lite märkligt det här. Men jag måste fråga, hur vanligt var det med den här sortens översättningar i tredje led?

Ganska vanligt. Alltså mycket kom till Sverige via översättningar från franska och tyska. De första verkligt viktiga översättningarna från engelska är ju då Carl August Hagbergs Shakespeareöversättningar som kom på 1840-talet. Och sen så småningom ännu senare då översättningarna av Byrons ”Don Juan” och alla hans dikter till exempel.

Man kunde inte engelska. Men man börjar intressera sig för England. Och tidigt åker ju Erik Gustaf Geijer till England. Och han är ju med och översätter den första Shakespearepjäsen som kom på svenska, väldigt tidigt. Och det var Macbeth tror jag som var den första som översattes.

Han gjorde en resa till England, där han ville nog bort från tyskeri till svensk romantik. Och började intressera sig för England. Så där intresset kommer smygande.

Men än så länge här, särskilt som det är adelskvinnor som sitter och översätter. Jag nämnde ju Nonnen här i Göteborg som sitter och översätter. Hon översätter också till engelska. Hon översätter Esaias Tegnér till exempel till engelska.

Ja, Nonnen har vi ju faktiskt haft uppe i ett tidigare avsnitt av Verket när vi pratade om Lewis Carrolls ”Alice i underlandet”. För den var det hon som översatte. Och Alice, en ganska trogen översättning får man ju ändå säga.

Ja, precis. Alltså, Emelie var ju engelska.

Men, vad var det man ville för svenska? Var det något särskilt?

Framförallt är det ju namn man försvenskar. Men inte alla namn. Utan förnamnen men inte efternamnen. Och vi befinner oss ju fortfarande i England, med alla de namnen där. Bath och allt vad det är.

Å ena sidan så kunde då romanen för den svenska läsaren skapa en exotisk miljö som är engelsk. Å andra sidan så lever vi ju här i mitten av 1830-talet i vardagsrealismens epok. Alltså romaner handlar om vardag. ”Teckningar utur vardagen”, hette Fredrika Bremers första bok eller det är undertiteln på hennes första bok.

Så det där med att teckna ur vardagen, då måste ju folk känna igen sig också. Så att till vardagen har jag kanske sånt som maträtter eller vad man har på sig. Eller vad häst och vagn heter. Då kanske man inte nämner de engelska uttrycken eller så. Utan man anpassar efter en slags vardagsskildring. Så att man både ska kunna känna igen sig och upptäcka något nytt. Och det är ju det som är litteraturens hemlighet, eller hur?

Det är helt sant. Hur förhåller sig den här översättningen egentligen till Austens original?

Och kanske hade det faktiskt varit bra om vi berättade lite om Austens ”Persuasion”. Som ju i mer trogna, senkomna översättningar heter ”Övertalning” på svenska.

Ja, som ju är den romanens tema. Det är ju det viktigaste i den romanen, de här övertalningssituationerna. Som ju har historiskt sett drabbat Anne/Alice i den här romanen. När hon för sju år sedan övertalades att bryta en förlovning som hon egentligen inte ville bryta.

Men det finns fler former av övertalning här. Och det var någonting som Jane Austen var väldigt upptagen av. Att kvinnolivet vid den här tiden såg ut på det viset: att man övertalades att göra vissa saker för att kulturen var sådan. Och för att kvinnors situation var sådan. Det var viktigt att bli rätt gift.

Blev man inte gift så kunde man inte försörja sig utan var beroende av föräldrar. Eller att jobba som guvernant kanske kunde man inte göra. Blev man fel gift då var det ett livslångt lidande. Så det gäller verkligen att träffa rätt. Och det är ju det Jane Austens romaner handlar om.

Men detta är den sista av hennes romaner och den är lite annorlunda.

På vilket sätt är den annorlunda?

Dels är ju Alice/Anne 27 år. Hon är betydligt äldre än vad hjältinnor i tidigare romaner är, till exempel Emma i romanen med samma namn. De är runt 19-20, 18-19-20 år, de ska just gifta sig.

Hon är äldre men hon är också en gestalt som står Jane Austen väldigt nära. I andra av Jane Austens romaner så finns det en distans. Hon tittar på sina gestalter med överseende. Hon ser deras fåfänga eller hon ser hur de gör fel eller tänker fel eller gör fel.

Men här så är hon, det är som om att hon känner väldigt starkt med Alice/Anne över hennes olycka.

