Verket: Porten vid Johannes

Varmt välkomna alla lyssnare till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker. Idag ska vi prata om Agnes von Krusenstjernas skandalomsusade roman ”Porten vid Johannes” som kom ut 1934.

Gäster i studion idag är litteraturforskarna Anna Williams och Hilda Jakobsson. Välkomna!

Tack!

Jag tänker att det är roligare om ni presenterar er själva. Jag tycker vi går i bokstavsordning så får du börja, Anna.

Ja, jag är professor i litteraturvetenskap i Uppsala och jag har skrivit en biografi över Agnes von Krusenstjerna som heter ”Från verklighetens stränder”. Några år efter det gav jag ut hennes brev i en utgåva där det var både privata brev och brev mellan henne och hennes förlag.

Jättefint! Och Hilda, nu får du berätta vem du är.

Ja, jag skrev min doktorsöverhandling om Krusenstjerna och den kom 2018. Den handlade om några andra verk än just ”Fröknarna von Pahlen”-serien som vi ska prata om idag. Den handlade om Tony-trilogin och Krusenstjernas första två romaner, ”Ninas dagbok” och ”Helenas första kärlek”. Just nu är jag postdoc i litteraturvetenskap och håller på med ett projekt om August Strindberg och kärlek.

Spännande! Då får du fortsätta lite, tycker jag, Hilda, och berätta lite kort om den här romanen och romansviten som den faktiskt ingår i.

Ja, det här är då en Krusenstjernas första riktigt långa romanserie. Den kom då tidigt 30-tal och den kretsar kring två kvinnor, Petra och Angela von Pahlen. I början av serien så är Petra i senare 20-årsåldern, Angela är barn. De är släktingar och Angela är föräldralös, så Petra adopterar henne då. Romanserien kretsar i mycket kring de här två karaktärerna, men den har alltså mängder av myllrande karaktärer och olika berättelser. De här två kvinnorna fungerar som ett sorts nav.

De andra karaktärerna är ofta släktingar till dem eller i deras vänskapskrets på något sätt. Till exempel så är ett viktigt tema Angelas uppväxt, hur hon går från flicka till kvinna, hur hon möter kärlek och sexualitet.

Romanserien slutar också med en skildring som brukar ses som utopisk, då Angela och Petra och en mängd andra kvinnor från olika samhällsklasser, olika etniciteter och sexualiteter som då lever tillsammans på en herrgård i en sorts kvinnoseparatistiskt kollektiv, skulle man kunna säga.

Det låter ju härligt. Jag tänker du kan också berätta lite mer om den roman som vi ska prata om idag. Du kan också gärna få säga hur många delar det är i den här romanserien, för det kan vara lite bra att veta.

Ja, det är då sju delar.

Och den roman vi ska prata om idag är då ”Porten vid Johannes” och det är den fjärde delen i den här serien, men den består då av sju delar totalt.

Hur långt har Angela och Petra kommit här nu i ”Porten vid Johannes” i sina liv? Vad händer i romanen?

Ja, Petra närmar sig mitten av 30-årsåldern. Angela är då i kring 20 eller lite knappt 20. Och Angela möter sin första stora kärlek, kan man säga, i den här romanen. Ja, sin första stora kärlek i vuxenlivet, kanske man kan säga. Och det blir ett sorts kvinnoblivande. Hon får mycket insikter om att hon är kvinna, en kvinna som älskar. Men den här stora kärleken råkar också vara Petras tidigare stora kärlek. Thomas Meller heter han.

Så att den kretsar ju mycket kring den här kärleksskildringen och den konfliktpunkten som det blir.

Det blir väldigt svårt för Petra att hantera också. Och sen så finns det ju också en mängd andra karaktärer, släktingar, vänner av olika slag som då lever sina egna liv. Och det är mycket olika, myllrande handlingar, skulle man kunna säga.

Ja, och nu kanske lyssnarna undrar varför jag sa skandalomsjusade i början. Det här låter ju ändå ganska harmlöst, men så enkelt är det inte.

Men innan vi grottar ner oss i detta så tänker jag att Anna, det är kul om du berättar lite om Agnes från Krusenstjerna.

