Anderson med ett s

I december 2018 skrev vi bland annat om hushållerskan och diktaren Karin Andersson – eller Anderson, med ett s – i vårt månadsbrev:

”Fotografiet längst upp i brevet, taget på Sämsholms gård öster om Herrljunga 1905, föreställer hushållerskan Karin Andersson (1875–1953). Det är fyra år kvar till dess hon debuterar – i högsta grad obemärkt – som lyriker. En bok till ska det bli: även den går samtiden tyst förbi. Och efter det vandrar Karin Andersson åter in i hushållerskans, kokerskans och den tjänandes skuggvärld. Hon går ur tiden 1953, och nämns hon idag så är det som västgötsk pekoralist. Det förefaller en smula orättvist: om Karin Andersson kan man i själva verket tala länge.

På väggen bakom Ivar Arosenius, Kattresans skapare, hänger ett porträtt av Karin Andersson (som förutom att förtjäna sitt levebröd som hushållerska var Arosenius hustrus kusin.) Här syns det för första gången: ett porträtt som gömmer sig i ett annat porträtt. Men det finns också med på en målning som föreställer Arosenius hustru. Arosenius tycks helt sonika ha nålat upp porträttet på väggen bakom sig. Men nålarna som fäster bilden vid tapeten är inte ett tecken på vanvördnad. Det tycks istället ha funnits ett särskilt band mellan Arosenius och Andersson. Formuleringar i brev som bevarats av släkten vittnar om respekt, kanske till och med om vänskap – och Karin Anderssons dikter vittnar om en djup och varaktig påverkan.

Den unge konstnären dör på nyårsdagen 1909. Senare samma år låter Karin Andersson trycka en diktsamling där åtminstone fyra, och kanske så många som sex av dikterna handlar om Arosenius. När man läser dikterna är det uppenbart att det är en genikult som gestaltas. Om dikterna tolkas som personliga vittnesbörd (en förstås på många sätt förminskande läsart) är det vänskapen med Arosenius som förlöser Karin Andersson som diktare. Men man kan lika gärna läsa dikterna som en bild av Arosenius som en vän i konsten, en diktens fallne kamrat. Genikult? Javisst. Men inte utan ett hälsosamt mått av självbespegling och bekräftelse av den egna begåvningen – kanske till och med av det egna geniet. Ty Karin Andersson, som när hon debuterar tar bort ett s i sitt efternamn och omskapar vanligheten, strävar efter författarära. I en hushållerskas korrespondens är det nog inte ett ord som förekommer särskilt ofta. Men i Karin Anderssons bevarade brev finns det med.

Författarära.
För henne är dikten och äran en självklar ambition.
Räddhågsen och blyg är hon inte.

De två böckerna ger ett brokigt och ställvis ofärdigt intryck. Karin Andersson skapar sin författaridentitet i en ständigt pågående rörelse mellan utanförskap och revolt. Hennes vrede, och den är märkbart stark, vänds mot kvinnokamp, mot den moderna kvinnans egenmakt – och hennes entusiasm väcks av det stora geniets tankar. Karin Andersson går i närkamp med samtidens tänkare och diktare. I Arosenius konstnärskap finner hon en förebild som lever upp till hennes högt ställda krav på genialitet.

Och även om det är i konstens periferi som Karin Anderssons två böcker lever vidare, som en fotnot till Ivar Arosenius liv, och även om hennes tragiska livsöde har föga med stor dikt eller stor konst att göra men desto mer med sorg, ensamhet och utsatthet, så förtjänar hon att flyttas från fotografiernas och målningarnas ytterkanter och stå själv inför eftervärlden. Det Arosenius såg hos Karin Andersson var allt det som under andra livsomständigheter kunde ha gjort henne till en framgångsrik och uppmärksammad författare: känslighet, sårbarhet, viljekraft, styrka. Det är ett diktarporträtt av rang. Det berättar om oskrivna dikter och okända världar.

Så kan också ett diktarliv tecknas.”