Välkommen till den sjätte luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Sjätte december
På Nikolaus-dan kom det ett riktigt snöoväder. Så på kvällen hade vi brasafton hemma hos oss på Rullseröd, precis som det stod i Gammelkalendern att man skulle;
När Nikolaus bärer snö i hatten
låt då brasan brinna till långt in på natten.
Det var förstås i farmors kakelugn som veden sprakade. Och det var runt hennes bord vi satt, för hon hade bakat kanelflätor som hon ville att vi skulle smaka på. Det var mamma och pappa och farmor. Och så farfar förstås. Han kom in med mera ved just som farmor hällde opp påtåren.
— Det var en dörr som stod och slog nere i fähuset, sa han. Och han lät lite butter, för han är så noga med att alla dörrar ska vara stängda till natten. Mycket mer noga än pappa är.
— Mandus, han minns den tiden när det strök hästetjuvar kring knutarna, sa farmor.
— Riktiga hästetjuvar? viskade jag.
– Jag vet bara vad far min berätta, sa farfar. Hästar det brukade dom stjäla sent på kvällen eller tidigt i ottan. Då var tjuven halvvägs till Norge innan länsman hann få rompen ur sänghalmen.
– Det är väl tur då, att vi inte har nån häst längre på Rullseröd, som man kan stjäla sa pappa lite spydigt.
– Nä, ditt gamla traktorsskrälle är det nog ingen tjuv som ger sej ut i den här snöyran för, sa farfar. Det är ju knappt den rullar i nerförsbackarna en gång.
I detsamma slog det i ytterdörren därnere, och vi hörde tunga steg komma oppför trappan.
– Ni ska se att det är hästetjuven som tror att vi har flyttat opp hästen i sängkammarn, viskade farfar.
Men det var det inte. Det knackade på dörren och Fritiof tittade in alldeles lurvig av snö.
– Se, det var ingen som svarade när jag knackade därnere, sa Fritiof, så jag tänkte att …
– Han tänkte precis rätt, sa farmor och satte fram en stol nära till kakfatet. Sätt sej så ska här bli kaffe i ett huj. Han måtte ju vara genomfrusen, ett sånt väder som det är. Och så bankade hon på den lilla tapetdörren in till Ingeborgs rum. Hallå, Ingeborg! Fritiof är här!
– Det värsta är att jag slog sönder lyktan borta i Backelia, sa Fritiof och blev lika röd som jag brukar bli, för just då kom Ingeborg in. Vi brukade alltid åka kana på ändan där när vi var barn. Så jag kunde inte låta bli att pröva ifall kanan var lika bra än.
– Och det ska vara en gammal karl som är så barnslig, sa Ingeborg och försökte se allvarlig ut när alla andra skrattade.
– Tackar, fast det är den tredje, sa Fritiof och tog en bulle till när farmor bjöd. Och tack för lyset häroppe i fönstret. För hade jag inte haft det att gå efter, så vete allt hundan om jag inte hade gått ner mej i mossen och blivit till grodmat, så som snön yr ute.
– Du ska få låna lykta här, sa pappa och gav Fritiof en puff. Men bara ifall du klämmer fram den där fula bölden du har där under tröjan.
Jag bara stirrade. För Fritiof hade en böld under tröjan.
– Blås på den, det brukar hjälpa, sa farfar och skrattade.
Och då stack Fritiof handen under tröjan och tog fram något som såg ut som en fågel och satte till mun. Den var målad i svart och guld och det var små hål i den, från huvet ut till stjärten.
– Vad .. vad är det? sa jag.
– Det är en liten fågel som kallas ocarina sa Fritiof och blåste en riktig fågeldrill. Min gamle morfar sa alltid att när fisket var klent och en satt i köket och rullade potäterna i salt, så kände en sej lite mättare om en blåste en stump på ocarinan.
Farmor hade gjort skörost den här dan. En sån där som man kokar av ägg och mjölk och socker och lite annat och sen silar genom en bit tunn gardin, så vasslan rinner av. Nu låg den i en gammal träform med utskurna figurer i, som blev kvar i osten när farmor välte opp den.
– Här på Rullseröd behöver Fritiof inte hungra, så här får han allt spela en bit ända från början och till slutet, sa farmor. Annars får han inte smaka på skörosten.
Och så satte hon osten mitt på bordet och strödde kanel i figurer över. Och allihop fick var sin bit och smaka. Farfar hade blivit piggare och piggare. Han stampade i golvet när Fritiof blåste, och han gnolade till när han kände igen melodierna.
– Den där visan känner jag igen. Spelar du så sjunger jag, sa farfar.
– Det är allt redigt många verser, sa Fritiof.
– Ju längre blir hon, sa farfar. Snöar vägen igen så kan du ligga över på källarvind. Kamin är varm. Det rök i alla fall ur skorsten i morse.
– Du är tokig, det där är ju en gammal friarvisa, sa farmor och klappade farfar på kinden.
– Jaha, då passar den bra för Fritiof, sa farfar. För han ska snart sta’ och fria, det känner jag i min vädertå. Och så började han sjunga.
Greta lilla, ack dej vill jag ha — sa’n,
sådant skulle, tycker jag, gå bra — sa’n.
Tycker du så även
slå mej raskt i näven,
så är saken avgjord, hahaha – sa’n.
Det var många fler verser, nästan tjugo tror jag. Men man blir alltid så sömnig i farmors kök, när man sitter vid spisen och farfar har stoppat den full med björkeved. Så jag kommer bara ihåg sista versen.
Slå nu till i hand som jag dej böd – sa’n,
till att älska mej i liv och död – sa’n.
Under alla öden
ska du ta mej döden
aldrig sakna brist på överflöd – sa’n.
Den kvällen gick jag ett hemligt ärende opp till källarstugan för Ingeborg. Jag hade lyktan med, och en bärpåse. Och långt ute i trappan hörde jag hur den kådiga furuveden smattrade inne i kaminen.
– Hallå, Fritiof, det är bara jag! ropade jag. Får jag komma in?
– Det förstår sej, stig in bara, varsego! ropade Fritiof tillbaka.
Han hade krupit långt ner i utdragssoffan, och han hade dragit farmors sticketäcke långt opp till hakan, för det är alltid kallt i gamla hus när man ligger där ensam.
– Isses, är du oppe så sent, Rulle-pöjken? sa Fritiof.
– Jaha, sa jag och ställde lyktan på trasmattan innanför tröskeln. För jag lovade Ingeborg att smyga opp med det här innan jag la mej. Och så tog jag opp det jag hade i bärpåsen. Hon ville inte komma själv, för du skulle kanske tycka att hon var dum, sa hon.
Fritiof reste sig på armbågen och ögonen blev stora och runda.
– Jijanedå, vad kan det vara för grant? sa han.
Och då höll jag opp det så han kunde se.
– Det är en butelj med varmt vatten i, sa jag. Den ligger inne i en strumpa för att du inte ska bränna dej om tårna. Ingeborg var rädd att det skulle vara så kallt i soffan, så du aldrig kommer tillbaks till Rullseröd bara för det.
Då började Fritiof skratta. Åh, vad han skrattade. Han lutade sig fram med hakan på knäna och skrattade. Han knäppte händerna bakom nacken och skrattade. Så till slut kunde jag inte låta bli att skratta jag med. Jag var tvungen att sätta mig på sängen hos honom och skratta. Så slutade den Nikolaus-dagen på Rullseröd.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