Ja, Agnes föddes 1894 i Växjö. Och sen flyttade hon ganska snart med sin familj till Visby. Och därefter till Gävle. Och det berodde på att hennes pappa arbetade inom det militära. Han blev chef vid Helsingeregimentet.

Och när Agnes var i tonåren så flyttade familjen igen. Då gick hennes pappa i pension. Och då flyttade de till Stockholm. Och där bodde Agnes sedan resten av sitt liv. Förutom under vissa perioder när hon bodde utomlands för att skriva.

Hon debuterade 1917 med en bok som heter Ninas dagbok. Som man brukar räkna till flickboksgenre. Och sedan gav hon då ut under sin förhållandevis ganska korta litterära karriär 17 romaner, en handfull novellsamlingar och en diktsamling. Så hon var produktiv.

Ja, det får man säga.

Och bland hennes böcker ingick då tre stora sviter. Den första hette då Tonysviten. Handlade om en ung flickas uppväxt. Den andra var Pahlensviten. Och slutligen så skrev hon då en ofullbordad svit i slutet av 1930-talet. Som går under namnet Fattigadel.

Och man kan väl säga att hon egentligen fick i arv tre saker som verkligen blev avgörande för hennes liv. Och det första är att hon föddes in i en adlig familj. Både hennes mamma och pappa kom från adliga släkter. Det var en ganska konservativ uppväxtmiljö. Det viktigaste för en ung flicka var att så småningom ingå äktenskap och föra släkten vidare. Det ville inte Agnes. Agnes ville skriva. Det visste hon ganska tidigt. Och det här skapade då konflikter på olika sätt i hennes liv. Med hennes familj och på annat sätt.

Och det andra var att hon ärvde en konstnärlig begåvning. Det fanns många i hennes släkt som hade litterär begåvning och konstnärlig begåvning. Många som skrev och målade. Hon var dotterdotterdotter till exempel till den stora historikern och författaren Erik Gustaf Geijer. Och det var hon mycket medveten om. Och det nämnde hon också i brev och i olika kontakter. När hon försökte skapa sitt kontaktnät i den litterära världen. Så det var betydelsefullt.

Och det tredje är att hon också ärvde psykisk sjukdom. Redan i tonåren så började Agnes oroa sig för att hon inte var riktigt frisk. Det fanns flera i släkten som också blev sjuka. Och hon fick också då i tonåren de första symptomen på psykisk sjukdom. Det som vi idag kan kalla för manodepressivitet eller bipolär sjukdom. Och det följde henne sedan resten av livet.

Och det blev en tung börda. Hon var inlagd på det som då kallades för sinnessjukhus i långa perioder. Både i Sverige och utomlands.

Sen var det så att 1921 så gifte hon sig med David Sprengel. Han var en stridbar litteraturkritiker. Och också en förnämlig översättare, framförallt av fransk litteratur. Så han kände till kontinenten mycket. Och det var han som också tog med Agnes ut på många fantastiska resor. Till Italien och Grekland och Frankrike.

Men det var också ett stormigt äktenskap. Båda var säkert inte så lätta att leva med. Och det var naturligtvis också så att det var svårt att leva med en människa som hade så svår psykisk sjukdom som Agnes von Krusenstjerna. Och flera gånger var de på väg att skilja sig. Men de höll ihop ända tills Agnes dog 1940. Då var hon 45 år gammal och hon dog i en cancersjukdom.

Hon blev inte mer än 45? Det var ju ganska ungt faktiskt.

Det var ungefär under en 20-årsperiod som hon skrev sina verk, sina stora, tjocka romaner.

Ja, för det här är ju en rejäl tegelsten till romanen, får vi säga. Och om vi nu vill komma in på det här, varför den var skandalomsusad, så var det ju så här att hon var en etablerad författare och kom ut på Bonniers.

Men den här romanen, ”Porten vid Johannes”, och nästa roman i Pahlenserien, som heter ”Älskande par”, ville inte Bonniers ge ut. Kan du berätta lite om det, Anna?

