Välkommen till den sista luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Tjugofjärde december
För julafton fanns det ingen vers oppe i farmors Gammelkalender som det gick att läsa. Råttorna hade bara lämnat kvar en liten bit rött oppe i hörnet som farmor sa var en julros.
– Men det gör inget, sa hon. För julafton, den dan är närapå som en vers själv. Och kan man bara läsa lite av versen åt gången, ju mer överraskad blir man när man kommer till slutet.
Och det tyckte hon nog ännu mer på kvällen, när hon kom in i källarstugan. Hon var den första julgästen som kom, och hon stannade på tröskeln och slog ihop händerna.
– Åh du milde, vad fint Fritiof har gjort här!
Ingeborg och jag höll just på att klä granen. Och den gjorde att rummet såg ännu finare ut med alla de nya möblerna, som Fritiof hade snickrat, och med röda och blå hyacinter som stod i krukor på små vita spetsdukar, som Ingeborg hade virkat innan hon träffade Fritiof.
– Jo, det förstår sej, sa Fritiof. Han kom in från köket med förkläde på magen och en smakbit av skinkan i nypan. Man var ju tvungen att nånstans göra av händerna, sa han, så långa som kvällarna är före jul. Han följde med farmor som bara gick runt och beundrade. Så jag passade på och målade ett grann här och var, sa han. Lite snickrat blev det väl också. I detsamma knackade det igen och Fritiof ropade.
Stig på bara, varsego!
Utifrån den lilla farstun strömmade allihop in i källarstugan. Det var farfar och pappa och mamma och Hedvig. Farfar hade sån där vit hård krage, som sitter som en plåtbit under hakan, och den nya käppen som han fick när han fyllde sjutti i våras.
– Tackar tackar, sa farfar. Här snöar så tätt ute, så en måste ha silverkrycka på käppen för att kunna ta sej fram.
Fritiof höll just på att tappa opp julöl ur en liten tunna med tapp i, som han hade dragit opp surrad på vedkälken nerifrån Sillevika.
– Du menar inte att du har bryggat juledricka med? sa farfar och svalde. Riktig gammeldags juledricka.
– Farmors fläsk var kanske lite salt, så pappa vill smaka? sa Ingeborg.
– Jo, lite granna salt var det allt, sa farfar.
Fritiof tappade opp ett stort glas och farfar tog sig en klunk med desamma.
– Det är gjort efter morsans gamla recept, sa Fritiof. Du får smaka om det har stått för länge eller om det är lagom?
– Det är precis lagom, sa farfar högtidligt och tog tre rediga klunkar till. Sen var glaset tomt. Det finns till och med lite mersmak i botten, sa han och fick glaset fyllt igen.
– Vi väntar lite mer främmande, sa Fritiof. Så ni får provsitta den nysnickrade soffan, så vi får se om hon håller, mens vi väntar. Den höll bra, både farmor och farfar och mamma med Hedvig i knät fick plats. Jag gick runt och bjöd på såna gotter som Ingeborg säljer i affären. Knäcken hade vi ju eldat opp.
– Ta av dom runda bruna till vänster, viskade jag till farfar. Det är en bränd mandel under chokladen.
Farfar som inte äter snask annars, han tog flera stycken. Och ju bättre humör farfar blev på, desto gladare såg farmor ut.
– Främmande så här dags på julafton? sa farfar. Det måste la vara julgasten som är ute för att knipa nån i näsan. Spökena brukar alltid bli lite kniplystna när det blir yrväder kring julafta.
Han trutade med mun och härmade blåsten, för just då kom den farande ner genom skorsten, så det gamla spjället som sitter ovanför kamin hoppade opp och ner.
– Prata inte så galet, din tokstolle, skrattade farmor och puffade farfar i sidan. Du ser väl att pojken tror på dej …
– Nähä … det gör jag inte alls, viskade jag med mindre och mindre röst. För precis då slamrade det till ute i farstun också. Sen tittade det in ett fruntimmer med så mycket snö på hatten och kappan, att det var nästan vi inte hade känt igen henne. Men det var Elsa.
– Sicket väder, sa hon.
Fritiof hjälpte henne av med kappan.
– Ta in glöggpottan, så Elsa får nåt varmt i sej! ropade han till Ingeborg ute i köket. Jag har rört ner kryddor och russin, så det är klart att smaka på.
– Du har väl aldrig gått och lämnat Viktor ensam ute i det här snövädret, mumlade farfar. Och man såg på honom, att nu funderade han på vad han skulle kunna skoja om mera. Det vet väl Elsa att karlar alltid är särskilt ömtåliga när det ska bli smått i huset?
Ett sånt skrattande det blev. Ingeborg blev stående och vaggade mitt på köksmattan. Det verkade som om hon inte vågade ta steget över tröskeln med glöggen, så skrattade hon. Det var bara jag som var tyst. Jag skrattade inte ett dugg. Vad skulle jag det för?
