I början av april 2019 var det Artur Lundkvist som var månadens diktare. Då skrev vi bland annat detta i vårt månadsbrev:

”Obändig. Obegränsad. Outtröttlig. Oceanisk.

Orden – ”paradoxala negationer som blir bejakelser” – är Jonas Ellerströms, hämtade ur den nyskrivna introduktion som slår följe med de åtta diktsamlingar av Artur Lundkvists penna vi idag lägger till Litteraturbankens digitala bibliotek.

Outtömliga adjektiv behövs för att teckna Artur Lundkvists långa gärning.

Vi har haft anledning att uppmärksamma Lundkvist även tidigare – som författarkollega, samtalspartner, journalist; viktiga roller han ofta intog under sitt liv – men då i förbigående. Mot slutet av 2018 publicerade vi den digitala utställningen ORDEN PRÖVAS: HARRY MARTINSON 1927–1939, och där återfinns en artikel som Lundkvist skrev om Martinson för tidskriften Spektrum (1932). Det är ett inkännande vänporträtt och artikeln är ett viktigt inslag i den kult kring Martinson som uppstod under tidigt 1930-tal.

Det är läsaren och introduktören Lundkvist vi möter i texten om Martinson.
En diktens jämlike som talar diktares språk.

Men när Lundkvist första gången träffar Martinson är rollerna snart sagt ombytta. Då är det Martinson som närmar sig Lundkvist med blygsamt mod. ”Är du skald?” – så lyder frågan Martinson ställer vid deras första möte. Lundkvist, skriver Sonja Erfurth, ”var självsäker, viljestark och yttrade sig med auktoritet. En ledargestalt. Han var fast besluten att bli författare.” Och kraften var indragande.

Och det fanns ett diktens släktskap mellan Lundkvist och Martinson. Bägge stod djupt förankrade i samtiden, bägge sökte nya uttryck för att beskriva den värld de levde i. Det var maskinernas och arbetarnas värld, det var framstegens och ideologiernas universum.

De blev ”poesins desperados”. Och om Martinsons lyriska håg snart stod till ett mildare språk valde Lundkvist inte sällan ett hårdare, mer drastiskt. I de tidiga samlingarna formar sig dikten ställvis till uppfordrande manifest:

”Vi måste lära de nya melodierna
och plocka de nya orden ur rymden
med våra läppar.

Vi måste fånga de tusen sångerna i gatukorsningen,
fånga fabriksvisslornas samlingsrop
och saxofonernas förgyllda gråt.
Vi måste lära de nya rytmerna
hos de snabba, starka, stålglänsande maskinerna.

Något nytt har kommit i världen —
vi anar det, vi ser en skymt av det i vimlet.
Vi måste söka det, söka det outtröttligt!

Vi skall spela livets nya melodi för människorna,
den eggande, stegrade livsrytmen,
snabb,
djärv,
stålglänsande!”

De nya melodiernas stålglans var samtid och framtid. Men den Lundkvist som satt i skogsbrynet och spelade på sitt dragspel slöt ögonen och lyssnade också till en sedan länge svunnen ton. I mötet mellan dessa toner, dessa melodier och sånger, uppstod Artur Lundkvists diktning.”

(Fotografiet är sannolikt taget av Erik Asklund och återges här med tillstånd.)