Bonniers ville inte ge ut den här romanen av några olika skäl. Och det första var att det var en alldeles för explicit roman när det gällde erotiska skildringar och skildringar av sexualitet. Det var starka skildringar av ett homosexuellt kotteri, som man brukar säga, i Stockholm, som romanen skildrar på ett väldigt grymt sätt, får man säga. Och det här ansåg då både Karl Otto Bonnier och Tor Bonnier, som var de två förläggare som Krusenstjerna hade kontakt med.

Hon hade ju gett ut sina tidigare romaner på Bonniers och hade en bra relation med förlaget.

Men Karl Otto Bonnier vädjade då till henne att stryka. Och man sa att om du inte stryker de här avsnitten som vi föreslår, så kan vi inte ge ut romanen.

Alltså värre än de tidigare romanerna i Sviterna.

Det var den faktiskt, för här går den in på mycket mer explicita skildringar av just sexualitet och erotik på ett sätt som för den här tiden var väldigt vågat, får man säga. Så det var ett skäl.

Och det andra skälet var att vi började nu se strömningar här. Vi befinner oss i början av 1930-talet. Antisemitismen frodas, nazismen börjar få fäste. Och både Bonniers förlag och Agnes von Krusenstjerna utsattes också för grova antisemitiska angrepp på grund av att Bonniers gav ut och att Agnes von Krusenstjerna skrev. Så att Bonniers förlag ville vara försiktiga.

Var kom romanen ut istället?

Sen kom romanen ut på ett litet avant-garde-förlag som drevs bland annat av en förläggare som hette Josef Riwkin. Förlaget hette Spektrum. Och det gav sedan ut då resten av romanerna i sviten.

Och till en början så, Agnes von Krusenstjerna kände Josef Riwkin och hade haft kontakt med honom tidigare. Så att i början så var hon ändå ganska tillfreds med att hon kunde ge ut sina romaner. Ocensurerade.

Men sen uppstod också en konflikt med detta förlag för man gav ut piratkopior av hennes böcker med väldigt mycket tryckfel och annat. Och dessutom i stora upplagor som hon inte hade godkänt. Så det blev väldigt sårigt även med Spektrums förlag. Och det var också någonting som tog hårt på Agnes själv.

Ja, det kan man ju förstå.

Men Porten vid Johannes kom ut 1934, nästan samtidigt som efterföljaren Älskande par. Men hur såg mottagandet ut? Eftersom det som kom ut på bokhandelsdiskarna var ju lite skandalöst. Hilda, kan du berätta lite om det?

Till att börja med så fick Porten vid Johannes en pappersbanderoll runt omslaget. Som då hade en avskräckande text som Krusenstjerna och utgivaren hade signerat. Och där stod att den här boken lämpar sig inte för alla, utan bara psykologiskt och tidshistoriskt intresserade.

Vad säger det? Var det meningen att man skulle förstå att det betydde att det hade oanständigt innehåll?

Nej, men det påminner faktiskt lite om vad en recensent också skrev om Tonytrilogin. Alltså att den här lämpar sig inte för alla, utan för mogna människor med allvar och medkänsla. Tonytrilogin då som var hennes första romansserie, men på tre delar. Och som då kom på 20-talet innan Pahlenserien. Så en genre för ungdomar, för unga flickor, men samtidigt så innehöll den de här delarna. Alltså den skildrade tabubelagda ämnen som pubertet, sexualitet, samkönad sexualitet bland annat och psykisk sjukdom. Så att, ja, det fanns en sådan ambivalens också i mottagandet.

Ja, det liknar en flickroman, men flickor bör inte läsa detta.

Ja. Men Hilda, vad skrev kritikerna egentligen när den här bekymmersamma romanen kom ut med det osedliga innehållet?

Den blev till att börja med inte recenserad i de största dagstidningarna som till exempel DN. Men den blev också mycket och rätt tidigt recenserad för övrigt av andra tidningar. Och ja, man kan säga att den, i likhet med föregående delar i serien, så förekom det kritik hos recensenterna mot vad det var som skildrades. Till exempel då sexualitet som ansågs abnorm.

Det fanns också kritik mot hur den skildrades, att det skulle saknas poesi, att det skulle saknas själ till exempel. Att det var på ett fattigt sätt. Men mottagandet var ändå övergripande positivt.

