Så var vi framme vid den tjugonde luckan i Litteraturbankens isländska julkalender. Dan före dan före … ja, ungefär så!
Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is.
Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den! Och lyssna ikapp dig om du kommer sent till kalendern. De öppnade luckorna står fortsatt öppna. Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.
Den senare tåten om Halldór Snorrason
Översatt av Joakim Lilljegren
Halldórs þáttur Snorrasonar hinn síðari föreligger som en del av den stora sagan om Olav Tryggvason. Tåten finns i Morkinskinna, Hulda och Hrokkinskinna. I Morkinskinna är endast inledningen bevarad. Översättningen bygger påMorkinskinna och har kompletterats med text från de båda andra handskrifterna.
Halldór Snorrason hade varit i Miklagård med Harald som tidigare har sagts och kom till Norge med honom från Gårdarike i öster. Han hedrades och åtnjöt mycket högaktning av kung Harald. Han var med kungen den vinter som han var i Kaupang.
Men när vintern led mot sitt slut och våren tog vid, förberedde folk sig tidigt för sina handelsfärder, ty få eller inga skepp hade gått från Norge den senaste tiden på grund av ofreden och missämjan som rått mellan Norge och Danmark. Medan våren gick märkte kung Harald att Halldór Snorrason blev allt sorgsnare. Konungen frågade en dag hur det var fatt med honom.
Halldór svarade: ”Jag längtar till Island, herre.”
Kungen sade: ”Många skulle ha större hemlängtan. På vilket sätt tar du dig dit och hur har du det med pengar?”
Han svarade: ”Snabbt förbrukar jag dem, för jag äger inget annat än de kläder jag går i.”
”Då har du fått liten lön för lång tjänstgöring och många faror. Jag skall ordna skepp och besättning åt dig. Din far skall få se att du inte har tjänat mig för intet.”
Halldór tackade kungen för gåvan. Några dagar senare träffade Halldór kungen, och kungen frågade hur många han hade värvat till manskapet.
Han svarade: ”Alla handelsmän har redan värvats till andra skepp, men jag får inga, och därför tror jag att skeppet som du gav mig kommer att bli kvar i hamn.”
Kungen sade: ”Då var det ingen vängåva, men vi skall vänta och se hur det går med manskapet.”
Dagen därpå kallades till möte i staden, och det meddelades att kungen ville tala med invånarna och köpmännen. Kungen kom sent till mötet och såg besvärad ut då han kom.
Han sade: ”Vi har hört sägas att krig skall ha utbrutit österöver i vårt rike, i Viken. Danmarks kung Sven leder den danska hären och vill skada oss, men vi vill på intet sätt ge upp vårt land. Därför förbjuder vi alla skepp att lämna landet innan jag har tagit sådant som jag vill ha från varje skepp, både vad gäller besättningar och förråd, bortsett från en liten knarr som Halldór Snorrason äger och som skall fara till Island. Ni som redan har förberett er för era färder kan tycka att detta är i strängaste laget, men nöden har tvingat oss till ett sådant påbud, och vi skulle föredra om det vore lugnt och var och en som ville kunde resa.”
Därefter upplöstes mötet. Litet senare kom Halldór till kungen. Kungen frågade hur det gick med förberedelserna och om han hade hittat besättning. Halldór svarade: ”Jag har redan anlitat alltför många, och ändå kommer många fler till mig och ber om att få följa med, men jag har inte plats för alla. De tigger och ber mig ständigt och bryter sig in i mitt hus, så varken dag eller natt har jag någon ro från folks tiggeri.”
Kungen sade: ”Behåll nu det folk som du har anlitat så får vi se vad som händer.”
Nästa dag blåste man i lurarna och meddelade att kungen åter ville tala med köpmännen. Nu var kungen inte sen till mötet, ty han kom dit först. Han såg nu lugn ut.
Han reste sig och sade: ”Nu finns goda nyheter att förmedla. Det ni hörde om krig häromdagen var inget annat än falska rykten och lögner. Vi vill nu tillåta varje skepp att lämna landet och fara dit var och en vill styra sitt skepp. Kom tillbaka framåt hösten och ha med er rikedomar åt oss. Och i utbyte skall ni få förmåner och vänskap av oss.”
