Välkommen till den tjugoandra luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Tjugoandre december
Viktor hade bjudit oss på kyrkskjuss den här dan, fjärde advent. Det var Viktor och Elsa och farfar och mamma och jag. När vi kom ut från kyrkan, så stannade vi opp ett tag vid Rullseröds-böndernas gamla familjegrav. Det gör vi alltid. Och farfar rätade till granriskransen som farmor hade bundit.
– Har ni brutit granriset hemmavid? sa Elsa.
– Ja, sa farfar. Henrik har tagit det på Rullseröds äldsta hygge. Jag vill att dom gamla ska känna att det är hemmajul dom också. Ta och skrapa av stenen ett grann, Rulle, så man kan se namnen och årtalen.
Jag borstade av rimfrosten med vanten, så man kunde läsa:
Bonden Magnus Alexandersson
Hustrun Ida.
Det var min farfars far och farfars mor.
Jag kom lite efter när vi gick till bilen, för jag hade fått en påse hemlagad marsipan av Elsa och jag tog en bit då och en bit då. Jag åt och åt, så jag höll på att gå rätt i armarna på mamma som hade stannat för att vänta.
– Du menar inte att du har satt i dej hela påsen redan? sa hon.
– Hedvig äter ju ändå inte marsipan, sa jag. Och tant Elsa sa själv …
– Hon sa inte att du måste äta opp alltihop på en gång. Men skyll dej själv om du får magknip, så du får ligga i sängen med schal om magen hela julen.
Det var hemskt varmt i Viktors bil. Vi satt packade som sillar, för där är egentligen inte plats för mer än fyra. Och tant Elsa började må illa nästan med detsamma vi kom ut på vägen.
— Har du värmen på? sa Elsa och svalde och svalde.
— Ja, det är klart jag har värmen på, sa Viktor och skrattade. Annars skulle ni snart sitta och hacka tänder allihop.
Sen började jag att svälja också. Det kändes som om det hade blivit en klump nånstans. Än rullade den runt i magen, än var den oppe i halsen och sved. Och precis som jag skulle säga att jag mår illa, så sa Elsa det.
– Jag mår illa, Viktor.
— Jag … jag mår illa jag med, sa jag när jag hade svalt hundra gånger.
– Det måste vara avgaser som läcker in, sa Elsa och nu var hon alldeles vit i ansiktet. Stanna, jag vill gå av, Viktor.
– Äh, lugna dej, sa Viktor och vevade ner rutan. Det är ju bara ett par kilometer, så är vi hemma.
Men tant Elsa såg inte ut att må ett dugg bättre när vi steg av hemma. Och jag tror nästan att jag kände mig ännu dåligare. Det bullrade i magen, och jag smet förbi våran dörr rätt opp till farmor. För annars skulle mamma skvallra om Elsas hemlagade marsipan det första hon gjorde.
Farmor satt i bästrummet och bläddrade i sitt gamla fotoalbum.
– Så du är redan hemma från kyrkan. Nå, vad sa prästen för gott då?
– Han sa … han sa att vi skulle tänka på dom i U-länderna, som nästan inget har att äta …, mumlade jag, och inte låta julen bli till en … en frossaretid ….
Farmor sköt ner glasögonen på näsan.
– Vadi herrans namn är det med dej? Du grinar ju som om du hade mask i magen?
– Det är inte mask …, sa jag och orden blev bara till små pipande, så tog det i att värka i magen plötsligt. Det är Elsas hemlagade marsipangrisar …
– Jaha, då begriper jag, sa farmor. Mer sa hon inte. Hon reste sig bara och tog fram en flaska och en sked ur det blå hörnskåpet, som det står Ida Alexandersson 1874 på. Sen kom hon fram till mig.
– Elsa hade nog ätit bra många grisar hon med, sa jag och backade. För hon mådde nästan lika illa hon. Fast i bilen sa dom att det nog var nån gas som hade läckt ut.