Sånt som togs upp i mottagandet var att det var en, det kan ses som en nyckelroman, så att man då kunde känna igen flera av karaktärerna från verkligheten.

Den var också omskriven på ett uppskattande sätt för sin klasskritik. Och den har kallats modern och man ansåg att den hade ett konstnärligt syfte. Fanns också nyanserade kritiker som såg förtjänster och svagheter. Men det var också mycket kritik som var odelat positiv.

Som en del av mottagandet av Porten vid Johannes så kom också de första inläggen i den så kallade Pahlenfejden eller Krusenstjernafejden.

Hilda, du nämnde ju att det var en nyckelroman och det finns ju de som menar att hela det här gänget som skildras så negativt i Porten vid Johannes har en förebild i verkliga personer.

Det var en konstnärskrets som bestod av bland annat Nils Dardel och Rolf de Maré som startade Svenska Balletten. David Sprengel hade en konflikt eller en fejd med det här gänget. Då vill en del se det som att anledningen till att de är beskrivna så infamt i romanen det är för att David Sprengel ville ge igen och hämnas.

Ja, Krusenstjernafejden, det är ju ett spännande ord. Vad bestod den här fejden av, Anna? Kan du berätta lite?

Det intressanta är ju att först var det alldeles tyst kring de här romanerna i de stora tidningarna. Och sen bröt Karin Boye tystnaden.

Anledningen till att det var tyst var ju förstås att det här var ett så kontroversiellt innehåll. Så att många kritiker tog något steg tillbaka och funderade innan de skrev. Men Karin Boye hon skrev då en artikel som bröt den här tystnaden och där gick hon ut och försvarade konstens frihet.

Var publicerade hon den?

Det var i Socialdemokraten. Och det var en principiell artikel som handlade om att varje författare måste få skriva den sanning som han eller hon anser är sanningen. Och varje författare måste få ha sin konstnärliga frihet att uttrycka sig som den vill och skriva om vad den vill. Och sen startade det, det kan man säga var startskottet för den så kallade Krusenstjernafejden. Som helt enkelt var en litterär fejd där två olika förhållningssätt stod emot varandra.

På ena sidan stod då de konservativa kristna som ansåg att allt inte måste skrivas ut i litteraturen. Och ett skäl var att man ansåg då att det man kallade för omoralisk litteratur eller osedlig litteratur också kunde skada ungdomen. Läste ungdomar den här typen av litteraturen så fick de en skev bild av relationen mellan könen, av sexualitet och så vidare.

På den andra sidan stod då de unga modernistiska författarna, till exempel Karin Boye, Eyvind Jonsson, Moa Martinson, Johannes Edfelt, Vilhelm Moberg som då deltog i den här debatten som fördes i tidningar och tidskrifter. Och som försvarade diktens frihet och författarens rätt att skriva sin sanning.

Landade den här fejden i någonting? Kan man säga att det blev något resultat av den?

Man kan säga att den ändå väckte den här frågan som ju var så viktig och den väckte den frågan just i en tid när också olika strömningar ville faktiskt förbjuda litteratur. Man började bränna böcker till exempel och på så sätt tror jag att den var väldigt viktig för att frågan kom upp på bordet och synliggjordes.

Och det är ju också så att det har ju kommit litterära fejder under 1900-talet och kanske även senare efter detta. Och nästan alltid så nämns då Pahlenfejden eller Krusenstjernafejden så att den var lite av en urscen för de litterära moderna fejderna.

Ja, men det är ju fint. Så man kan inte säga att det var så att det blev ett öppnare klimat efter det här, att den ledde till någon slags, att det var inte så att någon sida blev besegrad?

Ja, på sätt och vis kanske därför att det var ju inte så att det stoppade författarna. Vi har flera exempel på författare som faktiskt skrev ganska explicit om sådana här frågor som man då ansåg osedliga eller omoraliska. Så på så sätt så kan man säga att den sidan kanske egentligen segrade.

Jag tycker vi säger att det blir så. Det är en mycket mer positiv tolkning av det hela. Jag tänker att det vore kul Anna om du ville bara säga några ord om David Sprengel för han hade ju en viktig roll i den här fejden.

