Välkommen till den sextonde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Sextonde december
Den här dan hann jag precis kila opp till farmor och kika lite i Gammelkalendern. För jag hade lovat att hjälpa Ingeborg. Jag skulle bära in varor i boden och packa korgar, som skulle vara klara att hämtas före elvakaffet.
Förresten hade farmor framme julklappspapper, och flera färdiga paket hade hon puffat in under sängen när hon hörde att jag kom. Och det luktade stearin och lack. Så hon tyckte nog att det var lika bra att jag bara stannade medan vi läste versen. Jag läste de lätta orden och farmor de svåra. Och så här var versen när den var färdig.
När julmånadens första halva löpt ut
bör fattas nya och kloka beslut.
– En sån konstig vers, vad menas med det? sa jag och läste beslut en gång till. För råttorna hade gnagt bort ena änden, så t:et var borta helt och hållet.
– Det menas kanske att en ska tänka sej för två gånger, innan en bestämmer sej för nåt som är särskilt viktigt, sa farmor. För det blir kanske en lessam jul om en bestämmer galet.
Det hade varit fullt med folk i affären ända sen tio. Men när jag kom ner var det bara Tekla och skolbilschauffören Blom kvar, som inte var expedierade. Blom stod och stoppade i sig marsipangrisar ur en påse, och han bligade försmädligt på mig när jag smet in på kontoret. På måndagarna körde han hem försteklassarna tidigt.
– Dom här sockerpåsarna ska du ta ur kartongen och ställa i korgen, sa Ingeborg. Så bär Fritiof ut dom på hyllan när han är färdig med Tekla.
– Jaha, då blir det femton kronor jämt då, hörde jag Fritiof säga ute i boden. Så då kan vi kvitta med äggena som Tekla hade med sej i går.
– Ja, hönorna dom nackar hon väl inte ifall hon säljer gårn? hörde jag Blom säga med sån där grötig röst som man får när man har marsipangrisar i mun.
– Nä, det är klart hon inte gör, sa Ingeborg när Tekla inte svarade. Lite djur måste en ha. Annars blir det inget liv på gårn.
Blom prasslade i marsipanpåsen.
– Hade inte stora vägen legat emellan, så hade väl Hilding på Backesberg köpt hela klabbet, sa han. Det är en redig traktor han har skaffat sej. Så nu blir det väl snart korv av gamla Pärla, märra hanses.
Jag kände hur det stack till ytterst i fingertopparna. Jag ville hålla fast sockerpaketet. Men fingrarna blev så vissna, så dom skulle inte ha orkat hålla fast en fluga en gång. Paketet bara krasade i golvet. Och jag skulle ha rusat ut med detsamma, om inte Tekla hade svarat så kvickt som hon gjorde:
– Jodå, det stämmer, för det har jag hört av Hilding själv. Slaktbilen kommer dit på onsdag.
– Onsdag, det är ju i övermorron, hörde jag Fritiof svara långt borta medan jag krasade och snubblade genom sockerhögen tills jag kom ut genom bakdörren och kunde slänga igen den efter mig.
Jag brydde mig inte om ifall de stod i fönstret allihop och såg vart jag tog vägen. Jag sprang rätt mot Hemliga Gången ändå; oppför logbron och sen ner genom höt till stalldörren.
– Låt bli att glo på mej! skrek jag åt den gamla idiotiska träbenshästen när jag slängde mig ner i halmen bredvid. Inbilla dej inte att jag är så barnslig, så jag tror att du är nåt annat än några brädlappar och en säck halm. Men jag grät inte, jag bara gnodde ögonen, för det rök boss och damm ur halmen så fort man drog andan. Jag hörde Fritiof ropa ute på gården, och jag hörde Ingeborg ropa också. Men sen blev det tyst. En vinterfluga hade vaknat i fönstret, det lilla surret var det enda som hördes. Så plötsligt när jag tyckte att det hade gått flera timmar, knarrade det i stalldörren. Jag blev kall över hela ryggen, för inte förrän nu såg jag att säckarna, som hade legat som en mur framför, hade rasat ner nästan allihop. Sen såg jag ljuset falla in när dörren gick opp helt och hållet. Och sen såg jag farfar. Han lutade sig fram och tittade på mig.