Och Alice är ju väldigt intressant på det viset att hur tar hon det här att hon har gjort fel? Hon träffar ju den hon avvisade då tidigare igen i den här romanen. Tidigt i romanen. Och hon är övertygad om att han fortfarande hyser agg mot henne för att hon avvisade honom då.

Och hon drar sig därför tillbaka. Hon tänker hela tiden att här finns, för det är ju en Jane Austen-roman vi pratar om, här finns flera andra giftasvuxna unga flickor som den här kaptenen Fredrik naturligtvis hellre gifter sig med. Hon har inget hopp så hon intar en väldigt ödmjuk position. En väldigt tillbakadragen position. Och hon anar inte att Fredrik inte heller har slutat älska, utan han är fortfarande fast i sina känslor för Anne/Alice. Och så småningom så går det ju bra för dem.

Men det här är ändå en sen Jane Austen som är spännande på många vis just för att den har en annan relation till sin hjältinna än hon brukar ha, berättar den här.

Och för er som väntar på att Ingrid ska berätta lite om Jane Austen, så säger jag att det finns faktiskt ett avsnitt i vår systerpodd Bildningspodden som berättar just lite mer biografiskt ingående om Jane Austen och lite mer om författarskapet i stort.

Så att lyssna på den tänker jag. För att här ägnar vi oss ganska mycket idag åt att grotta ner oss i det här med vad som händer med översättningar. När de inte bara översätts som sagt i tredje led utan också blir försvenskade. Och där måste jag fråga, för det är tydligt att Pauline Westdahl har ägnat sig åt försvenskanden här. Av både namn och entusiastiska inlägg som passade bra – fast det kanske inte fanns med i förlagen. Hur vanligt var det att man förhöll sig på ett så fritt sätt till originalen när man översatte då?

Väldigt vanligt. Det var ju snarare regel än undantag att man gjorde en svensk roman av en utländsk förlaga. Det fanns ju inte det här med upphovsrätt och att vara trogen originalet. Utan oftast så skulle man ju förbättra eller lägga till eller dra ifrån.

Och det finns väl fortfarande idag översättningar som gör det. Jag vet att jag pratade en gång med en översättare från svenska till spanska, som sa att svenskan är alldeles för korthuggen. Det är alldeles för korta meningar. Man måste blomma ut lite för att en spansk publik ska kunna lösa det. Sånt är ju intressant.

Alltså det kanske inte uppfattas som kvalitet om man inte anpassar det efter sitt eget lands former och estetik och traditioner.

Så det var ganska vanligt.

Sen ska vi komma ihåg när i tiden den här kommer. Den kommer i mitten av 1830-talet och den heter ”Familjen Elliot”.

Just det.

Och då kan man kolla, vad heter den franska översättningen? Jo, den heter La famille Eliott. Så att här har hon ju plockat titeln direkt. Men den passar ju också utmärkt väl in i en svensk kontext. För vad hade kommit 1830?

Kan det vara ”Familjen H***”?

Ja, det kan vara Fredrika Bremers ”Familjen H***”.

Då vill man liksom haka på det här tåget lite.

Den hade ju gjort en pyramidal succé, Fredrika Bremers ”Familjen H***”. Det var ju ett fantastiskt genombrott. Och den liksom sätter, det är ju ingången till familjeromanens korta men intensiva period i svensk litteratur. Några år efteråt kommer Sophie von Knorrings ”Kusinerna”, som är lite annorlunda än Bremer som ju rör sig i en borgerlig miljö, medan Sophie von Knorring ju hela tiden är kvar i sin adliga miljö.

Men det är ändå kvinnornas roll, sexualiteten. Hon är ju mycket mer outspoken när det gäller sexualitet än vad Bremer är, Knorring.

Men här finns ändå ett gemensamt tema som handlar om familjen. Och där ju också barn förekommer. Och där hela de här Jane Austenska idén om att gifta sig rätt naturligtvis finns med.

Men sen ska man ju också komma ihåg att smaken hade förändrats från Jane Austen. Som ju i mångt och mycket fortfarande är en upplysningsmänniska. En 1700-talsförfattare, fast hon publicerade sig först i början av 1800-talet.

Hon skiljer sig ju väldigt mycket från till exempel Charlotte Brontë. Som ju sen kommer med ”Jane Eyre”, som väldigt snabbt översätts till svenska. Originalet kommer 1847. Första svenska översättningen är 1850. Tre år efteråt.

Och då är det från engelska. För då har Hagberg börjat översätta Shakespeare. Då börjar man översätta från engelska. Och Austen och Charlotte Brontë är egentligen som eld och vatten. Eller snarare vatten och eld.