David Sprengel var ju då Agnes von Krusenstjernas man och de hade som sagt ett stormigt och besvärligt äktenskap som bland annat ledde till att Agnes bröt med sin egen familj till stor sorg för henne själv. Så att det var mycket konflikter och mycket jobbigt. Men han var också då hennes absolut viktigaste promotor. Han hjälpte henne på väldigt många olika sätt för att lansera hennes författarskap och han var stöttande.

Det har till och med visat sig att när det gäller Pahlensviten så skrev han ungefär en tiondel av texten. Det var ju Agnes som stod som författare så hon godkände ju detta. Men man kan se i sviten att vissa inslag har Davids Sprengels röst.

Spännande. Hur kom det sig att han var med och skrev på romanerna?

David Sprengel var ju väldigt uppmuntrande när det gällde att Krusenstjernas skulle skriva som hon hade sagt i sin ungdom för att uppröra borgerligheten.

Ja det lyckades hon med. Så hon vill ju själv skriva järvt och det uppmuntrade han verkligen. Och han var också väldigt intresserad av litteratur som klev över gränser för det sedliga och det moraliska.

Så det man kan se i Pahlensviten är ju att de här avsnitten, dels en del avsnitt som handlar om det som betraktades som osedligt att de kommer från David Sprengel och man kan också se det på den mycket mer raljerande tonen som egentligen inte var Krusenstjernas torn utan där är det Sprengel som ligger bakom.

Om jag har förstått det rätt så var Sprengel aktiv i den här Pahlen-fejden?

Ja han var ju rasande över de här reaktionerna som kom på Krusenstjernas verk för att han tyckte att det här var banbrytande, det var stor litteratur, hon tillhörde den svenska litterära parnassen och hon skrev i en tradition som var utbredd på kontinenten, de stora släktromanerna som också Krusenstjerna försökte efterlikna. Och 1935 så samlade han i en bok de här reaktionerna som kom på Krusenstjernas osedliga romaner. Den här boken inleddes med ett 189 sidor långt förord skrivet av David Sprengel själv med de mest infama angrepp på Krusenstjernas motståndare.

Boken fick inte särskilt många recensioner men en del recensenter lyfter ändå fram det här att han skriver bra, han har en väldigt vass penna. Nu går väl boken bara att få tag på på antikvariaten om ens det men för den som är intresserad så är det ganska rolig läsning.

Det är många som blir flådda i det här förordet. Och sen samlar han då brev från förlaget, recensioner, olika uttalanden i Pahlenfejden.

Och den viktigaste orsaken till att han gav ut den här boken som också kom ut på Spektrum det var ju det att han ville lyfta upp Agnes von Krusenstjernas författarskap, visa omvärlden hur briljant hon var. Så det är ju en partsinlaga från Daniel Sprengels sida. Det är både fint och galet samtidigt.

Ja, det kan man säga.

Med ett 189-sidigt förord. Men syftet är att lyfta upp henne. Men om vi nu grottar ner oss lite mer i osedligheten, Hilda. Och en del av den här osedligheten var ju skildringen av, som Anna sa tidigare, ett homosexuellt kotteri. Och det är ju för moderna läsare en ganska fientlig skildring, är det inte så, av homosexuella?

Jo, det håller jag med om att det är. Och det är ju då en grupp av homosexuella eller homobisexuella konstnärer, en mecenat som är greve. Med ändå en lite då tvivelaktig klassbakgrund på något sätt, vilket också lyfts fram. En dansare också. Och sen så är det en lesbisk kvinna också som heter Bell von Wenden, som också är vän med de här männen då.

Och ja, de skildras i mitt tycke på lite olika sätt. Alltså jag tycker att det finns lite olika sätt att skildra Bell jämfört med hur de här männen skildras. Männen skildras på ett väldigt hårt sätt. Alltså de är, ja, om man ska säga att de är demoniserade, de gestaltas ofta som äckliga och löjliga, kan man säga.

Speglar detta Krusenstjernas egen hållning? Eller är det en del av hennes författarambition i det här? Vet vi det?