– Vad … vad i herrans namn gör du i stallet? sa han.
– Jag … jag bara är här …, sa jag.
Farfar såg på trähästen utan att säga något.
– Lova att inte berätta det för dom andra, lova det, farfar …, viskade jag. Dom kommer bara att grina …
Farfar svarade inte genast. Så tog han tag i säcken närmast.
– Om du hugger i på din sida, sa han, så lyfter vi opp dom och täpper igen hålet igen. Sen är det bara du och jag som vet om’et. Då och då mens vi jobbade såg vi på varandra i smyg.
– Tekla säger … att det kommer en slaktbil till Backesberg på onsdag och ska hämta Pärla, sa jag.
Farfar vände sig och spottade på tummen och höll opp den mot vinden.
– Vi får la se, sa han. Här är oväder på väg. Snöar vägarna igen vet en aldrig om en såpass stor bil kan ta sej fram.
Sen stängde han dörren och vi blev ensamma, trähästen och jag. Inte ens flugan surrade längre.
– Bry dej inte om vad jag sa, att du bara är en målarbock och en gammal säck, viskade jag. Jag till och med strök honom lite över ryggen. Fast det är du! Bara en trähäst ..! Jag skulle ha skrikit det ännu högre om jag hade vågat.
Sen knöt jag handen. Jag knöt den så hårt så naglarna borrade i skinnet. Så som man gör när man har bestämt en sak och inte tänker ändra sig.
Ingeborg hade dukat elvakaffet inne på kontoret, och hon och Fritiof satt just och drack när jag kom in.
– Här kommer det kaffefrämmande, sa Fritiof. Jag var just ute och ropade på dej. Det är inte bra för magen om en hoppar över målen. En redig doppekopp, det är salva för magen och själen när en har det trassligt.
Jag tog en bulle men jag bara låtsades att jag gnagde på den.
– Har du fattat nåt beslut nu då? sa jag.
– Nåt … nåt beslut? sa Fritiof och visste inte vilket håll han skulle titta åt.
– Ja, för det ska man i dag, sa jag.
När julmånadens första halva löpt ut
bör fattas nya och kloka beslut.
Fritiof såg en liten stund på bullen och sen en längre stund på Ingeborg.
– Du förstår, en del beslut måste en vara två om att fatta, sa han.
– Ta dej en pepparkaka också, sa Ingeborg och blev röd i ansiktet.
– Jag tar nog hellre dom bullarna som är kvar, om jag får? sa jag.
– Ja, visst får du det, sa Ingeborg. Tror du att du orkar fyra stycken då?
– Jag spar dom och äter lite då och lite då, sa jag och stoppade dom innanför tröjan. Adjö och tack.
Farmor och farfar satt oppe hos sitt och drack kaffe de också.
– Jaha, här kommer det en bullhungrig en, kan jag förstå, sa farmor när jag tittade in. Varsego och smaka.
– Hur många får jag ta? sa jag.
Farmor såg lika förvånad ut som Ingeborg nyss.
– Du … du får väl ta så många du orkar, sa hon.
– Då tar jag en, sa jag. Och en till. Och en till. Och en till, om ingen ska ha den sista. Tack så hemskt mycket, sa jag och hoppade i träskorna och smet ut igen.
Ingeborgs bullar hade jag lagt i en påse och stoppat i halmen hos trähästen. Nu stoppade jag dit farmors också. Det blev åtta bullar ihop.
Vinterflugan hade börjat surra i fönstret igen, och det går alltid lättare att prata när man inte bara hör sin egen röst.
– Ja ja jaaa, om du absolut vill då, sa jag och strök trähästen lite över manen. Sen tog jag tömmen och hoppade opp på körbrädan på kanten av spiltan. Men bara en liten bit kör vi i dag, och det är sista turen, det vet du. Nästa gång så …
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
