”CARL MICHAEL BELLMAN (1740-95) inledde en lovande karriär som ämnessven i Vetenskapsakademien och tjänsteman i Riksbanken. Efter att hans föräldrar drabbats av ekonomiska svårigheter förlorade Bellman sitt pekuniära fotfäste samtidigt som han började umgås i en ny bekantskapskrets där dryckeslag och allehanda förlustelser stod högt på dagordningen. Ämbetsmannen blev i ett slag bohem och diktare. Under 1760-talet når han ryktbarhet som vissångare och svirare. Som estradör gör han sig ett namn med framträdanden där han sjunger, spelar och ensam gestaltar flera roller. Visorna utarbetas efter en särskild berättar- och framträdandeteknik där samtal, ljudhärmande effekter och sångpartier växlar. I Fredmans epistlar – ett samlingsverk först utgivet 1790 – blir det tydligt hur Bellman drivit denna blandteknik till sin spets. Hans liv tar åter en ny vändning då Gustaf III kommer till makten 1772. Bellman, som diktat kungens skål, blir hovpoet med kunglig pension och sedermera sekreterare i Nummerlotteriet. De gyllene salarna öppnas därmed för den medellöse bohemen. Han blir känd som ’den svenske Anakreon’ och får status av fullödig poet. Genom sin karaktär av sällskapsdiktning, tillfällesdikt och personhistoria ger Bellmans verk en mångfacetterad bild av sin samtids diktarroll och umgängesliv.”
Stycket ovanför kommer ur Lotta Lotass introduktion av Carl Michael Bellman hos Litteraturbanken.
