Det är den tionde luckan i Litteraturbankens julkalender. Vi närmar oss, med tomtesteg i nysnö.
Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is.
Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den från början! Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.
Tåten om Hreiðar Hemföding
Översatt av Ylva Hellerud
Hreiðars þáttur heimska finns bevarad i handskrifterna Morkinskinna, Hulda och Hrokkinskinna. Översättningen bygger på Morkinskinna. Tåten utspelas under Harald Hårdrådes och Magnus Olavssons regeringstid. Den handlar om två bröder, Þórð och Hreiðar, den ene vällyckad, den andre ansedd som trög och misslyckad.
Det var en man som hette Þórð. Han var son till Þorgrím, som var son till den Hreiðar som dödade Glúm. Þórð var liten till växten men såg bra ut. Han hade en bror som hette Hreiðar. Han var ful och hade knappt vett nog att klara sig själv. Han kunde springa ifrån vem som helst, var stark i kroppen och godmodig, och han höll sig för jämnan hemmavid. Þórð var däremot mycket ute på resor, och han var hirdman hos kung Magnus och hade gott anseende.
En gång när Þórð var i Eyjafjörð och utrustade sitt skepp kom hans bror Hreiðar dit. När Þórð såg honom frågade han vad han gjorde där.
Hreiðar sade: ”Jag skulle inte ha kommit hit om jag inte haft ett ärende.”
”Vad är det då du vill?” frågade Þórð.
”Jag vill resa utomlands”, sade Hreiðar.
Då sade Þórð: ”Jag tror inte riktigt du passar för att resa. Istället vill jag föreslå att du ensam får arvet efter vår far. Det är värt dubbelt så mycket som de handelsvaror jag har.”
Hreiðar svarade: ”Det vore inte särskilt klokt av mig att ta emot en sådan orättmätig del av arvet och därmed göra mig av med ditt beskydd. Vem som helst skulle kunna plundra mig på våra egendomar eftersom jag inte vet hur man tar hand om dem på bästa sätt. Och det vore ju inte bra om jag gav folk stryk eller hittade på något annat dumt mot dem som försökte lura av mig ägodelar, och sedan blir jag själv slagen och får sota för det jag gjort. Och förresten så blir det svårt för dig att hålla mig kvar här när det nu är så att jag vill resa ut.”
”Det kan så vara”, sade Þórð, ”men du skall inte nämna något om din resa när andra hör på.” Det lovade Hreiðar. Men så fort de två bröderna hade skilts åt berättade Hreiðar för alla som ville höra att han skulle åka utomlands med sin bror. Och alla tyckte det var obetänksamt av Þórð att ta med sig en fåne ut på resa.
När de hade rustat skeppet gav de sig till havs och färden gick bra. De kom till Bergen och Þórð frågade genast efter kungen. Man berättade att kung Magnus var i staden. Han hade alldeles nyss anlänt och ville inte bli störd den dagen, för han tyckte att han behövde vila efter resan.
Folk märkte snart att Hreiðar inte var som andra. Han var stor och ful och pratade friskt med alla han stötte på.
Tidigt på morgonen innan folk hade vaknat steg Hreiðar upp och ropade: ”Vakna nu, bror! Inget lär sig den som sover. Jag måste berätta en sak: jag hörde ett konstigt ljud nyss.”
”Vad var det för ljud?” frågade Þórð.
”Det lät som någon sorts djur”, sade Hreiðar, ”och det tjöt som bara den, men jag vet inte vad det var för något.”
”Var inte så dum”, sade Þórð. ”Det måste ha varit hornstötar.”
”Vad betyder det?” frågade Hreiðar.
”Man brukar blåsa i lur för att kalla till möte eller till skeppsupptagning”, sade Þórð.
”Varför har man möte?” frågade Hreiðar.
”Man dömer i tvister”, sade Þórð, ”eller kungör saker som kungen vill skall komma till folkets kännedom.”