– Det här sortens gas tror jag i alla fall att jag känner igen, sa farmor och tryckte ner mig i sin gröna emmastol. Gapa och svälj, det är ett gammalt gott Rullseröd-recept. Jag gapade och svalde, fast det smakade värre än gammalt klister. Så där ja, nu kommer det onda snart ut rätta vägen, sa farmor. I alla fall hjälpte det när far din hade sånt här knip en gång för tretti år sen.
– Ha .. hade pappa …? viskade jag.
– Det var förstås inte marsipangrisar utan kandisocker, det som han hade stoppat i sej. Men alldeles före jul var det, och ont i magen fick han. Farmor slog opp albumet. Här är han. Ingeborg hade lånat en gammal lådkamera, så hon knäppte av’en.
– Han är farligt lik mej, va?
– Ja, och det var inte bara utanpå, sa farmor. Ibland var han så trög, så en kunde inte få’n ur fläcken, och ibland så sprallig så en visste inte var han hade varken fötterna eller tankarna. Farmor suckade och gick ut i köket. Jo, nog var ni lika alltid … och är fortfarande.
Dagens namn var Josef i Gammelkalendem, och det var lätt att stava ensam.
– Vad var Josef för en? ropade jag ut till farmor.
— Den förste jag vet var han i bibeln, som det står om att han kom till stor makt hos kungen i Egypti land, ropade farmor.
Jag kunde se i dörren att hon hade tagit fram bröd av sitt hembakta och skar opp tjocka skivor.
– Varför kom han till sån stor makt då?
— Det var för att han hade vett att samla i ladorna när det var goa år i landet. För då fanns det att ta av när det blev nödår, sa farmor. Läs versen under du, det är en gammal god bonnesed som står sej i dag med.
Och det gjorde jag. Jag läste den alldeles själv.
I Onda tider lär att försöka
lik Josef Vise och dela din kaka.
Den här gången var det våran tur att bjuda på adventskaffe. Mamma hade bakat såna där toppiga kusar som ser ut nästan som små tomtar. Russinen som är inpetade sitter som rockknappar framtill.
Ända sen jag var nästan lika liten som Hedvig, så har farfar gjort likadant när vi har ätit tomtekusar till adventskaffet. Först håller han opp kusen och skakar på huvet, sen biter han lite på försök i luften framför. Och när allihop skrattar och säger att han inte ska vara rädd, så svarar han:
– Biter en luvan av kusetomten, så vem vet om inte den riktige tomten blir förgrymmad och ger sej av från gårn. Vem ska då rycka en i byxbenen så en vaknar, ifall det är nåt som går galet på Rullseröd?
Fast jag visste att det bara var på skoj, så blev jag lite rädd den här gången.
– Tomtar finns ju inte på riktigt, sa jag. Då kan dom väl inte rycka folk i byxbaken heller.
– Säg inte det, sa farmor och skrattade. Knappa två dar före julafton, då vet en aldrig riktigt säkert vad som finns och inte finns när det börjar skymma runt knutarna.
Och precis då bet farfar till.
– Nu finns i alla fall inte luvan på den här kusen längre, sa han. Så nu gäller det att den riktige tomten sköter det han ska.
Konstigt nog var det ingen som sa något om marsipanen. Bara farmor, och hon viskade det i örat på mig:
– Hjälpte medicinen du fick eller kniper det i magen än?
– Det bara puttrar lite nu, viskade jag.
– Bra det, för det ska det efter beska droppar, annars gör dom ingen nytta, viskade farmor.
– Gör dom nytta för Elsa också, tror du? viskade jag. För då kan jag springa bort till Viktors med flaskan, så kan hon få en sked så det lättar för henne med?
Då skrattade farmor på det där finurliga sättet som hon gör, när hon tänker på något som är så hemligt att det bara är hon som vet det.
– Säg det inte för nån, viskade hon, men jag är inte säker på att Elsas onda är den sortens knip, som fruntimmer vill ska gå över i brådrasket.
– Finns det nån som vill ha magknip? viskade jag.
– Vänta och se vad jula kan ge, viskade farmor.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
