Välkommen till den artonde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Artonde december
Hela den natten bara snöade och snöade det. När jag kikade ut på morron var det tjocka drivor på gården, som blåste hit och dit när vinden kom pipande utifrån ängarna.
Det var tyst i huset. Det rasslade bara lite oppe på när farmor rakade askan ur spisen. Jag tog av lampskärmen och trädde en tjock socka över glödlampan, så ingen skulle se att jag var vaken, innan jag tände. Sen klädde jag på mig så tyst jag kunde. Täckjackan och mössan hade jag instoppade och färdiga under sängen ifall …
Skulle slaktbilen kunna ta sig fram till Backesberg den dan, så var enda vägen den över våran gård. Och körde dom över vårat med Pärla, så måste jag vara nån annanstans, det visste jag.
Det hade varit pyttelite månljus när jag kikade ut först. Men när jag öppnade fönstret och hoppade ner i den frusna jasminbusken, så var månen borta. Biten fram till logbron fick jag gå och huka framåtböjd, så pep vinden om öronen.
Jag hade gömt matsäckspåsen på höskullen. För jag ville inte gå ner i stallet, inte nu när det inte fanns nån där som jag kunde prata med längre.
Jag stoppade påsen innanför täckjackan och drog åt skärpet hårt, så bullarna inte skulle ramla ut. Sen smög jag ut och nerför backen mot ängarna. Jag visste precis vart jag skulle gå. Till Rullseröds-böndernas gamla skogslada. Där fanns det ängshö kvar. Pappa hade spart det ifall ungdjuren som gick på bete där skulle få ont om mat. Där kunde ingen hitta mig. Och där behövde jag inte frysa heller.
Bara inte snön hade yrt så. Blåsten som kom pilande från havet och gick i krokar hela dalen oppigenom plöjde genom drivorna som snöplogen. Vips var allting oppe i luften och flög, och jag måste stanna och gno ögonen för att kunna se var jag var.
Det konstiga var att jag nästan inte alls tänkte på Pärla medan jag pulsade fram längs stora maddiket. Jag tänkte på farmors storebror. Han som hette Abraham och som gick över ängarna ner till havet just en sån här snöig dag. Och som aldrig kom tillbaka igen.
Aldrig! Jag försökte sätta bokstäver på ordet bara för att slippa tänka på vad det betydde. Men jag hann bara precis börja, så halkade jag på en isklump under snön och drösade omkull. Jag slog mig inte, bara lite på knät. Men när jag reste mig opp kom snön plötsligt yrande från alla håll, och jag såg bara snö överallt. Marken och luften och allting var bara snö.
– Hallå! ropade jag. Men det lät inte högre än ett råttpip, tyckte jag, så ylade vinden runt omkring.
Jag skulle förstås inte gå alls så långt som farmors bror Abraham. Bara till våran skogslada. Jag tänkte på det medan jag fortsatte att gå. Och jag behövde inte stanna där längre än jag ville själv. Bara medan jag åt opp bullarna. Förresten kunde slaktbilen säkert inte köra ut alls när det var sånt ruskigt väder, så jag kunde lika gärna vända och gå hem med detsamma.
Men när jag vände mig om, så fanns där inga spår längre, så kvickt hade blåsten och snön sopat igen dom. Det fanns bara snö. Jag försökte vissla. Men det var för kallt. Det lät som när man vickar ett rostigt gångjärn opp och ner.
– Hallå! ropade jag. Jag ropade det om och om igen åt alla håll. Och så plötsligt tyckte jag att jag såg stigen igen. Jag såg den alldeles tydligt. Och jag började springa. Åh vad jag sprang.
Snöblåsten var än i nacken och sved, än rätt i ögona så jag måste blunda. Och så vips rasade hela världen och jag studsade och kanade ner i stora maddiket. Det knastrade till under fötterna, och jag hann precis hugga tag i en av alebuskarna i kanten och dra mig opp såpass, att jag inte dumpade i riktigt hela jag.