”Kommer kungen till det mötet?” frågade Hreiðar.
”Det tror jag säkert”, svarade Þórð.
”Då måste jag dit”, sade Hreiðar, ”för jag vill så fort som möjligt komma till ett ställe där jag kan se många människor på en gång.”
”Då drar våra viljor åt olika håll”, sade Þórð, ”för det vore avgjort bättre om du höll dig undan ställen med mycket folk, och själv går jag ingenstans.”
”Sådant prat tjänar ingenting till”, sade Hreiðar, ”vi skall dit båda två. Du tycker säkert det är bättre än att jag går ensam, men du kan inte få mig att avstå från att gå dit.”
Så sprang Hreiðar därifrån. Þórð förstod nu att han också måste gå till mötet, och han satte av efter Hreiðar som rusat åstad. Avståndet var redan långt mellan dem. Och när Hreiðar såg att Þórð inte sprang lika snabbt som han själv sade han: ”Det är så sant som det är sagt att det inte är bra att vara liten och inte ha krafter så det räcker. Snabbhet kan man ha ändå, men du verkar inte ha fått mycket av den varan. Det hade inte skadat om du varit litet mindre vacker och i stället kunnat hålla jämna steg med andra.”
Þórð svarade: ”Inte tror jag att mina skrala kroppskrafter vållar mig mera olycka än din styrka.”
”Då går vi armkrok, bror!” sade Hreiðar.
De gjorde så, och höll på ett tag. Då började Þórðs arm domna och han släppte taget, för han tyckte inte det var särskilt lustigt att hålla på med sådana dumheter. Hreiðar sprang så före tills han kom upp på en kulle. Där spärrade han upp ögonen när han fick syn på mötesplatsen och alla människorna. Och när Þórð hann ikapp sade han: ”Nu går vi dit tillsammans, bror.” Och Hreiðar följde med.
När de kom till mötet var det många som kände igen Þórð och hälsade glatt på honom. Och detta nådde kungen. Þórð gick genast fram till kungen och hälsade vördnadsfullt, och kungen tog väl emot hans hälsning. Så fort de kom fram till mötet hade bröderna blivit åtskilda, folk slet och drog i Hreiðar och föste honom hit och dit. Han pratade vitt och brett och skrattade högt, så att det blev ännu roligare för folk att reta honom, och han fick svårt att ta sig fram. Kungen frågade Þórð om vad som hänt och undrade sedan vilka män han hade med sig på resan och om han ville att de skulle tas in i hirden tillsammans med Þórð.
”Jag har min bror med mig på resan”, svarade Þórð.
”Det måste vara en bra karl”, sade kungen, ”om han är lik dig.”
Þórð sade: ”Han är inte lik mig.”
Kungen sade: ”Han kan ju ändå vara en bra karl. På vilket sätt är ni olika?”
Þórð svarade: ”Han är stor till växten. Han är ful och rätt egensinnig, han är stark i kroppen och godmodig.”
Kungen sade: ”Det kan ändå vara mycket som är bra med honom.”
Þórð svarade: ”Nej, han hade inte ord om sig att vara klok när han var yngre.”
”Jag går mera efter hur han är nu”, sade kungen. ”Kan han reda sig själv?”
”Knappast”, svarade Þórð.
Kungen sade: ”Varför har du tagit med honom på resan?”
”Herre”, sade Þórð, ”vi äger hälften var av vår egendom, men han har ingen nytta av det och bryr sig inte om pengar, han bad bara om en sak och det var att få följa med mig utomlands. Jag tyckte det var orättvist att han inte skulle få bestämma en enda sak eftersom han låter mig råda i det mesta. Jag tänkte också att det skulle nog bringa honom lycka att få träffa dig.”
”Jag vill träffa honom”, sade kungen.
