Så står den tjugotredje luckan i Litteraturbankens isländska julkalender öppen. Myset är påtagligt. Vintern knastrar.
Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is.
Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den! Och lyssna ikapp dig om du kommer sent till kalendern. De öppnade luckorna står fortsatt öppna. Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och nyss invalda akademiledamoten Ellen Mattson.
Tåten om Hrómund den halte
Översatt av Anna Gunnarsdotter Grönberg
Hrómundar þáttur halta finns bevarad i den stora sagan om Olav Tryggvason i Flateyjarbók. Historien utspelar sig i trakterna kring Hrútafjörð på norra Island mot slutet av 900-talet.
Eyvind Sörkvir hette en man som kom till Island med Ingimund den gamle. Han bosatte sig i Blöndudal väster om Skagafjörð. Han ville inte leva efter Ingimunds död och tog sitt liv. Han hade en son som han fått med sin trälkvinna på ålderns höst. Sonen hette Hrómund. Han gifte sig med Auðbjörg, dotter till Má, son till Jörund Háls. Hon var dotter till en trälkvinna. Hrómund bodde länge hos Má på Másstaðir och där stred han med Ingimunds söner om klippan Deildarhjalli. Hrómund dödade Ingimunds son Högni och därför blev han fredlös i området mellan Jökulsá i Skagafjörð och Hrútafjarðará. Hrómund blev sårad i benet och var sedan dess alltid halt. Därför kallades han Hrómund den halte. Han köpte Fagrabrekkuland väster om Hrútafjarðará och bodde där en tid. Han byggde en stark befästning runt sin gård och han var en ståtlig man med stor värdighet.
Sonen hette Þorbjörn Þyna och Auðbjörg var hans mor. Han gifte sig med Guðrún, dotter till Þorkel på Kerseyri som tog land söder om Hrútafjarðarháls. Deras son hette Þorleif och kallades Hrómundarfóstri. Hrómund hade ännu en son som hette Hallstein. Alla män i den släkten var stora och starka. Þorkel på Kerseyri hade en son som hette Þórir och var bror till Þorbjörns hustru Guðrún. Han bodde på Melar inte långt därifrån. Hans dotter hette Helga och hon var en mycket vacker och duglig kvinna.
En sommar kom det ett skepp från havet in i Hrútafjörð till Borðeyri. Skepparen hette Sleitu-Helgi och hans bror hette Jörund. Det var tolv män ombord. De var bråkmakare och uppkäftiga och få handlade med dem. Man begav sig hellre utanför häradet för att handla med andra skepp. Folk fick höra att de var vikingar och rövare och bara sålde stöldgods.
Ju längre sommaren led desto färre var det som handlade av dem.
Då sade Helgi: ”Nu vill jag uppmana er att inte vara så hetlevrade och att visa er från er bästa sida för folket här. Försök hysa in er hos bönderna, för jag tycker det verkar svårt att få detta folk att ändra uppfattning, och de uppskattar inte bråk. Jag har hört att männen här är starka och riktiga översittare.”
När en halv månad hade gått hade tre män fått vinterviste.
Då sade Helgi: ”Inte är folk här angelägna om att ta emot oss och det måste vi ha förståelse för. Låt oss fortsätta att rätta oss efter dem.”
Och det gjorde de, men förhållandena hade redan blivit sådana att folk inte bjöd in dem.
En gång red Þórir från Melar ner till skeppet och träffade Helgi. Helgi tog emot honom mycket glatt och frågade vad han ville köpa.
Þórir sade att han behövde köpa virke, ”eftersom mina hus nästan är fallfärdiga”.
Helgi sade att han skulle se till att han fick köpa så mycket virke som han behövde, ”men då måste du ta emot oss allihop över vintern”.
Han sade att han inte kunde göra det, ”men jag saknar inte vadmal att betala med. Förresten är ni inte omtyckta här.”
Han drog sig för att ta emot dem.
Helgi sade: ”Folket här visar verkligen sin motvilja mot oss. Men det blir nog så, käre bonde, att du får bekymmer om du inte tar emot oss.”
Þórir sade att det var just därför de inte hade några vänner.
Helgi svarade att det var hans sak att bestämma villkoren, ”annars är det inte så säkert att du kommer att kunna ta dig hem igen”.
Och när de hade kommit så långt sade bonden Þórir: ”När du nu pressar mig så hårt, måste du avlägga en ed enligt vår landslag, om att ingen av er skall göra någon orätt mot folk eller egendom i vinter. Varken mot mig eller mot andra, inte mot mitt hushåll eller mina grannar. Ni får bo under mitt tak, men ni får själva skaffa er mat.”
Helgi svarade: ”Som du säger, bonde.”
Så flyttade de dit och åt och sov för sig själva i ett av husen. Inte blev Þórir särskilt uppskattad för detta av folket i trakten, och de tyckte att han tagit på sig alltför mycket.