Jag såg vattnet bubbla fram ur ett hål som inte var större än en femöring. Sen blev vattenbubblan större och större. Det kokade och fräste i den, och jag körde fingrarna ner i snön, ända ner till det frusna räset och kravlade mig opp.
– Hallå! Hallå! Det är jag! skrek jag. Är det nån där …!?
Sen såg jag att påsen hade gått sönder. Jag hade bara en bit trasigt papper i handen. Jag körde ner det i snön och stampade på det.
– Ligg där då! Idiotpåse!
Sen började jag springa igen. Det sved i ögonen, det sved värre och värre, och det smakade salt i munnen hur jag spottade. Det sved på kinderna också när tårarna frös.
– Var är ni allihop? skrek jag. Ser ni inte, jag är här! Jag vill hem! Sen föll jag igen. Jag föll om och om igen, för ute på åkrarna var det bara tunn skare, och ibland krasade höger ben igenom och ibland vänster.
– Mamma! Pappa! skrek jag.
Sen stannade jag opp. Jag tror inte att jag skrek längre. Jag tror nästan att jag slutade att andas. Genom allt det vitgråa virvlande kom nånting mörkare emot mig. Ibland såg det ut som om det försvann. Men så dök det opp igen och blev större och större. Det fick ljud också. Det knastrade och frustade om det. Och så såg jag vad det var. Det var en häst. Och bredvid gick farfar.
– Farfar! skrek jag och rusade rätt i armarna på honom.
Han slog den ena om mig, han har så långa armar, farfar. Och han måste ju hålla i tömmen också.
– Jaså, du kommer och möter mej, sa han. Du hade väl liksom på känn att jag behövde hjälp med märra.
– Pärla …? Det är ju Pärla? viskade jag.
– Visst är det Pärla, sa farfar. Det är en redig märr, der ser en på skånkerna. Här finns det kraft.
– Me … me … menar du …? var det enda jag fick fram. Det fanns inte ett enda ord som passade att fortsätta med. Jag vågade inte.
– Jomen, hon ska hem till vårat stall hon, sa farfar. Du såg väl att jag hade varit i spiltan och röjt opp?
– Då var det du som …? viskade jag. Och så tog orden slut igen.
– Håll i tömmen du, sa farfar, ska jag ta mej en åkarbrasa. Det är redigt kallt. Men som väl är så har vi snövinden i ryggen nu när vi ska hem. Så där, nu vankar vi vidare, gamla Pärla-märra.
– Är hon våran på riktigt nu då? sa jag.
– Det beror en smula på hur en räknar, sa farfar. Jag har gått länge och grunnat på att köpa’na. Men så hade jag lite klent med pengar, så jag frågade farmor om hon ville bistå med en smula. Farfar höll händerna en bit isär och mätte på hästryggen. Så ungefär den här biten av hästen, den får jag säga är farmors. Och en bit, ungefär så här stor, ska jag betala Hilding när jag får pension näste gång. Så det stycket får en väl säga, att det är fortfarande Hildings.
Jag stannade och körde handen i fickan.
– Jag har sexton kronor som jag har spart, farfar. Jag har sex här, sa jag och drog fram pengarna. Och så en tia i kängskaftet. Hur mycket häst får jag för det?
Farfar skrattade.
– Ja .. det räcker la till några tagelstrån ytterst på rompen. Eller också till en bit av örat.
– Nä, för då tar jag hellre en bit i mitten. Den som man sitter på när man rider, sa jag.
– Kör i vind för det då, sa farfar. Och så lyfte han opp mig. Du får väl rida hem på din bit, så går jag bredvid och leder min.
Plötsligt kände jag mig så hemskt trött. Jag bara satt och vaggade, precis som om jag red i en dröm. Och jag minns nästan ingenting mera förrän jag satt i köket invirad i en filt och doppade lussekatter i varm choklad. Mamma hade hängt opp mina våta kläder till tork över spisen, men varken hon eller pappa var hälften så arga som de låtsades.
– En sån pojke, sa mamma. Du var ju blöt som om du hade varit i sjön opp till halsen. Du smet förstås ut genom fönstret igen?