”Det skall bli”, sade Þórð, ”men nu är han ute någonstans i folkträngseln.” Kungen lät skicka efter honom. Och när Hreiðar hörde att kungen ville träffa honom satte han fart med näsan i vädret och föste undan alla som kom i hans väg, för han var ovan vid att en kung kallade på honom. Han var klädd i ankellånga byxor och en grå slängkappa av skinn. Och när han kom inför kungen föll han på knä framför honom och hälsade väl.
Kungen svarade med ett skratt och sade: ”Om du har något ärende till mig så säg genast vad det är du vill. Det finns andra som behöver prata med mig.”
Hreiðar sade: ”Mitt ärende är det mest angelägna av alla. Jag ville se dig, konung.”
”Och är du nöjd nu då”, sade kungen, ”när du ser mig?”
”Ja visst”, sade Hreiðar, ”fast jag ser dig inte tillräckligt noga.”
”Vad gör vi då?” sade kungen. ”Vill du att jag skall resa på mig?”
Hreiðar svarade: ”Det vill jag”.
När kungen rest sig sade han: ”Tycker du nu att du kan se mig tillräckligt noga?”
”Inte riktigt tillräckligt”, sade Hreiðar, ”men nära.”
”Vill du”, sade kungen, ”att jag skall ta av mig kappan?”
”Ja, det vill jag”, sade Hreiðar.
Kungen sade: ”Vi skall nog prata litet om den saken först. Många av er islänningar är rätt förslagna, och jag kan inte vara säker på att du inte vill göra narr av mig. Det vill jag få klarhet i.”
Hreiðar sade: ”Det finns ingen, konung, som kan göra narr av dig eller ljuga för dig.”
Kungen tog nu av sig kappan och sade: ”Titta nu på mig så noga som du behagar.”
”Så skall det bli”, sade Hreiðar.
Han gick några varv runt kungen och mumlade om och om igen: ”Mycket bra, mycket bra”, sade han.
Kungen sade: ”Har du nu sett mig så noga som du ville?”
”Förvisso”, sade Hreiðar.
Kungen frågade: ”Och vad tycker du om mig?”
Hreiðar svarade: ”Det är inga överdrifter allt det fina som min bror har sagt om dig.”
Kungen sade: ”Kan du se något att anmärka på av det du nu ser, något som inte alla vet?”
”Jag vill inte anmärka på något”, sade han, ”och inte ser jag något heller, för så som du är skulle var och en vilja vara om man själv fick bestämma.”
”Nu tar du allt i”, sade kungen.
Hreiðar svarade: ”Det vore farligt för folk att tala så uppskattande om du inte hade det som jag ser hos dig och som jag sade förut.”
Kungen sade: ”Hitta någonting, även om det är litet.”
”Då skulle det vara det, herre”, sade han, ”att ditt ena öga sitter litet högre än det andra.”
”Det har en man lagt märke till förut”, sade kungen, ”och det var kung Harald, min släkting. Men nu skall det vara lika för lika mellan oss två”, sade kungen. ”Nu skall du resa dig upp och ta av dig slängkappan och så skall jag se på dig.”
Hreiðar kastade av sig sin skinnfäll, han hade stora, smutsiga labbar, och fula var de också och dåligt tvättade. Kungen granskade honom ingående.
Därefter sade Hreiðar: ”Herre, vad kan du nu finna för fel på mig?”
Kungen svarade: ”Jag får nog säga att aldrig har en fulare människa än du blivit född.”
”Så har det sagts”, sade Hreiðar. ”Finns det då något som är till prydnad för min person, enligt din åsikt?”
Kungen svarade: ”Din bror Þórð har sagt att du är en godmodig man.”
”Det är också sant”, sade Hreiðar, ”och det tycker jag inte om att vara.”
”Men också du kan nog bli arg”, sade kungen.
”Det var bra sagt, herre”, sade Hreiðar, ”och hur länge dröjer det innan jag blir arg?”