Alla handelsmän som var där blev glada över detta och önskade kungen välgång.
Halldór for till Island om sommaren och stannade hos sin far den vintern. Han for tillbaka nästa sommar och då återigen till kung Haralds hird, men det sägs att Halldór då inte var lika hörsam som tidigare gentemot kungen, och han satt uppe om kvällarna när kungen hade gått och lagt sig.
En man hette Þórir Englandsfarare och hade varit en stor handelsman och länge seglat till olika länder och medfört rikedomar till kungen. Þórir var kung Haralds hirdman och vid det här laget mycket gammal.
Þórir kom till tals med kungen och sade: ”Jag är en gammal man som du vet och jag blir lätt trött. Nu tycker jag mig inte kunna följa sederna hos hirden och än mindre dricka eller göra annat som hör till. Jag skall nu söka mig annorstädes, trots att vistelsen hos er är bäst och mest angenäm för mig.”
Kungen svarade: ”Det är möjligt för oss att reda ut detta, min vän. Bli kvar i hirden och du har min tillåtelse att inte dricka mer än du vill.”
Bárð hette en opplänning, en duglig ung man. Han var nära vän till kung Harald. De var bänkgrannar, Bárð, Þórir och Halldór.
Och en kväll, i samma ögonblick som kungen gick dit där de satt och drack, gav Halldór ifrån sig hornet. Det var ett stort och tungt djurhorn. Man kunde klart se att han hade druckit hälften så mycket som Þórir, som var långsam när han drack.
Då sade kungen: ”Sent omsider kommer sanningen fram om folk, Halldór”, sade han. ”Du skämmer ut dig genom att inte kunna dricka mer än gamlingar, och du springer till lösaktiga kvinnor sent om kvällarna och följer inte din kung.”
Halldór svarade inget, men Bárð kände på sig att han ogillade det som kungen hade sagt. Bárð gick tidigt om morgonen för att träffa kungen.
”Värst vad du var morgonpigg, Bárð”, sade kungen.
”Jag har nu kommit”, sade Bárð, ”för att klandra dig, herre. Igår kväll talade du nedsättande och orättvist mot din vän Halldór, när du anklagade honom för att dricka otillräckligt, ty det var Þórirs horn, och han hade givit upp och skulle hälla tillbaka det i karet om Halldór inte hade druckit för honom. Det du sade om att han skulle gå till lösaktiga kvinnor är också en stor lögn. Men folk skulle önska att han följde dig mer troget.”
Kungen svarade och sade att han och Halldór skulle reda ut denna sak när de träffades.
Bárð träffade Halldór och berättade om kungens goda ord om honom och sade att det var tydligt att han inte skulle bry sig om kungens utfall. Och Bárð hade en viktig del i att föra dem samman igen.
Julen närmade sig och det var liten vänskap mellan kungen och Halldór. Och när julen kom förkunnades vite, som seden bjöd där. Och en juldagsmorgon ändrades klockringningen. Tjänarna gav klockringarna pengar för att ringa tidigare än vanligt, och Halldór blev bötfälld tillsammans med flera andra män och tvingades sitta i halmen under dagen och skulle dricka ur viteshornet. Halldór satt kvar på sin plats. De förde viteshornet till honom, men han sade att han inte tänkte dricka. Detta berättade de för kungen.
”Det kan inte vara sant”, sade kungen, ”han kommer att ta det om jag ger det till honom.” Så tog han viteshornet och gick till Halldór.
Halldór reste sig upp när kungen kom. Kungen bad honom att dricka vitet.
Halldór svarade: ”Jag anser inte att jag borde straffas, eftersom du lurades med klockringningen för att få folk att bryta mot reglerna.”
Kungen svarade: ”Inte mindre än andra män skall du dricka ditt straff.”
”Det kan så vara”, sade Halldór, ”att du kommer att få mig till att dricka, men det kan jag då säga dig, att inte skulle Sigurð Sýr kunna tvinga Snorri gode till detta”, och han sträckte sig efter hornet och drack upp allt, och kungen blev djupt förargad och gick till sin plats.