För Austen är ju en sval författare. Hon har en kylig blick. Hon är ovanligt empatisk här. Men hon är en iakttagare.

Medan Charlotte Bronte är ju en passionerad författare. Och det kan vara intressant att se hur en sentida författare som Virginia Woolf såg på de här två. Hon var ju mycket mer förtjust i Jane Austen.

Hon tyckte att Brontë, det var för mycket känslor, för mycket passioner, för mycket romance.

Ja, alltså det här är ju någonting vi skulle kunna prata om en annan gång tänker jag. Men det är ju – och det märkte jag också vid mina nedslag – att det var säkert vid ett par tillfällen och bara då nedslagsvis som Alice’ ögon fylldes med tårar.

Det finns ingenstans i ”Övertalning” där i de situationerna där Annes ögon fylls med tårar. För det är precis som du säger, Ausen jobbar inte så.

Nej, nej, det finns inga. Hon gråter inte

Austen. Nej, alltså, det gråts i privatlivet, så att säga. När de går in på sitt rum så gråts det ju. Men inte i de här offentliga sammanhangen när man ser, det syns liksom inte på Austens på det viset, vad de känner.

Det finns ju undantag såklart. Men är det en typisk sån sak som man lägger till för att det ska passa bättre in i det här med … ?

I tårars vällust. Detta är ju tidens intresse för tårar. Och romantiken innan, alltså från 1820-talet och framåt i Sverige, så är ju folk mycket mer öppna med att man gråter, och att man har känslor, och att det är fint att visa dem också.

Det är när en av Esaias Tegnérs bästa vänner dör, Carl Gustaf af Brinkman, då skriver han i brev till någon annan: att jag har blivit änka. Det säger han om sig själv i förhållande till Brinkman.

Så att de där nära, intima vänskaperna och tårfyllda ögon och hjärtan som klappar och sådär, det finns ju inte i 1700-talet.

Och den engelska romantiken är ju kvar mycket i 1700-talet, på ett sätt som den svenska ju inte är. Utom just Tegnér, kan man säga.

Men här är det uppenbara tillägg. Att tiden krävde tårar. Tiden krävde … Det finns en underbar scen här när Alice …det är något barn som hon leker med som klättrar på hennes rygg så att hon inte kommer upp och blir liksom svag.

Och då råkar den här kaptenen, detta är innan de har deklarerat sin kärlek för varandra igen, då ska han hjälpa henne och lyfter bort pojken från hennes rygg.

Och det är så nära ömma känslor som man kommer, det blir en väldigt stark laddning då, eftersom det är så lite sånt. Och då gick jag faktiskt in och kollade hur det ser ut i originalet. Och där är det mycket svalare skildrat.

Så att det färgar ju av sig. Oc en god översättare gör ju saker och ting bättre. Jag är inte säker på att hon gör det bättre. Men det är ju ingen dålig text.

Alltså man läser ju faktiskt den här romanen rakt igenom och tycker att den är spännande och välskriven och så. Så hon var inte så dum den här Pauline Westdahl. Men det är ju inte riktigt Jane Austen.

Nej, det är ju det det inte är. Men det blir ju en annan sorts text, det här. Vilket är spännande. Och vi har ju pratat lite om Pauline, men bortsett från att hon var en adelskvinna som gifte sig med en borgerman. Vet vi något mer om henne?

Vi vet ju otroligt lite om henne. Jag har försökt luska lite. Och vi vet att hon började med sin översättningsverksamhet ganska sent. Men det kan ha varit så att de hade svårt att försörja sig på sitt prebende som det heter. På pastorstjänsten.

Och jag vet att Emily Nonnen, som jag av olika orsaker känner väl till, hennes familjefar kom ju på ombestånd, så de stackarna var ju tvungna att flytta till sommarstugan. Det vill säga Liseberg.

Just det.

Och där sitter hon och översätter för pengar. Hon försörjer familjen. Delvis. För att John Nonnen hade gjort konkurs.

Och när jag var barn, för min mormor var släkt med Emily Nonnen, så sa hon alltid att ja, jag säger som de sa på Liseberg: ”Emily, Emily, what shall I do?” Och det kan ha varit en liknande situation för Pauline Westdahl.

Massa barn, kanske inte tillräckligt med pengar. ”Pauline, kan du inte göra något? Hjälp oss.”