”Det vet jag inte så noga”, sade kungen, ”men förmodligen den här vintern, skulle jag tro.”
Hreiðar sade: ”Bra att du säger så!”
Kungen sade: ”Är du hantverkskunnig?”
Hreiðar svarade: ”Jag har aldrig prövat, så det vet jag inte.”
”Men det är du nog”, sade kungen.
”Bra att du säger så!” utropade Hreiðar. ”Så måste det vara, eftersom du säger det. Och jag tror nog att jag behöver vinterviste.”
”Du är välkommen under mitt beskydd. Men jag tror att det vore bäst om du vistades på ett ställe där det inte är så mycket folk.”
Hreiðar svarade: ”Så är det säkert. Men hur folktomt det än är kan ord spridas vidare, allra helst sådana som väcker löje, och jag är inte den som vaktar min tunga särskilt noga och det kan slinka ur mig både det ena och det andra. Det kan hända att man sprider ut något jag sagt och gör narr av mig och gör något stort av sådant jag bara sagt på skämt. Jag tror det är bättre att jag får vara med folk som håller ett öga på mig, som min bror Þórð, även om det blir tillsammans med en större skara, än på ett ställe med mindre folk där det inte finns någon som kan släta över saker och ting.”
Kungen sade: ”Då får du själv råda, och gå till hirden tillsammans med din bror, om ni tycker det är bättre.”
Hreiðar sprang genast iväg när han hörde kungens ord och sade till alla som ville höra på att det hade gått mycket bra för honom på mötet med kungen, och till sin bror Þórð sade han att kungen hade gett honom lov att gå med i hirden.
Då sade Þórð: ”Se då till att utrusta dig ordentligt när det gäller klädedräkt och vapen, för det är vad som anstår oss, och det har vi råd med. Man kan göra intryck på många med fina kläder, men det är svårare att vara välklädd i kungens hus än på andra ställen om man inte skall göra sig till åtlöje bland hirdmännen.”
Hreiðar sade: ”Några sådana praktfulla kläder får du inte på mig, aldrig på tiden.”
Þórð svarade: ”Då skär vi till något i vadmal.”
”Det låter bättre”, sade Hreiðar.
Hreiðar lät sig övertalas, och det blev som Þórð hade bestämt. Han tog på sig vadmalskläder och tvättade sig och verkade genast bli en annan man. Trots sin fulhet såg han riktigt hårdför ut. Men när Þórð och Hreiðar kom till hirden framstod Hreiðar likväl på ett sådant sätt att han blev retad av de andra hirdmännen. De gav sig in i alla slags ordväxlingar med honom och märkte att han var pratlysten. Det gick som det gick, och de hade mycket roligt åt att reta honom, och han skrattade åt allt de sade och fick alltid sista ordet. Och han var lekfull också, både i talet, men allra mest […] Men eftersom han hade sådana kroppskrafter, och de insåg att de inte kunde komma åt honom det minsta, fortsatte de inte […] nu med hirden.
På den här tiden styrde både kung Magnus och kung Harald över landet, men det hade skett att […] en av kung Magnus hirdmän hade dödat en av kung Haralds hirdmän och man hade bestämt ett förlikningsmöte där de två kungarna själva skulle träffas och avgöra saken.
Och när Hreiðar hörde att kung Magnus skulle fara och träffa kung Harald sökte han upp sin kung och sade: ”Det är en sak som jag vill be dig om.”
”Vad är det?” frågade kungen.
Hreiðar sade: ”Att få följa med till förlikningsmötet. Jag är inte så vittberest och jag skulle väldigt gärna vilja se två kungar samtidigt på ett och samma ställe.”