Och när julens åttonde dag hade kommit fick männen sin sold. Den kallades Haraldspengen. Största delen var koppar, som bäst var inte ens hälften silver. Och när Halldór fick solden lade han den i skörtet till sin kappa och tyckte att silvret inte var rent, så han slog till det underifrån med ena handen och allt föll ner i halmen.
Bárð sade att han betedde sig illa: ”Kungen kommer att tycka att det är vanhedrande att hans sold ifrågasätts.”
”Det bekymrar mig inte”, sade Halldór, ”jag har så lite att förlora.”
Nu skall det sägas att de började rusta sina skepp efter julen. Kungen tänkte fara söderut längs med landet.
Men när kungen var helt klar med förberedelserna var Halldór inte klar, och Bárð sade: ”Varför förbereder du dig inte, Halldór?”
”Jag vill inte”, svarade han, ”och jag tänker inte fara. Jag inser nu att kungen inte tycker om mina handlingar.”
Bárð sade: ”Han kommer ändå att vilja att du reser.”
Sedan gick Bárð och träffade kungen och sade till honom att Halldór inte förberedde sig: ”Du kan räkna med att det blir svårt att hitta någon att sätta i stäven istället för honom.”
Kungen sade: ”Säg honom att jag önskar att han följer med mig och att den ovänskap som råder mellan oss inte är allvarlig.”
Bárð träffade Halldór och sade att kungen på intet vis ville förlora hans tjänster, och det blev så att Halldór for och att han och kungen åkte söderut längs med landet.
Och en natt när de seglade sade Halldór till den som styrde: ”Håll åt sidan.”
Kungen sade till styrmannen: ”Håll rakt fram.”
Halldór upprepade: ”Håll åt sidan.”
Kungen sade återigen samma sak.
Halldór sade: ”Du styr rakt mot skäret.”
Och det gjorde han. Då slogs underdelen på skeppet sönder, och de blev då tvungna att ta sig iland med andra skepp. Där restes ett tält och man satte skeppet i stånd.
Bárð vaknade av att Halldór knöt ihop sin skinnsäck. Bárð frågade vad han hade för sig.
Halldór sade att han tänkte ta värvning på ett lastskepp som inte låg långt ifrån dem, ”och det kan innebära att våra vägar kommer att skiljas åt för gott. Jag vill inte att kungen förlorar fler av sina skepp eller andra dyrbara ägodelar bara för att vanhedra mig och för att jag skall framstå i sämre dager än tidigare.”
”Vänta litet”, sade Bárð, ”jag skall söka upp kungen.”
Och när han kom sade kungen: ”Du är tidigt uppe, Bárð.”
”Det är tvunget, herre. Halldór är på väg att ge sig av och han tycker att du har betett dig ovänligt emot honom. Det är inte lätt att hålla ordning på er. Nu tänker han åka iväg, ta värvning på ett skepp och fara till Island i vredesmod, och ett sådant avsked vore tämligen oförtjänt. Jag tror knappast att du kommer att finna någon lika pålitlig som han.”
Kungen sade att de nog skulle komma att förlika sig och att han inte skulle ta illa upp av detta.
Bárð träffade Halldór och berättade för honom vad kungen så vänligt hade sagt.
Halldór svarade: ”Varför skall jag tjäna honom längre, när jag inte ens får hederligt betalt?”
Bárð sade: ”Nämn inte det. Du kan mycket väl godta det som ländermännens söner erhåller, och du betedde dig obetänksamt senaste gången när du slängde silvret i halmen och förstörde allt. Och du måste vara medveten om att kungen kände sig förolämpad av det.”
Halldór svarade: ”Jag tror inte att min trohet mot kungen har felat mer än kungens betalning av solden.”
”Det må vara sant”, sade Bárð. ”Vänta, så skall jag söka upp kungen igen.”
Och det gjorde han.
Och när Bárð träffade kungen sade han: ”Betala Halldór hans lön i rent silver, för det förtjänar han.”
Kungen svarade: ”Tycker du inte att det är något dristigt att kräva att Halldór skall få en annan betalning än ländermännens söner med tanke på hans förolämpande handling vid den senaste betalningen.”
