”Jag vill möta livets makter / vapenlös.” Slutraderna i Karin Boyes dikt klingar välbekant. Kanske inte bara för att vi har hört dikten förut, eller känner igen just den frasen, utan också för att orden slår an något inom oss. En känsla som vi upplevt eller anat: vi vill möta livet utan skydd, förställning och pansar, för endast då förstår vi vad det är att leva, att verkligen möta livet.
Det kan låta som en omöjlig livshållning, att möta sitt liv vapenlös. Det finns så mycket smärta, så mycket oro, så mycket av allt det som gör att vi känner att vi behöver vårt pansar, våra vapen och vårt skydd. Men diktens jag berättar om erfarenheten, försiktigt trösterik: Jag har sett de torra fröna / gro till slut. Jag har sett det ljusa gröna / vecklas ut.”
Motivet är ett av huvudstråken i Karin Boyes författarskap. Öppenheten mot livet, växandet och vågandet. Dikten publicerades 1927 i samlingen Härdarna, men har ett tydligt släktskap med Karin Boyes kanske mest citerade dikt, ”Ja visst gör det ont”, där de svällande knopparna, rädda för att brista, och de darrande dropparna, rädda för att falla, till sist måste våga möta livet utan säkerhet eller pansar. Under en sekund, när knoppen brister och droppen faller, känner de ”sin största trygghet”, säger dikten.
Men att möta livet vapenlös är inte en sekunds extatisk hängivenhet, utan just en livshållning. Att varje dag välja växandet framför stelnandet, det skyddslösa gröna skottet framför järnets pansar, är svårt. Kanske är en sådan livshållning i sin fullaste mening inte något vi mäktar uppfylla, utan ett hopp och en riktning. När Karin Boye läser den sista strofen är varje ord mättat av mening, och vi som lyssnar hör hur våren finns där, inte bara i de sagda orden utan också i hennes tonfall.
Inspelningen, som tillkom 1939, tillgängliggörs med tillstånd från Sveriges Radio. Fotografiet är taget av Gunnar Lundh samma år, och vi har lånat det från Nordiska museet.