Ja, alltså nu, hon och hennes man förstår jag det som sa också att de inte var emot samkönad sexualitet på något sätt. Men att det här rörde sig om en viss typ av narraktig, som de sa, homosexualitet.

Men sen så tänker jag att, alltså Krusenstjerna, hon hade relationer med personer oavsett kön. Så, själv. Jag har inte lika bra koll på hennes man, men han kopplas ofta till en sorts dekadenskultur. Så jag har kanske svårt att säga exakt något mer om det. Anna, vill du tillägga någonting där?

Ja, jag skulle vilja säga att det finns ju definitivt både homofobiska och antisemitiska inslag i Pahlensviten. Och när man läser den idag så blir man ju ganska, ja, det är anslående ändå hur de här gestalterna skildras. Och man kan säga att det låg i tiden, det var också en föreställning som existerade där. Men samtidigt så skildrar ju då Krusenstjerna en väldigt harmonisk, lesbisk kärlek i Pahlensviten. Hela sviten utmynnar ju i en sådan relation, kan man säga. Så att det är väldigt kluvet.

Ja, och det är ju lite spännande, för det är ju någonting som skaver här.

Men jag tänker, vi går tillbaka till det du sa Hilda, om att den här lesbiska kvinnan, Bell von Wenden, att hon, kommer hon bättre undan än de homosexuella männen? Är det det du menar lite?

Ja, alltså det, så ser jag på det. Alltså, jag tycker att det finns en skillnad i hur Krusenstjerna gestaltar män och kvinnor, också överlag. Och att Krusenstjernas texter har ofta ett större intresse för de kvinnliga karaktärerna än för de manliga.

Och det finns många kvinnliga karaktärer i Pahlenserien som också kan ses som demoniserade, som till exempel Bell von Wenden då, som vi pratar om nu. Men det finns också en annan heterosexuell karaktär som heter Adèle, som också går ett hemskt öde till mötes, men hon gestaltas på ett väldigt ofördelaktigt sätt. Men när Krusenstjerna skildrar de här kvinnorna, så ger hon ofta deras livshistoria och berättar om hur de har ofta farit illa genom livet.

Gestaltar deras lidande på sätt som jag själv upplever är med medkänsla och medlidande ofta.

Jag håller verkligen med om det. Och det finns en slags solidaritet med kvinnorna som kommer fram just på det sätt som du säger, att man får lära känna deras livshistoria och att de blir beskrivna på ett mer komplext sätt.

Finns det någon helt positivt skildrad samkönad relation?

Ja, precis. Så som Anna var inne på så finns det också den mest positiva kärleksrelationen kanske, som man skulle kunna säga i Pahlenserien är mellan huvudpersonen Angela och en annan kvinna som heter Agda. Agda dyker tidigt upp i romanserien, men hon har lite större plats i vissa böcker och lite mindre plats i andra böcker. Men i slutet så dyker hon upp och hon bor också på den här herrgården, där det är en typ av kollektivistisk tillvaro mellan kvinnor.

Och hon och Angela har en väldigt positivt skildrad kärleks- och sexuell relation. Och deras sex till exempel beskrivs med ett väldigt positivt bildspråk från naturen, alltså det är mycket om blommor och fjärilar också, vill jag minnas.

Men då är vi längre fram i romansvisten, så att säga. I Porten vid Johannes så finns det kanske inte någon sån vackert skildrad samkönad kärlek.

Nej, alltså det gör det inte. Men sen så finns det också många ambivalenta relationer mellan kvinnor. Alltså som Angela har då i en tidigare del haft en nära relation med en jämnårig flicka, de är vänner, men det gestaltas på ett närmast erotiskt sätt. Sen har såklart hon och Petra, alltså hennes faste då, en väldigt nära relation som i slutet av serien också får vissa ambivalenta undertoner, för de blir som gemensamma föräldrar till exempel till Angelas barn som hon föder då.

Men den här typen av relation som mellan Angela och Agda, det finns inte i Porten vid Johannes, det gör det inte. Anna, vad hade Krusenstjerna för ambition, för litterär ambition med den här romanen och sviten?