– Viktor kilade bara opp till Anton ett tag, dom skulle prata om arrendet, sa Elsa.
– Du ska se att Viktor köper hele gårn av dom och lägger till sin, sa farfar. Så blir han riktig bonne igen och kan äta julskinka utan att få ont i magen.
– Det är nog som Viktor säger, sa Elsa. Den som en gång har varit bonde, han är alltid bonde innerst inne.
Jag fick ingen glögg, men jag fick smaka lite på farmors. Och då passade jag på att viska:
– Vad betyder det att det ska bli smått hos Viktors, farmor?
– Det betyder att tant Elsa inte mådde illa i bilen för att hon hade förätit sej på marsipan som du, viskade farmor, utan för att det snart ska komma barnskrik hemma hos dom, som det gjorde här hos oss när Hedvig kom.
– Då var det det som du menade … när du sa att undrens tid inte var över riktigt än …? viskade jag.
– Var inte det ett riktigt juleunder då? viskade farmor och blinkade. Det kanske kommer fler ändå när vi ska öppna klapparna.
Jag sneglade på julklappshögen under granen, för där fanns inte ett enda paket, som det stod skrivet FRÅN RULLE TILL på. Elsa tog opp tre stycken ur sin väska och stoppade dit.
– När jag var liten, sa hon, så kom det aldrig nån jultomte med klapparna. Det kom ingen alls som man kunde se.
– Hur kunde man få några klappar då då? sa jag.
– Man satt där och vänta och vänta, sa Elsa och slog armen om mig och hyssjade. Precis som vi gör nu … Hon sänkte rösten till nästan ingenting. Och så plötsligt …!
– Schhh, vad var det? sa farfar.
– Jag tyckte precis det klappade på dörren, sa farmor.
Och det gjorde det. På ytterdörren. Sen kom det steg dundrande in i farstun. Och så knackade det på innerdörren också.
– Hörde du? viskade Elsa till mig. Där kom första julklappen. Den kom på dörren.
– Sluta opp att stå och klappa på dörra, stig på bara! ropade Fritiof. Är det julgasten, så ska väl fyra rediga karlar kunna ta hand om honom, ifall han blir för besvärlig.
Nu bankade det en gång till och Elsa viskade:
– Där kom andra julklappen, nu kommer snart dom riktiga … Sen öppnades dörren på glänt och in kom ett paket flygande och hamnade nästan vid granen. Sen kom det ett till. Och så ett till. Sen skymtade ett ansikte också i gläntan, ett magert ansikte med skägg som det droppade smält snö ur. Fast det var bara granskägg, det såg jag nästan med detsamma.
– Äh … det är ju farbror Viktor! skrek jag.
Och då kom Viktor in helt och hållet och skakade av sig snön. För han var vit som om han hade rullat sig i varenda snödriva.
– Jag lånade lite skägg av gammelgranen oppe i kullen, sa han och grimaserade. För skägget ville inte lossna från hakan hur han drog och slet. Det följde visst med en smula kåda på köpet, sa han.
– Du är inte lite tokig du, sa Elsa och visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Det där får du gå med på hakan hela julen.
– Prat, sa farmor. Vi gnor på lite hönseflott, så ramlar skägget av sej själv när han har suttit i stugvärmen ett tag. Ta opp paketena nu innan nån trampar på dom, Rulle.
Och det gjorde jag.
– Det här är till farfar, sa jag. För det står ”Ma .. Mand … Mandus”, stavade jag. ”Mandus God Jul”, står det överst. Och det står en vers också.
– Ta hit ska jag läsa opp den för dej, sa pappa.
Men jag höll undan paketet. Och sen började jag att läsa, fast en klump åkte opp och ner i halsen hela tiden, så rädd var jag att jag skulle läsa fel.
– Versen börjar med Ifall, sa jag. Och sen kommer du …
Det blev alldeles tyst i rummet. Det verkade som om allihop satt och stavade tyst, som om de ville hjälpa till. Men jag läste ensam, bara jag. Och jag läste hela versen rätt igenom, fast jag stakade mig lite på köld och skaka. Så här var versen:
Ifall du av köld synes skaka
vira denna under din haka.
– Varsego, det är nog en halsduk, sa jag och gav paketet till farfar. För det är en mjuk klapp, det känns.
Alla applåderade och ropade ”Bravo Rulle!”. Alla utom pappa. Han bara stirrade. Och det verkade som om han hade fått en klump i halsen han med, för han hade ett farligt sjå med att svälja. Han sträckte ut handen efter nästa paket, men han drog tillbaka den lika kvickt.
– Det här … det är nog till pappa, sa jag. För det står ”Henrik God Jul” oppe i kanten.
