Vi arma som lever i landsorten har att förlika oss med det faktum att ingen stad i Sverige har ett lika tungt litterärt artilleri att ta till som Stockholm. Här har många av seklernas stora namn levat och verkat. Genom Carl Michael Bellmans, Anna Maria Lenngrens, August Strindbergs, Hjalmar Söderbergs och otaliga andras ord har denna stad kommit att bli också en litteraturens stad. Scenrummet uppstår i litteraturen men har verkligheten till fond. Så kan till exempel Nils Ferlin ur historiens skuggor framkalla den värld som var Lasse Lucidors – och samtidigt, tvåhundrafemtio år efteråt, fortsatt vandra på samma gator och dricka vin under samma källarvalv (lyssna gärna till Martin Bagges tolkning av Ferlins dikt ”På källaren Fimmelstången” här.)

1861 är August Strindberg tolv år gammal. Hjalmar Söderberg ska inte se dagens ljus på åtta år ännu; Anna Maria Lenngren har varit borta i drygt fyrtio år, och Carl Michael Bellman i snart sjuttio. Det är länge sedan glansen från teaterkungens dagar falnade. Men Stockholm, som i fotografierna här nedan visar sig i stelnad, människotom skrud beroende på exponeringstidens utdragna obeveklighet, är fortsatt rikets centrum. Vi känner inte fotografens förnamn, men efternamnet är Josephson, och förnamnet började med ett M. Och i Vuer af Stockholm, som finns att bläddra i och beskåda hos LB.se, öppnar sig den stora stadens förflutna också för vår samtid. Så här såg alltså den stad ut som Strindberg sprang runt i som gosse för sisådär 160 år sedan. Där ligger den, staden.

Snart nog ska gossen August, som ung och passionerad författare, skriva sina egna hyllningar till Stockholm. I hans prosa ska staden uppstå på nytt:

”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal – och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.”

Vi utsocknes lämnar med värme åt er bofasta att känna igen svunna hus och glömda miljöer. Vi nöjer oss istället med skönheten i dessa stadslandskap – som nått även oss utanför tullarna i litteraturens och diktens former.