Dels så tror jag att hon ville skriva en släktkrönika över en adlig familj, och det kan man säga att det blommade ut sen i Fattigadel som verkligen var en sådan skildring i slutet av 30-talet. Men också granska kritiskt de här kretsarna, det är ju en klasskildring som hon skriver här och det handlar också mycket om en adelsklass som håller på att förlora i auktoritet och inflytande. Och den processen tror jag att hon ville delvis skildra i den här sviten.

Sen ska man också lyfta fram det här med hennes ambition att få utlopp för sin fantastiska berättarglädje. Hon är ju en berättare av rang och det kommer ju fram i Pahlensviten, det kommer fram i hennes, kanske inte minst i hennes Fattigadel-svit.

Och sen ville hon ju också väcka uppseende, hon ville skriva de här kontroversiella berättelserna och uppröra borgerligheten som vi pratade om förut. Och det fanns också många kritiska aspekter som man skulle kunna lyfta fram i den här sviten och som jag tror att hon medvetet arbetade med. Alltså det finns ju en slags feministisk kritik, det finns en kritik av kärnfamiljen om vi vill kalla det så. Det finns ju många olika konstellationer här och Pahlensviten utmynnar ju också i någonting som inte precis ser ut som en vanlig kärnfamilj som Hilda var inne på.

Det är svårt att komma med direkta citat som ger exempel på att det var vågat för sin tid och sexuellt explicit. Men därför att Krusenstjernas berättarstil gör inte det så enkelt. Men Hilda, skulle man läsa den här romanen idag och tycka att den var erotiskt utmanande eller vågad?

Jag tänker att på vissat sätt skulle man nog kunna göra det. Alltså inte alla sex och sexualitetsskildringar tänker jag inte skulle uppleva så. Men det finns ju också skildringar av sexualitet som kan anses tabubelagd även idag, som sexualitet som erotiserar dominans och underordning till exempel. Ja, dyker upp i samspelet mellan olika karaktärer, ofta inte i fullbordade sexskildringar men kanske i repliker, i fantasier hos karaktärerna.

Det kan förekomma en sorts lek med olika roller som konnoterar dominans och underordning till exempel. Sen tänker jag kanske inte att gestaltningarna av heterosexuella samlag till exempel kanske inte skulle ses som så vågade. De har också ofta olika typer av inslag av våldsamhet, sådant som vi idag kanske skulle tänka på som sexuella övergrepp eller att det närmar sig en våldtäkt eller så, i vissa av de fallen.

Jag tänker att vi ska knyta ihop med att bara fråga er här nu, Hilda och Anna, vad ni tycker om romanen och om romansviten. Det behöver inte vara några jättelånga utläggningar, men jag tänker att du får fortsätta här nu, Hilda. Vad tycker du om?

Jag uppskattar den här romanserien mycket. Jag har gjort det ända sedan jag upptäckte den, kanske i sena tonåren eller så. Jag har alltid tyckt att den har en spännande stil, om man säger så, alltså att den kombinerar olika stilar. Den kan påminna om flickboksgenren, även den här romanserien till exempel.

Och samtidigt så kan den också ha en mer hård och satirisk ton och den också gestaltar tabubelagda ämnen så. Just ”Porten vid Johannes”, ja, alltså jag tycker att det är en spännande roman, också för att den skildrar övergången från ungdom till vuxen, eller en påbörjad sådan övergång för den här huvudpersonen Angela.

Sen så tycker jag också att skildringen av den lesbiska Bell von Wenden är väldigt spännande, att hon är en spännande karaktär. Hon är demoniserad på många sätt, samtidigt som hon är gestaltad med medkänsla och medlidande. Hon har monstruösa drag, jämförs till exempel med en vampyr, med Medusa. Hon kan också läsa som en lesbisk femme, alltså hon har ett väldigt feminint könsuttryck, hon har knallröda läppar, blanderat hår och gestaltas som vacker.

Samtidigt så har hon också androgyna drag till sin personlighet och sitt sätt skildras det som, alltså att hon jämförs med en man ibland.

I Pahlenserien så skulle jag säga att min favoritdel är den andra delen, Kvinnogatan, som bland annat gestaltar när Angela är på en hushållsskola en sommar, och då har hon också en väldigt nära och erotisk och ambivalent relation med en mycket nära väninna då, som jag också tycker är väldigt spännande, och det är också i den romanen som Bell från Wänden introduceras.