Kungen svarade: ”Du har helt rätt i att du inte är vittberest, men jag tillåter dig på inga villkor att följa med på den här resan, för det skulle inte vara bra för dig att gå rätt i armarna på kung Haralds män. Då finns det risk för att du eller andra råkar i svårigheter, och i så fall är jag rädd för att du blir överfallen av den ilska som du så önskar dig, och det skall vi nog undvika.” Hreiðar svarade: ”Där sade du något. Då tänker jag verkligen fara, om det finns hopp om att jag skall bli arg.”
Kungen svarade: ”Skulle du ge dig dit även om jag förbjöd det?”
Hreiðar svarade: ”Jag skulle resa i alla fall.”
”Tror du att det är samma sak att ha med mig att göra som med din bror Þórð, där du alltid får som du vill?”
Hreiðar sade: ”Det är mycket bättre att ha med dig att göra, för du är klokare än han.”
Kungen insåg nu att Hreiðar skulle resa även om han förbjöd det, men i så fall skulle Hreiðar inte vara med kungens följe, och kungen tyckte inte heller att det var bra om Hreiðar skaffade sig annat ressällskap. Kungen blev orolig för hur Hreiðar skulle klara sig om han tog saken i egna händer och lät honom därför hellre följa med och skaffade en häst åt honom. När de väl kommit iväg red Hreiðar så hårt och hänsynslöst att hästen blev utmattad. Och när kungen såg det sade han: ”Det var ju bra. Följ nu Hreiðar hem, han skall inte längre följa med.”
Hreiðar sade: ”Inte hindrar det min resa att hästen är slut. Det vore skräp med mina raska fötter om jag inte kan följa med er ändå.”
Man fortsatte färden, och många var de som red ikapp med honom på sina hästar och tyckte det var roligt att utmana de raska fötter han själv skröt så om. Men det gick inte bättre än att han tröttade ut varenda häst som tävlade med honom, och han tyckte inte han var värdig att komma till mötet om han inte kunde hålla jämna steg med alla ryttare. Det var flera som blev tvungna att sitta av sina hästar.
När de kom fram till den plats där kungarna skulle mötas sade kung Magnus till Hreiðar: ”Nu skall du följa mig hela tiden och vara vid min sida och inte gå ifrån mig. Men jag ser inte ljust på hur det skall gå när kung Haralds män får syn på dig.”
Hreiðar instämde i vad kungen sagt, ”och ju närmare dig jag får vara, desto bättre tycker jag det är”.
Så träffades kungarna och började tala om sina angelägenheter. Kung Haralds män fick syn på Hreiðar som de hade hört ryktas om, och de tänkte att nu skulle de få roligt. Medan kungarna höll möte slog sig Hreiðar i slang med några av Haralds män. De tog honom till en skog som låg i närheten, drog i hans kläder och knuffade honom. Det blev en blandad lek. Ibland for Hreiðar runt som ett torrt strå, ibland stod han orubblig som en mur så att de studsade mot honom. Men leken hårdnade och de tog till hårdare tag. De kastade yxskaft och svärdsskidor på honom, skidornas stift träffade huvudet så att han fick rispor, men han låtsades ändå att han bara hade roligt och skrattade hela tiden. Så fortsatte det ett tag, och leken blev inte mildare från deras sida.
Då sade Hreiðar: ”Nu har vi lekt och haft roligt ett tag, och det är bäst att sluta för jag börjar få nog. Nu går vi till er kung, för honom vill jag träffa.”
”Det blir det inget av med”, sade de, ”för en sådan djävul som du skall aldrig få se vår kung. Vi skall döda dig.”
Det tyckte inte Hreiðar om, och han trodde sig förstå att det nog kunde bli så. Och nu blev han äntligen arg och förlorade fattningen. Han grep tag i den man som varit hårdast mot honom, hivade upp honom i luften och drämde honom i backen med huvudet före så att hjärnan rann ut. Så var den mannen död. De andra tänkte att Hreiðars krafter var rent övermänskliga, så de flydde från kampen för att berätta för kung Harald att en av hans hirdmän hade blivit dödad.
