En kreaturskötarens minnen

Första gången jag hemföll åt författarskap var jag tolv år gammal. En sommardag greps jag av ett feberaktigt tillstånd och vandrade omkring i ett avlägset hörn av en trädgård under tillverkandet av ett långt poem. Det handlade om djävulens sorger och var mindre inspirerat av religiösa källskrifter än av en författarinna vid namn Marie Corelli, en ryktbar dam som skrev för tolvåringar.

Jag skanderade med högtidlig gravton mitt poem för valda delar av familjen och vann därmed sådan ryktbarhet att jag ofta anlitades för förfärdigandet av julklappsvers och grötrim. Detta mitt första poem hade en sorts meter och till och med rim, alla placerade i rätt ända av versraderna. Och jag bibehöll ett starkt intryck av den glada häpnad som genomströmmat mig när jag oförmodat fann mig i stånd att utföra ett sådant trolleri.

Denna förmåga kom mig sedan väl till pass när jag som gymnastist försökte mig som professionell skald.

Gymnastistföreningen vid Kristianstads läroverk hade en tidning som utkom med ett nummer ungefär var fjortonde dag och omfattade åtta handskrivna spalter. Föreningen var blomstrande och bidrag i tidningen honorerades. Nämligen med 25 öre spalten för prosa och 50 öre spalten för vers.

Jag ägnade mig med iver att fylla alla lediga spalter i denna tidning med vers. Detta så mycket hellre som jag skrev fort och sällan kände behov att radera eller ändra.

Jag erbjöd mig till och med att använda en mindre handstil som i genomsnitt skulle medföra åtta versrader mera per spalt. Mot att honoraret ökades till 60 öre spalten. Men detta avslogs av föreningen efter en kort debatt.

Det var första gången jag fick pröva hur det kändes att vara misskänd skald. Kringvärvd av beklämmande materialism och förstockad liknöjdhet.

Som student skyndade jag mig till universitetet i Lund, eller åtminstone till detta universitets omgivningar. Och under mina första strävsamma akademiska år skrev jag på lediga stunder en hel del vers, ballader, elegier eller diffus tankelyrik.

Mina dikter på den tiden var rymligt tilltagna, i genomsnitt på femtio strofer eller så ungefär. Och jag brukade skandera dem för utvalda vänner som läste litteraturhistoria. Jag läste upp mina ting med stark gripenhet och hoppades ständigt att få fram ett liknande tillstånd hos lyssnarna.

Men dessa rörde om i kaffekoppar, kratsade pipor, petade naglar och försjönko i försoffning. Samt rekommenderade mig med allt mera stigande värme ett par danska impressionistiska poeter, vilkas dikter sällan överskred tolv rader i längd. Jag blev ganska modfälld av detta och när jag läste det rekommenderade danskarna, särskilt den som heter Hoffman, insåg jag att jag varken ville eller kunde skriva som han och att därför sannolikt mitt fall var hopplöst.

Allt detta var naturligtvis endast pubertetsrimmeri av enklaste sort, känslodallringar som tillkommit utan en aning om poesins höga hantverk. Jag förblev länge så grön och omdömeslös att jag till exempel tyckte att fyrfotade anapester var något av det skönaste som fanns. Och jag skrev nog en och annan kilometer av den sorten i gravallvarlig stil. Fast en sådan meter, såvitt jag nu förstår, knappt går till annat än komiska ting. Men sådant tar sin tid att begripa, till det får man i regel lista ut på egen hand.

Min egen grönhet på området, i den mån jag misstänkte dess förefinlighet och mina förståndiga vänners ljumhet inför mina ändlösa produktioner, började jag emellertid med relativt jämnmod.

Ty jag hade vid denna tid, omkring tjugo-års-åldern, andra och viktigare ting att syssla med. Framförallt schackspel. Under fyra akademiska år sysslade jag först och sist med detta spel, vars njutningsriket och fruktansvärda absorptionsförmåga ingen utomstående kan göra sig en föreställning om.

I det längsta har varit mitt hopp att jag skulle visa mig ha en avgjord talang för spelet. Så att jag skulle kunna viga mitt liv åt denna sysselsättning. Som var fascinerande, intellektuell och helt och hållet onyttig.

Jag har alltid varit svag för onyttiga ting.