Men vi pratade om ”Familjen H***” som kom 1830, och hur Pauline sannolikt ville haka på det här genom att döpa romanen till ”Familjen Elliot”.

Och naturligtvis hade läst den.

Ja, naturligtvis hade läst den och tänkte det här får vara ”Familjen Elliot”. Men bortsett från ”Familjen H***”, hur såg läget ut för den svenska romanen här på 1830-talet när den här översättningen kommer?

Alltså det som fanns var ju jättemycket översättningsromaner. Det fanns en tysk författare som hette August von Kotzebue. Han skrev ungefär 150 romaner. Varav väldigt många översattes till svenska ganska snabbt och spreds som kolportageromaner. Ingen litteratur egentligen utan just romaner.

Sen finns ju en spirande svensk prosa. Men man ska också komma ihåg att Almqvist vars ”Amorina” som ju är en roman trots allt. Den publiceras ju redan 1822. Det är en av de riktigt tidiga romanerna. Det finns andra. Men hans romaner är ju romantiska.

Sen kommer ju ”Det går an” som en realistisk roman. Men den kommer ju förrän … Är det 1840?

Det är ju jättepinsamt med tanke på att du har pratat om den här romanen i ett annat avsnitt av Verket.

Ja, det är efter det här. För den publicerade han ju ändå och det blev en stor strid kring den. Men så kommer ju 1934, 1932, kommer första av ”Fria fantasier”, alltså Törnros-serien.

Men det är ju fortfarande romantiska experiment. Och inga familjeromaner.

Och ”Det går an”, om vi nu ska prata om den, för jag vet att den är senare. Det kan vara 38, det kan vara 40. Där någonstans kommer den.

Den är ju intressant för att den ställer ju familjeromanen på huvudet. Eftersom de inte ska gifta sig. Så det är en slags det måste man också se. Att Bremer skrev en motskrift mot honom. Just det. von Knorring skrev nog också något. Och det fanns andra som skrev motskrifter.

För plötsligt så kommer här en karl och säger: Nu har ni hållit på att skriva familjeromaner om hur viktigt det är att gifta sig. Nu ska vi säga det att för kvinnan är mycket bättre om hon inte gifter sig.

En sak som jag tänker på ibland. När jag läser ”Övertalning”, som jag har läst många gånger, är ju att Alice/Anne är något av en askungefigur.

Med två, jag ska inte säga elaka men väldigt självcentrerade, självupptagna systrar och en helt ointresserad pappa. Stämmer det tycker du?

Absolut. Jag menar pappan är ju inte bara ointresserad. Han är ju på den ena systerns sida. Så att hon känner sig ju väldigt ensam i sin familj.

Och den systern som är gift. Hon är ju gift med en man som tidigare har friat till Anne/Alice. Och som hon har avvisat för att hon är ju fortfarande kär i Wentworth. Så att hon är en slags askunge. Men det är också viktigt att komma ihåg att Fredrick eller Fredrik som han heter. Han är en väldigt modern hjälte för att vara hos Jane Austen.

Han är ju en mansom inte har några privilegier. Det han har är personliga meriter. Just det, och han har dratt in sina pengar själv faktiskt. Han är a self-made man. Och han har dratt in pengar själv. Han har stigit i graderna tack vare sina meriter.

Inte för att han har någon fin eller en privilegierad bakgrund. Han är egentligen som Napoleons generaler. De var ju alla under 28 och kom från ingenstans. Och tog sig fram genom sin skicklighet.

Så han är ju modern. Så här finns en slags adelskritik också. Som är typisk för den här tiden. Att även adelsmän kunde ju kritisera adeln. Och kalla sig medelklass eller bojare.

Och det här faktumet att Pauline Westdahl ju faktiskt är gift med en präst fast hon är adlig, det är också typiskt för sin tid. Så att jag tycker att det finns något väldigt spännande här.

Men sen finns det ett annat lag hos Alice/Anne och det är att hon hittar en vän, Benwick heter han väl, han som sen gifter sig med en av systrarna. Och de har någonting ihop, de har en sorg ihop. För han har varit trolovad och hans trolovade har dött och hon har ju varit trolovad och har övertalats avstå.

Så de hittar varandra i den här sorgen. Och vad gör de då? Jo, de läser dikter ihop, de pratar om litteratur, de får ett väldigt speciellt förhållande till litteratur som också är typiskt för sin tid. Då när man börjar läsa för själens skull, läsa för sitt eget inre. Inte för att recitera eller göra en fin figur i salongerna, utan för att växa som människa eller förstå sig själv som människa.

