Elin Wägners roman Norrtullsligan kom ut 1908. Det dröjde femton år innan den blev film, men då var det å andra sidan en ordentligt stjärnspäckad ensemble som ställde sig framför (och bakom) kameran. Tora Teje, Inga Tidblad, Gabriel Alw, Nils Asther, Renée Björling, Egil Eide, Tollie Zellman, Stina Berg … namnen klingar måhända mindre bekanta idag, hundra år senare, men 1923 var alla välkända och respekterade namn. Bakom kameran? Jo, där stod regissören Per Lindberg, vars insatser både på scenen och vid filmen (samt senare också vid Radioteatern) skulle försäkra honom en plats i historieskrivningen. Och Elin Wägners roman hade dramatiserats av ingen mindre än Hjalmar Bergman. Allt talade med andra ord för en rungande succé. Svensk film hade ju redan upplevt stora framgångar: inget skvallrade om att detta skulle bli något annorlunda.
LÄS ELIN WÄGNERS ROMAN (1908)
LADDA NED ROMANEN TILL DIN LÄSPLATTA
LÄS MER AV ELIN WÄGNER
LYSSNA TILL ELIN WÄGNER
Berättelsen var rättfram och stark och som gjord för filmen. ”Jag tycker mig just se för mina ögon”, berättar huvudpersonen och jagberättaren Pegg i Wägners roman, ”en stor armé af viyella-blusar och mig själf som den sistkomna tvångsrekryten. Den första oktober börjar exercisen.” Ty det var de arbetande kvinnornas vardag, ”kontorsflickornas” värld, som beskrevs. Slitet, sorgerna, glädjen, kamratskapet och sammanhållningen: allt fanns med. I romanen var det en skildring av en kvinnokamp, en kritisk spegling av det moderna samhället. Men i filmversionen blev romanens budskap istället en smula sockersött. Kampen hade i och för sig överlevt förvandlingen från bok till film – i effektiva scener där ett myller av ”kontorsflickor” ställer sina krafter i produktionens tjänst. Men en smula socker på anrättningen, för att få den att slinka ned något lättare, det hade man lagt till.
Så verkar man åtminstone ha resonerat: Bergman och Lindberg hade valt att iscensätta ett mer lyckligt slut än bokens. Och recensenterna noterade detta, och inte utan en viss sälta. I Aftonbladet stod att läsa:
”Mot avslutningen i filmen kunna invändningar göras. I boken blir hjältinnan inte kontorschefens fru av den enkla anledningen att han redan har en sådan. På filmen klaras konflikten av på traditionellt vis: med omfamningar och bröllopsresa i perspektiv. Skall det vara alldeles nödvändigt att ett i övrigt fullt acceptabelt filmskådespel ha ett banalt slut? Härigenom bringas denna konstgren i en ofta oförtjänt misskredit hos mer kräsna åskådare (-). I alla händelser överraskar det något att Bonnier-Film, som utgår från ett fullviktigt litterärt stoff, så där utan vidare gör om händelseförloppet.
Lustigt nog fick Wägner själv en chans att recensera filmen, i Sydsvenska Dagbladet. Och även om hon på det hela taget var positiv till hur hennes roman hade förvaltats, kunde man ana en skärpa i hennes kommentarer som sträckte gillandet vidare mot invändningens utmarker:
”Ger filmen Norrtullsligan någon föreställning om kontorsflickans verkliga värld?
Ja, jag tror där finns glimtar av kamratskapet och bohêmelivet – här får jag göra undantag för Göteborg, därifrån det uttryckligen förklarats mig att alla kontorister äro ordentliga, städade och med god ekonomi – och av unga, arbetande ensamma flickors känslovärld, sorger och fröjder, allt transponerat över i filmens romantiska värld, där gränsen mellan tid och rum är upphävd, där alla äro sköna och belysningen alltid är fördelaktig, och där chefen kommer i bil, just som den fulla herrn är som vidrigast, och tar sin skrivmaskinsfröken med till källaren Freden att äta ostron.”
Värd att se är filmen än idag. Och boken värd att läsa.
Se stillbilder ur filmen i galleriet nedan (klicka på bilderna för att se dem i större storlek!) och se hela filmen i spelaren längre upp i inlägget!
Ett stort tack till Filmarkivet.se för möjligheten att tillgängliggöra filmatiseringen av Norrtullsligan samt till Lotta Hasselquist Nilsson vars nyskrivna musik från 2022 ledsagar den!