– Ska jag …? sa pappa. Men han sa det så tyst att det nog inte var meningen att det skulle höras. Och så läste jag versen själv igen. Och den här gången stakade jag mig bara lite på sköter.
I denna boken läses bäst
hur man sköter om en häst.
Pappa tittade först i golvet. Sen tittade han på mig och sen tog han paketet.
– Tack ska du ha, grabben, sa han. Nu kan vi läsa den ihop. Vi har nog en del att lära, både du och jag.
Pappa kände sig nog lika konstig i magen som jag. Så det var tur att Ingeborg kom och bjöd till mat just då.
– Varsego allihop, sa hon. Ni får ta era tallrikar och hämta doppebröd själva. För jag låter grytan stå kvar på spisen. Vi får öppna resten av klapparna när vi har ätit.
Vi samlades runt spisen allihop. Vi stod med huvena ihop för att kunna se hur det första doppebrödet seglade runt några varv i grytan, innan Ingeborg fiskade opp det och la det på farfars tallrik. Sen fick vi doppebröd allihop. Fritiof tappade opp dricka, så att alla som ville ha fick ett glas fullt när vi gick till bordet.
— Varsego, bänka er i julestugan, sa han.
Det snöade mer och mer ute. Man kunde se det inne med, för det stod tända ljus i alla fönstren. Och det blev mer och mer luddsnö på blecken utanför för varje fläsksmörgås jag åt.
Just som vi skulle börja med gröten så reste sig Fritiof.
– Jo … ähm, en sak ville jag säga innan vi börjar att leta efter mandeln, sa han. När det blir utdelning av klappar här om en stund, så kommer det inga från två av pojkarna här vid bordet. Rulle-pöjken här, sa han och la armen om mig, han har gått och blivit delägare i en märr, så han hade det lite klent med kontanterna. Och jag … jag gick och bespetsa mej på att köpa en gård, fast en annan kom före, sa han och blinkade åt Viktor. Rulle och jag vi bestämde i alla fall att våran klapp till allihop här på Rullseröd, det skulle bli det som följer nu … Och så gav Fritiof mig en klapp i baken, det var tecknet. Jag hukade mig och kröp under bordet, för det hade vi bestämt att jag skulle. Jag skulle stå en bit framför julgranen, och när Fritiof hade blåst våran melodi en gång på ocarinan, så skulle jag börja sjunga till. Och det gjorde jag. Fritiof blåste och jag sjöng.
Nu har vi jul i vårt hus till slut,
och stöpeljus har vi tänt här.
Och alla trötta får pusta ut,
för lack har alla presenter.
Men jag och Fritiof, vi två har inga,
utom en visa, en klen och ringa,
om Rullseröd.
Där tog Fritiof ocarinan från mun och sjöng med. Vi tog om det
tillsammans.
Om Rullseröd!
Sen fortsatte jag ensam och Fritiof spelade.
Först kommer farmor, hon bor så rart
med farfar oppanför trappa.
Vår gamla katta är med, så klart,
precis som mamma och pappa.
Fast Hedvig tjuter och tjuter gör hon,
så är det ändå till oss hon hör, hon.
På Rullseröd!
På Rullseröd!
tog vi om allihop nu. Sen fortsatte jag ensam igen.
På källarvind, ska ni veta, förr
att råttorna sprang och trampa.
Nu har här kommit en stadig dörr
som går att låsa med krampa.
Och Ingeborg har fått stickehörna
och Fritiof sitter och spelar för’na
På Rullseröd!
På Rullseröd!
sjöng allihop. Och så sjöng jag sista versen. Den hade Fritiof och jag
gjort precis hälften var på.
Uti vårt fähus, kom får ni se,
står Pärla fri ifrån tömmar.
Och korna mumsa så nöjda me’
och drömmer vårliga drömmar.
Men än går vintern med snö kring husen,
och därför tänder vi alla ljusen
På Rullseröd!
På Rullseröd!
När jag bankade rätt huvudkudden den kvällen, så märkte jag att det låg något instucket under lakanet längst opp vid väggen. Jag visste med detsamma vad det var. Det var Gammelkalendern, som farmor hade stuckit dit, så jag kunde ha den och tänka på nu när den var utläst.
Det fanns en vers för julafton också, som hon hade skrivit dit i stället för den som råttorna hade ätit opp. Den var lite granna lik den från första advent, det var kanske därför som jag kunde läsa den rätt igenom med detsamma. Så här var den:
När julens stjärna står över vårt hus
är mörkret gånget omsider.
Nu blåser vi ut vårt juleljus
och drömmer om ljusare tider.
Och det gjorde jag. För jag hade fått ha ett ljus tänt i fönstret för mamma. Jag reste mig på armbågen och blåste. Och det var inte ett dugg otäckt när mörkret kom. Det var bara ännu skönare att krypa ner. För jag var ju hemma, hemma på Rullseröd.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