När männen hade bott där en tid började skepparen och husbondens dotter att träffas allt oftare. Och samtalen ledde till kyssar och omfamningar och till ett allvarligt förhållande.
Þórir sade: ”Helgi, jag vill att du håller ditt löfte till mig och inte vållar mig någon skam eller vanära. Sluta träffa min dotter Helga och stå vid ditt ord till mig.”
Helgi sade sig tro att hans och Helgas kärlek inte skulle falna i första taget. ”Det är inte till vanära för dig om jag ber om hennes hand enligt den lag som råder här i landet, och ger dig den hemgift du begär.”
När Þórir insåg att det inte fanns utsikter till någon förbättring och männen fortsatte att vara bråkiga, bestämde han sig för att gifta bort sin dotter Helga med Sleitu-Helgi. Bröllopet hölls tidigt på vintern och därefter uppträdde männen inte alltför illa mot folk, om de inte blev hetsade.
Det hände sig om vintern att Hrómund blev av med fem hingstar som alla var riktigt feta. Man undrade mycket över vad som hade hänt dem. Hrómunds söner sade att de trodde att de hade blivit uppätna eftersom de inte hade synts till och inte hade för vana att springa bort.
Hrómund sade: ”Jag har hört att de där norrmännen har mer sovel på bordet än vad folk tror att de har kunnat köpa. Och de är illa beryktade på alla sätt och vis. Nu finns det två möjligheter. Antingen ser vi till att det inte talas om saken och hoppas att det inte leder till något ont, eller så står vi på oss och tar följderna.”
De sade att det senare var bäst och att det enda var att granska saken.
Då sökte Hrómund upp Miðfjarðar-Skeggi som bodde på Skeggjastaðir i Miðfjörð och var hövding över den bygden, och han talade med honom om hur han skulle bära sig åt.
Skeggi svarade: ”Jag har hört att de där norrmännen är svåra att tas med. Jag lovar er mitt stöd vad som än händer.”
Så for Hrómund hem. Ett litet tag därefter begav sig Hrómund och hans söner till Melar, tillsammans var de tio man. Några av norrmännen var utomhus och några kom ut när folket kom ridande. De hälsade knappt på varandra.
Hrómund sade: ”Så här ligger det till, Helgi, att det har försvunnit hästar för mig och jag misstänker att de kan ha hamnat här.”
Helgi sade: ”Ingen har talat till oss på det sättet förut och vi kommer att återgälda detta med största möjliga fiendskap.”
Hrómund sade: ”Det är vikingased att skaffa sig rikedom genom våld och röveri, men det är tjuvars sed att förneka det.”
Hrómund försökte få reda på av Þórir vad som verkligen hänt, eller vad han visste. Þórir sade sig inte veta vad som var sant eller osant i denna sak. Hrómund sade att han inte betedde sig som en man. Därefter bad Hrómund sina män att stämma dem, och de utsågs till att stämma var och en av dem. Sedan framfördes stämningarna, och norrmännen gapade och gormade och sade att de skulle hämnas. Ingen kom till skada vid det mötet. Därvid skildes de åt.
Hrómund och hans män red så hem.
När de hade varit hemma en kort tid sade Hrómund: ”Vi måste hämta hit tre män till och låta förbättra vår befästning eftersom den har förfallit, och vi får räkna med att de kommer att hålla vad de lovat att betala igen med ont, för de kommer inte att svika sitt löfte om största möjliga fiendskap.”
Sedan överlämnade de alla stämningar till Skeggi i Miðfjörð, och målet gick till Alltinget och samtliga norrmän fälldes för häststöld. Men Hrómund och hans söner satt hemma medan tinget pågick. Norrmännen förberedde sig för uppbrott från Melar och talade vänligt med Þórir. De skulle rusta sitt skepp och tog vägen förbi Fagrabrekka. Hrómund och hans söner befann sig just då utomhus.
Helgi sade: ”Ni kommer inte att ha någon nytta av den där befästningen. Den kommer att tjäna er som minst när ni behöver den som mest, och jag kommer nog att få se både dig och dina söner blodiga, Hrómund.”
Hrómund sade: ”Inte tvivlar vi på er illvilja, men vi tror nog att det är några som kommer att få blodig näsa innan vi faller.”
Nu skildes de åt för denna gång.
En morgon satte sig en korp uppe vid rökhålet i taket och kraxade högt.
Hrómund låg i sin säng och vaknade och diktade en strof:
1. Jag hör den svarta svanen
i stridens röda morgon.
Villebråd vädrar den hese,
väckt av byteslöfte.
Så gol förr på fälten
fågeln sin blodsspådom,
när stridsmän samlades
och såg sitt öde an.
Och han diktade igen:
2. Den svarta blodmåsen
trött av sin långa flykt
söker sårvätskans flod,
kräver morgonens måltid.