Kungen svarade: ”Då skall ni slå ihjäl den som gjorde det.”
”Det är inte så lätt”, sade de, ”för han har flytt sin väg.”
Nu skall det berättas om Hreiðar att han gått för att träffa kung Magnus.
Kungen sade: ”Vet du nu hur det är att bli arg?”
”Ja”, sade han, ”nu vet jag det.”
”Och vad tyckte du om det?” frågade kungen. ”Jag minns att du undrade.”
”Jag tyckte illa om det”, sade Hreiðar, ”för jag fick lust att ta död på dem allihop.”
”Just så föreställde jag mig att det skulle bli”, sade kungen, ”när du blev väldigt arg. Nu vill jag skicka iväg dig till Opplanden, till min länderman Eyvind så att han skyddar dig mot kung Harald, för jag litar inte på att du är säker om du är med hirden medan vi har vårt möte. Min farbror Harald är illistig och svår att ha att göra med. När jag sedan skickar efter dig skall du komma tillbaka.”
Hreiðar gav sig av och kom till Opplanden, och Eyvind, som hade fått bud från kungen, tog emot honom.
Kungarna hade nått en förlikning i den sak de tidigare stridit om och hade kommit överens. Men nu kunde de inte enas. Magnus ansåg att männen fick skylla sig själva och att de orsakat skadan, och han hävdade att hirdmannens död var ogill, men Harald krävde böter för sin hirdman och de skildes nu åt utan förlikning.
Det dröjde inte länge förrän kung Harald fick reda på var Hreiðar befann sig. Han gav sig då iväg efter honom och kom till Eyvind i Opplanden med sextio män. Han hade tänkt överraska och anlände därför tidigt på morgonen. Men så blev det inte, ty Eyvind hade förstått att han skulle komma och var alls inte oförberedd. Han hade i hemlighet samlat ihop en styrka som befann sig i skogen inte långt från hans gård. Ifall kung Harald visade sig och Eyvind behövde hjälp, skulle han ge dem ett tecken.
Det berättas att en gång innan kung Harald kom dit bad Hreiðar Eyvind om silver och litet guld.
”Är du hantverkskunnig?” frågade Eyvind.
Hreiðar svarade: ”Det sade kung Magnus att jag var, men annars vet jag inte, för jag har aldrig försökt. Men han säger bara sådant som han vet och därför tror jag på det han sagt.”
”Du är en underlig man”, sade Eyvind, ”och jag skall ge dig det du behöver. Du måste ge tillbaka silvret om det inte blir något av med smidet, men lyckas du får du behålla det.”
Hreiðar blev inlåst i ett uthus och där började han smida. Men innan föremålet hann bli klart anlände kung Harald, och nu blev det så som jag förut sagt, att Eyvind på inget sätt var oförberedd och han bjöd kungen på ett gott gille. Medan de satt där och drack frågade kungen om Hreiðar var där, ”och du kommer att få min vänskap i gengäld om du lämnar över mannen till mig”.
Eyvind svarade: ”Han är inte här nu.”
”Det vet jag att han är”, svarade kungen, ”och det behöver du inte dölja.” Eyvind sade: ”Även om han vore här, så skulle jag inte sätta dig över kung Magnus genom att sälja den man till dig som han vill skydda.” Därefter gick han ut ur huset.
Och när han kom ut bankade Hreiðar inifrån på uthusdörren och sade att han ville därifrån.
”Tyst med dig”, sade Eyvind. ”Kung Harald har kommit hit och vill döda dig.”
Hreiðar fortsatte att banka på dörren lika hårt som förut och sade att han ville träffa kungen.
Eyvind insåg att han skulle bryta upp dörren, så han gick dit och låste upp och sade: ”Må trollen ta dig när du nu går till din död.”