Och det gör de här tvåihop. Det är ju kan jag inte påminna mig om förekommande i någon tidigare Jane Austen-roman. Jag känner inte igen det från tidigare böcker. Det finns ju däremot sen hos sådana som Brontë-systrarna, finns den här inställningen till läsning och till böcker. Som ju också finns hos Bremer.

Men det är för tidigt för Jane Austen att se litteratur på det viset. För litteratur på Jane Austens tid var ju representativt. Medan sen kommer det här att läsa tyst för sig själv.

En sak som jag har tänkt på är skillnaden mellan Jane Austens engelska strax före 1817 när hon dör, när hon skriver ”Persuasion”. Och den svenska översättningen från 1836 av Pauline Westdahl är att den svenskan där känns så oerhört mycket mer ålderdomlig än engelskan från i princip samma tid. Vad kommer det sig?

Ja, det kommer sig av att rätt mycket har ändrats i framförallt svenskt skriftspråk. Det handlar om så enkla saker som pluraländelser, ordval, sätt att forma meningar, tilltal och så vidare. Där har engelskan inte alls förändrats lika mycket från slutet av 1800-talet.

Däremot kan man ju säga att Shakespeares engelska, den är svår. Och där är vi ju glada att vi har översättningar. Mycket, mycket glada. Och vi är glada att vi har översättningar, alltså moderna översättningar av Jane Austen idag också.

Men det är ju det som gör att man måste översätta vart femtionde år ungefär. För svenskan har förändrats även sedan 1920 när de sista Austenöversättningarna kom. Alltså de första av de första.

Och det är också ordval som har förändrats. Vilka ord som ligger väl i munnen och som man gärna använder. Så det gör att till exempel klassiker … man brukar säga 50 år.

Vi har ju konstaterat att det dröjer innan den engelska, alltså direktöversättning från engelska kommer till Sverige på 1800-talet. Men med Austen, bortsett från när jag letade så hittade jag en översättning av ”Emma” som kommer 1857.

Det är den första.

Ja, det är den första. Och sen dröjer det ända in på 1920-talet. Hur kommer det sig att just Jane Austen dröjde så länge?

Det var ju annat som kom emellan. Nej, men hon är ju för sent född på något vis. Hon skrev ju utkast till sina romaner ofta 10-15 år innan hon färdigställde dem. Och de publicerades alla i början av 1800-talet.

Men hon skrev flera av dem på 1700-talet. Och hon är en 1700-talsmänniska. Och sen kommer ju en ström av kvinnolitteratur. Alltså från 1830 fram till ungefär 1860. I England, i Norden. Det är kvinnornas tid i romanen. Alltså Fredrika Bremer slog Carl Jonas Love Almqvist med flera hästlängder. Till hans stora förtret naturligtvis.

Och det är ju likadant på andra ställen, även i Norden. Camilla Collets ”Amtmandens døttre” till exempel. Som är ett tidigt exempel också på det här. Att familjeroman och flickor och utbildning och allt det här. Som vi har vant oss vid att läsa vid den här tiden. De gjorde stort genombrott.

Och då översätter man ju till exempel ”Jane Eyre” som jag sa. Kommer redan 1850. Tre år efter originalet. Medan Jane Austen väntar. För att sen kommer det tid när hon återupptäcks. När man blir intresserad av den blicken igen. Den ironin. Det distanserade förhållandet till samhället som hon har. Och bort från… Alltså mycket mer neutral författare än de hetsiga systrarna Brontë till exempel.

Men jag kan tänka mig också att om man tänker sig en sån som George Eliot som också översätts tidigt. Hon, George Eliot alltså, är nog ändå närmare Jane Austen än systrarna Brontë på något konstigt vis. Och då kan Austen åka med på den släden.

Ja, för nu idag när Jane Austen är större än störst och det här med dyrkandet kan man väl säga av hela den här perioden som har fullständigt exploderat i någorlunda modern tid. Så känns det märkligt att vi är inne i mellankrigstid innan ”Stolthet och fördom” kommer på 1920-talet.

Så är det.

Och det har med detta att göra att det går i vågor och plötsligt blev hon föråldrad. Eller obsolet eller vad du vill kalla det. Och sen ploppar hon upp igen. Och då kanske man inte läser de här mer romantiska berättelserna lika mycket.

Nej, och man undrar ju lite grann vart Jane Austens författarskap hade tagit vägen. Hon var ju inte så gammal när hon dog.