Så gol likens gök
redan i forna tider,
när den från trädets krona
krävde krigarnas blod.
Kort därefter steg bondens huskarlar upp, och de brydde sig inte om att stänga befästningen efter sig. Och samma morgon kom norrmännen, de var tolv tillsammans. De anlände strax efter att huskarlarna hade lämnat befästningen.
Då sade Helgi: ”Det här bådar gott. Nu går vi in i befästningen och minns deras hånfulla ord och handlingar. Och om jag får råda så är deras befästning inte till minsta nytta för dem.”
Þorbjörn Þyna vaknade av deras tal och rusade genast upp och till storstugans dörr, och han såg ut genom en glugg som var utskuren i dörren enligt gammal sed. Han kände igen norrmännen och såg att de tagit sig in i befästningen. Då gick han in igen.
Då sade Hrómund: ”Vad är det som har hänt?”
Þorbjörn svarade: ”Jag tror att norrmännen har tagit sig in i befästningen och tänker hämnas våra anklagelser mot dem. Men jag förstår inte hur de har tagit sig in.”
Hrómund for upp och sade: ”Då går vi upp och kör ut dessa oduglingar och skaffar oss själva ett gott rykte och kämpar som riktiga män.”
Han eggade sina söner och sin fosterson Þorleif, som var femton vintrar gammal och såg både storvuxen och orädd ut. Han gjorde sig också redo att gå ut, men kvinnorna sade att han var för ung och att han skulle bli dödad och att Hrómund var för gammal för att bjuda motstånd.
Då diktade Hrómund en strof:
3. Inte var jag denna dag
åt dödens makt bestämd.
Gör bruk av våra vapen
i valkyrians larm.
Jag räds ej fast blodet
färgar sköld och svärd.
Engång blev ödet bestämt,
utmätt är människans tid.
Sedan tog de sina vapen, Hrómund den halte och Þorleif, Þorbjörn Þyna och Hallstein. De gick ut genom den dörr som låg på husets kortsida och tog sig fram över tvärbjälken och låste den andra dörren som låg på långsidan. Norrmännen sprang upp mot väggen och sköt mycket våldsamt mot dem. Helgi var känd som en stor kämpe, stark och oförskräckt. Nu var han rent rasande, och de var alla hårda och uthålliga. De sade att Hrómund skulle få rannsaka sitt minne och att han skulle minnas beskyllningen för tjuveri. Hrómund sade att de skulle få nog att göra om de gav sig på befästningen. De försvarade sig med sköldar och påkar lika väl som med vapen, men norrmännen kastade sten och annat och gick till anfall så hårt de kunde. Men de andra försvarade sig mycket väl, och de var inte fler än fyra. De vräkte också ner stora stenar och även om Hrómund var gammal lyckades han väl i striden och kämpade hårt, och med sina söners och fostersonen Þorleifs hjälp fällde han sex norrmän. I striden föll också Hrómund och hans fosterson Þorleif.
Alla de norrmän som överlevde drog sig tillbaka från befästningen, och Þorbjörn Þyna sprang efter dem och jagade iväg alla som hade överlevt. Men när Þorbjörn skulle stänga befästningsdörren kastade Helgi ett spjut mot honom som träffade honom i veka livet. Han drog själv ut spjutet ur såret och skickade tillbaka det mot norrmännen och träffade Jörund, Helgis bror, i magen. Helgi drog upp honom när han föll till marken och slängde upp honom på sin rygg och sprang ut ur befästningen tillsammans med alla sina bundsförvanter, de fem som fortfarande levde.
Hallstein sprang efter dem tills de kom till den bäck som ligger bortom Fagrabrekka. Där ville Helgi hoppa över med sin bror men det var branta slänter på båda sidorna. Hans krafter hade sinat, och Jörund gled ner från hans axlar och var död. Då vände sig Helgi om, och just då kom Hallstein emot honom och högg av honom ena armen. Norrmännen gav sig så av, och Hallstein angrep Jörund men upptäckte att han var död. Men de andra kom undan, och när Hallstein såg det vände han tillbaka. Han fick då veta att hans far var död liksom Þorbjörn Þyna. Men Þorleif hade ännu inte slutat andas. Hallstein bar in honom. Kvinnorna frågade hur det hade gått. Han sade som det var.
Helgi och de andra for till havs samma dag, och de förliste allihop bortom Skriðinsenni.
Þorleif blev återställd och bodde på Fagrabrekka och ansågs vara en god bonde, men Hallstein for till Norge och sökte upp Olav Tryggvason. Kungen förkunnade den kristna tron för honom och han lät omvända sig. Därefter blev Hallstein en av kungens män. Han stannade hos honom och var den djärvaste bland män, pålitlig i strid och högaktad av kung Olav. Och det sägs att han stupade på Ormen långe sedan han tappert hade försvarat sig, och på så vis vann han ett gott rykte.
Och här slutar berättelsen om honom.
Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