Bárð svarade: ”Man bör beakta, herre, hans trofasthet och er vänskap, som länge har varit god, och därmed också din storsinthet. Du känner också Halldórs lynne och envishet, och det är nu din tur att hedra honom.”
Kungen sade: ”Ge honom silvret.”
Och så blev det.
Bárð kom till Halldór och gav honom tolv ören rent silver och sade: ”Förstår du inte att du får det som du begär från kungen, och att han vill att du får det som du tycker dig behöva av honom?”
Halldór svarade: ”Hur som helst kommer jag inte oftare att vara på kungaskeppet, och om han vill ha mitt sällskap, då vill jag ha ett eget skepp och styra det.”
Bárð svarade: ”Det passar sig inte att ländermän upplåter sina skepp till dig. Du är alltför tilltagsen.”
Halldór sade att det inte skulle bli på något annat vis.
Bárð berättade för kungen vad Halldór krävde, ”och om besättningen på skeppet är lika pålitlig som anförarna artar det sig väl”.
Kungen sade: ”Även om kravet kan tyckas väl högt skall vi nu göra något.” Ländermannen Svein från Lyrgja styrde ett av skeppen. Kungen lät kalla
honom till möte med sig.
”Nu är det så som du vet”, sade kungen, ”att du är en högättad man. Därför vill jag att du är på mitt skepp, men jag utser någon annan som skeppare på ditt. Du är en klok man och jag vill särskilt ha dig som rådgivare.”
Han sade: ”Hittills har du oftare haft andra män som rådgivare, och själv är jag inte särskilt skickad till det. Vem har du då tänkt skulle få styra mitt skepp?”
”Halldór Snorrason”, sade kungen.
Svein sade: ”Inte hade jag trott att du skulle välja en islänning till detta och inte låta mig styra skeppet.”
Kungen sade: ”Hans ätt är inte sämre på Island än din här i Norge, och det är inte länge sedan de som nu bor på Island var norrmän.”
Det blev som kungen ville, att Halldór tog över skeppet, och sedan for de österut till Oslo där de var på många gillen.
Det sägs att en dag, när kungen och hans vänner satt och drack i kungasalen och Halldór var där, kom Halldórs män som skulle ha hand om skeppet, och de var alla blöta och sade att Svein och hans folk hade tagit skeppet och kastat dem alla överbord. Halldór ställde sig upp och gick fram till kungen och frågade om han skulle få behålla skeppet i sin ägo och om kungen skulle hålla det som han hade lovat. Kungen svarade att hans löfte givetvis skulle hållas, och han sade sedan till hirden att de skulle ta sex skepp och fara med Halldór och ha tredubbel besättning på varje.
Nu förföljde de Svein och lät jaga honom mot land, och när Svein sprang iland tog Halldór och hans folk skeppet och for till kungen.
När gästningarna var över for kungen norrut längs kusten och sedan vidare till Trondheim när sommaren led mot sitt slut.
Svein från Lyrgja sände bud åt konungen att han tänkte ge upp hela målet och lägga i kungens händer att skipa fred mellan honom och Halldór som han ville, men att han ändå helst önskade köpa skeppet om kungen samtyckte. Och nu när kungen såg att Svein lade hela målet under hans dom ville han handla på så vis att båda blev nöjda. Han sade åt Halldór att sälja skeppet och ville att han skulle få bra betalt för det, och att Svein skulle ha skeppet. Kungen köpte skeppet och kom överens med Halldór om priset och betalade allt utom en halv mark guld som uteblev. Halldór ställde få krav på guldet, och det betalades inte, och så fortskred vintern.
När det började våras sade Halldór till kungen att han ville till Island om sommaren och sade att det skulle passa honom att få de pengar som fattades för skeppet. Men kungen kom med undanflykter om betalningen och tyckte inte om Halldórs krav, men han förbjöd inte Halldór att resa. Denne rustade så om våren sitt skepp i Nidälven, och han låg med skeppet vid Bröttueyri. När de var helt och hållet redo och vinden var rätt gick Halldór upp till staden med några män sent om kvällen. Han var beväpnad. De gick till det ställe där kungen och drottningen sov. Hans följeslagare stod ute under loftet, och han gick själv in med sina vapen men råkade väsnas och göra oljud så att kungaparet vaknade. Kungen frågade vem som på detta sätt hade brutit sig in hos dem om natten.