Tack, då får vi fråga dig Anna.

Det var ju några år sedan nu som jag läste Porten vid Johannes, och när jag nu återvände till den så kände jag ett starkt behov av att gå upp och öppna fönstret och få in lite frisk luft, för det är en väldigt grym blick som riktas mot de här gestalterna som beskrivs då som äckliga och osmakliga och så vidare. Men samtidigt så, om jag tänker på hela sviten så tycker jag också att det finns både i Porten vid Johannes och i de andra romanerna en väldigt skarp författarblick, eller berättarblick kanske vi ska säga, på just det patriarkaliska samhället, på kvinnors underordning, på relationen mellan män och kvinnor, och det kommer också fram på ett intressant sätt i just Porten vid Johannes.

Och jag håller med, jag tycker Kvinnogatan är kanske den mest intressanta, jag tycker också om Av samma blod, den sista delen. Men just i Kvinnogatan skildras ju också precis den här komplicerade relationen mellan män och kvinnor, och kvinnors underordning, och hela sviten säger ju på något sätt att det finns fortfarande inte riktigt plats för kvinnorna i samhället som det ser ut idag.

Jo, men apropå det du säger, Anna, så jag slogs verkligen också av det här hårda tonläget, där det är väldigt uppenbart antisemitiskt och homofobiskt.

Så det var något som gjorde ett stort intryck på mig idag när jag återkom till den här romanen. Och det väcker mycket frågor och funderingar.

Jag kom ju att tänka på diskussionen om antisemitism hos Krusenstjerna i hennes verk, och alltså ambivalensen i det här på något sätt, att det förekommer en väldigt hård antisemitism, och den kan också förlägga socioludiska karaktärer själva i verken. Och samtidigt så var ju Krusenstjerna själv utsatt för nazistiska påhopp i sin samtid, och hennes verk uppskattades ju inte alls av den typen av personer och strömningar så.

Alltså det finns en väldig ambivalens, som vi också varit inne på, både i den här antisemitismen och homofobin, i och med att man kan se Krusenstjernas eget liv i hennes erfarenheter, så kan man bli kanske förvånad över den antisemitisme och homofobi som då bitvis gestaltas i vissa av hennes verk.

Och i det här verket så tänker jag att det kanske är lite så här upptrappat, de här skillningarna, som är väldigt hårda. Det är också intressant att David Sprengel i den här antologin, när han ska förolämpa en man så mycket han någonsin kan, så beskriver han honom som kvinnlig.

Och det är ju precis vad som händer i ”Porten vid Johannes” också, med de här karaktärerna som vi då har pratat om, som beskrivs på ett sådant negativt sätt. Det kanske också säger någonting om vem det är som har styrt pennan i de avsnitten.

Just det. Jag tänker också på ett vanligt motiv hos Krusenstjerna, och också i andra verk av henne, är just feminina unga män. Det brukar inte gestaltas på ett så här hårt sätt. Men någonting som ofta är en aspekt av de skildringarna är att de upplevs som hotfulla av sina jämnåriga kvinnliga karaktärer. För att de kvinnliga karaktärerna känner sig hotade i sin femininitet. De känner sig ofta, ja, kanske lite skevad, lite misslyckade på något sätt i sin femininitet. Och de kan se att de här feminina jämnåriga unga männen kanske lyckas ännu bättre än dem på att vara feminina. Men som sagt, det brukar inte skildras med så hårda ord som det gör i det här verket.

Man skulle ju kunna sammanfatta det här med att säga att den var svårsmält då och den är svårsmält idag, men av olika skäl.

Ja, nu måste vi avrunda som vanligt mot villigt, för det är så roligt att prata om litteratur.

von Pahlensviten och annat av Agnes von Krusenstjerna finns såklart att läsa på litteraturbanken.se. Och det finns också en direkt länk på anekdot.se. Nu får jag säga tack till dig Anna Williams.

Tack.

Och tack till dig Hilda Jakobsson.

Tack.

För att ni var här och pratade om Agnus von Krusenstjernas Porten vid Johannes. Tack för oss.