– Det var bara för att … för att, stammade jag. Och precis som om farfar kände på sig att jag behövde hjälp, så harklade han sig och nickade med:
– Det är precis som pojken säger, sa han. Ska en ha ny häst till gårn, så måste en vara två som hämtar.
– Javisst ja, sa pappa och försökte låta försmädlig. Särskilt när man smyger bakom ryggen på folk och inget säger. Jag tycker att du skulle ha varit bonne i så många år, så du vet hur mycket en häst äter.
– Det var just det jag sa till pojken här … Farfar blåste länge på kaffet, som om han måste fundera så han inte sa något galet. Du ska inte tro, sa jag till honom, att jag köper den där hästen för att du och jag ska ha nåt att leka med. Nä du, jag köper’n för att det är en bra häst att köra i skogen med. Och på åkern med, sa farfar när han märkte att pappa tänkte säga emot. Särskilt när marken inte bär en tung traktor.
Det blev tyst i köket en lång stund. Farmor kom med kaffekitteln för att fylla på för pappa.
– Du ska väl ha en påtår, du som ska ut och köre timmer i det här vädret? sa hon.
– Du vet lika väl som jag att traktorn inte går, sa pappa dyster.
Så blev det tyst en lång stund igen. Farfar sörplade lite av det heta kaffet på fatet. Sen sa han:
– Jag har varit och sett över gamla vedsläden. Där behövs bara ett par bultar och en ny kätting. Sen är det bara att spänna märra för och köra. Sen sörplade han lite igen. Med en bra häst i stallet behöver en bonne inte krusa för nån, sa han.
– Och en häst kan en prata med, sa jag.
Pappa låtsades som om han brände sig på kaffet. Han hällde opp på fatet och började smacka som farfar.
– Nå, hur många här i huset är det som är med i det här ”hästbolaget”? sa han.
– Det är jag, sa farfar. Och så farmor förstås.
– Och så jag, sa jag. Jag har den biten i mitten som man rider på.
– Så det är ingen bit ledig för mej då? sa pappa och jag tyckte nästan att han log lite.
Farmor hade inte sagt ett ord på en lång stund. Men nu gjorde hon det.
– Så länge märra står stallad här på Rullseröd, så är hon gårdens, sa hon. Den som behöver henne till nåt, han får ta’na. Bara han är snäll mot’na. För där folk lämnar go skötsel, där känner en häst sej hemma.
Nu var det pappa som blåste på kaffet.
– Jag har tänkt, sa han och blåste och blåste. Jag har tänkt så här, att ska det nödvändigt stå i papperna vem som är ägaren, så tycker jag att det ska vara han som fyller år i dag, på Abraham-dan, men inte ville ha nån födelsedagspresent.
Jag hade börjat ta på mig byxorna, för de var torra nu. Men jag tappade dom igen. För så tyst blev det. Så snöt sig farmor, och sen sa hon:
– Det hänger förstås på om han kan få på sej byxorna utan att hakan trillar ner i strumpskaftena på’n. För nån byxelös hästkarl, det har då aldrig funnits på den här gårn.
Pappa tog en näve socker ur sockerskålen och la framför mig på bordet.
– Det är bäst du går ut till märra och talar om det för henne med detsamma, sa han. Så hon vet vem som är hennes husbonde.
Jag fick på mig byxoma i ett huj. Sen tog jag sockret och rusade ut.
Jag hörde mamma ropa:
– Vänta! Den tokige pojken! Rulle! Du har ju inget på fötterna!
Men det hade jag. Jag hade både strumpor och sockor, och jag sprang rätt genom snödrivorna fram mot stallet. Men inte ända fram. För där på vedbacken, där låg bitarna av min gamla träpålle. Fast nu var han ingen häst längre, bara en målarbock och en trasig sittkudde och en säck halm. Det var inget som man kunde prata med en gång. Jag strök i alla fall lite över ryggen på målarbocken. Så la jag hälften av sockret överst i spånhögen framför, så han kunde nå det. Resten sprang jag in i stallet med.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