Nej, för att Övertalning är ju som du säger hennes sista roman och den kom ju ut efter hennes död tillsammans med ”Northanger Abbey”, men ”Northanger Abbey” var ju som du nämnde innan, det var ju ett av de här en av de här sakerna som hon hade jobbat med länge och som hade hängt med sen sent 1700-tal, tidigt 1800-tal.

Men just ”Övertalning” skriver hon ju faktiskt i anslutning till den period hon dör då, och hon dör 1817.

Ja, eftersom Fredrik kommer hem från Napoleonkrigen, och Napoleon hamnade väl inte permanent på Elbaön 1815.

Så är det klart att här är det samtidsroman och väldigt samtid, och hon skriver, alltså man känner också att det är … det finns en ton i den här romanen som säger att man kanske måste finna sig i livet som det blev.

Nu blir det ju ett lyckligt slut, men jag tror att Alice/Anne väldigt tidigt ändå och väldigt länge in i romanen känner ”det kanske var det här det blev, och jag måste lämna mitt hem för att pappan har är för slösaktig och den ska flytta till Bath”.

Och sen har hon ju den här väninnan som vi inte ska glömma, Smith. Som ju mycket riktigt också heter Smith. Världens vanligaste namn. Som har blivit lurad på en försäkran eller pengar som hennes man som har dött har i kolonierna borta i Indien någonstans tror jag det. Och som hon ju till slut får hjälp med.

Och den här Smith är en slags bild av hur livet skulle kunna bli för Alice om inte hon hade varit. Och att det går att leva så också. Så otroligt nedtonat.

Ja, inga pengar, inte så mycket vänner, inget inflytande, ingen trygghet egentligen.

Och jag tror att för Jane Austen kan det vara så att hon hela tiden prövade olika roller. Hon gifte sig inte själv, hon fick inga egna barn. Och hon levde ju inte som Smith. Men det kan ha varit en bild av så här ser kvinnolivet ut. Eller så här kan kvinnolivet se ut.

Precis, för de som har otur och hamnar på fel sida

Ja, men hon är ju också förnöjd. Den här Smith. Det är ju en bild av någon som har försonats med sitt öde. Och där kan man ju se att så ser ju inte Jane Austens tidiga romaner ut.

Nej, det kan man ju inte säga. Nej, det är någonting annat här och det är ju väldigt tydligt.

Nu behöver vi efter denna djupdykning i den nästan första svenska översättningen av Jane Austens ”Persuasion”, fråga dig, vad har du för favorit-Austen Ingrid?

Jag hade inte läst Persuasion förrän nu. Så jag läste den nu, både på engelska och i svensk översättning. Men nu tror jag att jag tycker bäst om den här. Jag tycker den är fantastisk. Innan dess var det faktiskt ”Northanger Abbey”, som jag tycker är också lite annorlunda än de andra.

Och det handlar ju också om: vad lämpar sig för filmatisering? Ja, det är typiskt ”Stolthet och fördom”. Och även ”Emma” har ju filmatiserats. Den här har ju också filmatiserats.

Ja, det har den gjort i alla fall två versioner i modern tid. Den är svår, skulle jag säga. På ett helt annat sätt. För det är så mycket som ligger under ytan.

Det är så många olika trådar också. Och så många olika, jag vill inte kalla det intriger, utan det är så många …Hon testar hela tiden med olika kvinnoroller.

Det är ju väldigt många, väldigt utarbetade kvinnoroller kan man säga. Vi har systern som ägnar sig åt sjukdomsvinst hela tiden, som jämt inte orkar och inte kan. Och så har vi den elaka systern som säkert kommer att bli ensam. Och sen har vi de här andra systrarna som är förtjusande på sätt och vis,men som samtidigt utgör unga hot mot någon slags lycka och så.

Det är som att hon i den här, och det gör den ju svår att filmatisera, att hon som verkligen är hjältinna Anne/Alice. Hon är ju så tillbakadragen hela tiden.

Ja, precis.Hon är ju lite av en antihjältinna och det är alltid svårt att gestalta, för det är så lätt att det blir överdrifter och det blir för mycket. För det här är ju de små nyansernas roman verkligen.

För er som blir nyfikna på Pauline Westdahls översättning i tredje led, men ändå en översättning av Jane Austens ”Persuasion” så går ni till Litteraturbanken.se, och där finns den för den intresserade läsaren.

Stort tack till dig Ingrid för samtalet idag. Det var jätteroligt.

Tack ska du ha.

Och stort tack till alla er som har lyssnat.