Hreiðar gick in i storstugan, steg fram till kungen, hälsade honom och sade: ”Herre, var inte arg på mig, för jag är väl lämpad att göra mycket som du kan vilja få uträttat även om sådana gärningar inte alltid är så angenäma, och jag skall inte ligga på latsidan om du skickar mig på sådana uppdrag. Här är nu en sak som jag vill ge dig.” Och han lade smidet på bordet framför kungen. Det var en gris gjord av silver med förgyllning.
Kungen tittade på grisen och sade: ”Du är hantverkskunnig, jag har knappast sett något så välsmitt som det här.”
Grisen skickades nu från man till man.
Kungen sade att han nu var villig att försonas: ”Det blir bra att kunna skicka dig ut på stordåd. Du är en stark och orädd karl, vad jag kan förstå.”
Nu kom grisen tillbaka till kungen.
Han tog upp den och granskade hantverket ännu mer ingående och såg då att det var spenar på djuret och att det var en sugga. Då kastade han den genast ifrån sig och förstod att han blivit smädad, och han sade: ”Till trollen skall du! Upp med er, karlar, och döda honom.”
Men Hreiðar tog grisen och gick ut och gav sig genast av därifrån för att söka upp kung Magnus och berätta för honom vad som hänt. Samtidigt reste sig alla männen och rusade ut för att döda honom, men när de kom ut stod Eyvind i vägen med en stor skara män så att de inte kunde följa efter Hreiðar. På detta sätt skildes Eyvind och kung Harald, och kungen var mycket missnöjd.
Kung Magnus och Hreiðar träffades, och Hreiðar berättade hur allt hade gått till. Han berättade hela sanningen och visade kungen grisen.
När Magnus noggrant hade granskat grisen sade han: ”Det här är ett strålande smidesarbete, men kung Harald har hämnats för långt mindre smädelser än den som gömmer sig här. Du saknar verkligen inte mod, och listig är du dessutom.”
Hreiðar vistades nu en tid hos kung Magnus.
En gång bad han om ett samtal med kungen och sade: ”Jag skulle vilja, konung, att du ger mig något jag tänker be dig om.”
”Vad är det?” frågade kungen.
”Det är, herre”, sade Hreiðar, ”att du lyssnar på en dikt jag har gjort om dig.”
”Varför inte”, sade kungen.
Så framförde Hreiðar dikten och den var mycket underlig, konstigast var den i början men den tog sig mot slutet.
När dikten var framförd sade kungen: ”Den dikten tyckte jag var underlig, men bättre mot slutet. Och dikten är nog som ditt liv har varit. Först var det märkligt och säreget, men det blir bättre ju längre tiden lider. Nu skall jag välja en skaldelön i överensstämmelse med det. Det finns en liten ö utanför Norge som jag vill ge dig. Den har bra bete och jorden där är god även om den inte är så stor.”
Hreiðar sade: ”Där skall jag binda ihop Norge och Island.”
Kungen sade: ”Hur det skall gå till förstår jag inte. Men en sak vet jag, och det är att det finns många som kommer att vilja köpa ön av dig och betala med reda pengar. Vid närmare eftertanke är det nog klokare att jag själv köper ön, så att den inte blir till ett tvistefrö mellan dig och dem som vill köpa. Det är nog bäst att din vistelse här i Norge inte drar ut mer på tiden, för jag tror mig veta vad kung Harald har i åtanke vad dig beträffar om han får som han vill, och det får han om du stannar längre i Norge.”
Nu gav kung Magnus honom silver för ön för att inte försätta honom i fara. Hreiðar reste till Island och slog sig ner norrut, i Svarfaðardal, på en plats som sedan dess kallas Hreiðarsstaðir, och han blev en mäktig man. Och hans fortsatta liv kom att bli just så som kung Magnus förutspått, det blev allt bättre ju längre tiden led. Och det var inte mycket kvar av de stolligheter han haft för sig som ung. Han levde till hög ålder i Svarfaðardal och många härstammar från honom.
Här slutar berättelsen.
Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