”Hit har Halldór kommit, redo att segla till havs. Det är god vind och nu bör pengarna betalas.”
”Inte går det så fort”, sade kungen. ”Vi kommer att betala pengarna imorgon.”
”Jag vill ha dem nu genast”, sade Halldór, ”och jag tänker inte gå härifrån med oförrättat ärende. Jag känner ditt lynne och jag vet vad du tycker om mitt besök och mina pengakrav oavsett hur du beter dig nu. Hädanefter kommer jag inte att lita på dig särskilt mycket, och det är knappast troligt att vi kommer att träffas så ofta. Jag har övertaget och tänker utnyttja det. Jag ser att drottningen har en armring av passande storlek. Ge mig den.”
Kungen svarade: ”Då måste vi hämta vågskålar och väga ringen.”
”Inte behövs det”, sade Halldór, ”jag tar den som betalning, så du inte kan fuska med det nu – och skynda på!”
Drottningen sade: ”Ser du inte att han står över dig, beredd att döda dig?” Därefter drog drottningen av sig ringen och gav den till Halldór.
Han tog emot den och tackade dem båda för betalningen och bad dem leva väl, ”och nu skiljs vi åt”.
Så gick han ut och talade med sina följeslagare och bad dem springa så fort som möjligt till skeppet, ”för jag är inte angelägen att stanna länge här i staden”.
De gjorde så, kom till skeppet och satte genast segel, några män var i skeppsbåten, några drog upp ankaret och alla arbetade ivrigt. Och när de seglade ut blåstes det i många lurar i staden, och det sista de såg var att tre långskepp lade ut och började förfölja dem, men deras skepp kom undan och seglade till havs. Där skildes de från förföljarna och Halldór fick en god färd mot Island, medan kungens män vände tillbaka när de såg att Halldór var utom räckhåll och försvann till havs.
Halldór Snorrason var en storvuxen och ståtlig man, mycket stark och skicklig med vapen. Kung Harald sade om Halldór, att av alla män som han hade känt var han den siste som rörde en min oavsett om man stod inför fara eller glädje. Han blev då varken gladare eller sorgsnare. Han åt inte eller drack eller sov mer eller mindre än vad han brukade, oavsett om han mötte medgång eller motgång. Halldór var en fåordig man, korthuggen, uppriktig, vresig och hård, kampinriktad i allt och med alla. Men det passade kung Harald illa när han hade gott om andra tjänare. Därför kom de inte särskilt väl överens efter det att Harald hade blivit kung i Norge. När Halldór kom till Island bosatte han sig i Hjarðarholt.
Några somrar senare sände kung Harald bud till Halldór Snorrason om att han än en gång skulle ta värvning hos honom, och han sade att hans heder aldrig skulle bli större om han ville fara och att ingen lågättad man skulle sättas högre i Norge om han ville godta detta erbjudande.
När Halldór fick detta bud svarade han: ”Hädanefter kommer jag inte att fara för att träffa kung Harald. Var och en av oss två kan behålla det han har. Jag känner väl till hans lynne. Jag är helt viss om att han skulle hålla sitt löfte om att inte sätta någon man i Norge högre än mig om jag skulle fara och möta honom, ty han skulle låta hänga mig från den högsta galgen om han fick som han ville.”
När kung Harald blev äldre sägs det att han sände bud till Halldór om att han skulle skicka honom några fjällrävsskinn att ha i sängen, ty han ansåg sig behöva något som värmde.
När Halldór fick kungens bud sägs det att han utbrast: ”Nu har tuppen blivit gammal”, och han sände honom skinnen.
Sedan de skildes åt i Trondheim träffades de aldrig mer öga mot öga, och den gången blev det ett något tvärt möte. Halldór bodde i Hjarðarholt till sin ålderdom och blev en gammal man.
Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