Endast det onyttiga kan rymma ett värde i sig själv. Som till exempel regnbågen eller poesin. Där ju ingen kan påstå att skönheten är en funktion av nyttan.

Schackspelet har det inte illa ställt i frågan om estetiska kvaliteter. Det är 32 pjäser med vilka man leker på 64 rutor

De visar sig efterhand när man trängt ett stycke in bland deras mysterier utgöra ett outtömligt skönhetsrike. Men schack är ju alls inte passiv estetik endast utan också konkret dramatik utav mycket tilltalande sort.

Med alla element utav kamp, kraftmätning, segerdrömmar. Andlös triumf och svart katastrof. Och allt samman äger rum under det man sitter stilla på en stol. Utan annan kroppsrörelse än att allt emellanåt flytta en pjäs. Och ibland, med motståndaren försjunken i mörkt grubbel inför en oväntat hotfull situation, tända en cigarett med fridfull min och utom ordentligt välbehag.

Jag känner inte till mer än en enda annan sysselsättning som är fullt så fulländad tillfredsställande som att spela schack. Den ska jag komma till strax.

När allt kommer omkring är det tänkbart att sysslandet med schack kan vara utan viss nytta på grund av ett par lärdomar som det spelet skänker. Man kan inte svindla sig till resultat i det spelet. Bluff på brädet lyckas sällan när detta är frågan om allvar. Och man kan inte vinna ett enda parti genom att springa i korridorer och hålla sig väl med inflytelserikt folk.

Man måste spela bättre än motståndaren, det är allt.

Och det tjänar inte mycket till att försöka bortförklara misslyckanden, feldrag och nederlag. Det är ens eget fel, man har sig själv att skylla. Man får försöka göra bättre nästa gång.

Endast nybörjaren råkar i märkbart misshumör inför ett förlorat parti och vill ibland gärna kasta kontrollklocka eller kaffekanna i huvudet på den lyckliga motståndaren som så försmädligt fångat honom i en fälla. Men den mera erfaren vänder sin missnöjdhet och sin kritik uteslutande mot sig själv.

Det kan ha sin betydelse att förvärva en sådan allmän inställning också mot ting som inte har med schackspel att göra.

Jag bibehöll under dessa schackspelande torr ett visst intresse för litteratur och versmakeri. Jag umgicks med unga litteraturhistoriker för att odla min själ. Och brukade till och med varje termin gå och höra på en föreläsning i det till en början lockande ämne som heter litteraturhistoria med poetik.

Jag hoppades att poetiken någon gång skulle komma till tals. Och att man skulle få höra föreläsningar i betydelsefulla ting.

Om form, om stil, om vers, om konsten att skriva. Om det poetiska elementet i poesi, eller åtminstone om roliga versmått. Kort och gott någonting som hade verkligt sammanhang med det stora mysteriet, skriften vars ord likt härar, radvis stampa i sång.

Men där stampades uteslutande i andra materier, som jag inte begrep så värst mycket av, och inte kunde känna något intresse för.

Efter fyra år vid akademin, under vilka jag åhört åtta föreläsningar, skrivit en mängd dålig vers samt spelat tre eller fyra så pass bra partier att de blivit publicerade, blev jag sjuk och togs hem i ett hemligen eländigt tillstånd.

En läkare meddelade mig att om jag slutade upp med whisky och nattsudd och övergick till mjölk och vitt hönskött skulle jag kunna leva i ännu sex månader.

Medan jag sålunda i lugn och ro drack mjölk och vande mig vid mitt förestående frånfälle och utfyllde över i tid med att på kartor markera det pågående världskrigets förlopp blev jag av någon anledning småningom friskare, åtminstone tillräckligt frisk för att finna det ledsamt att sitta som sjukling och ingenting göra.

Kroppsliga ansträngningar hade strängt förbjudits mig, men eftersom jag ju ändå skulle dö fram på efterhösten tyckte jag att den saken utan risk kunde överträdas, och jag började smått hjälpa till med sysslor vid gården där min fader var förvaltare.

Denne tämligen hårt prövade man hade hittills haft ytterst ringa glädje utav sin förstfödde, som han småningom vant sig vid att kalla för prov utan värde, och han mottog med kylig skepticism mitt erbjudande att vara nyttig i praktiska småsysslor.

Han undrade med sträv klentrogenhet huruvida att den akademiska förståndsutbildningen satte mig i stånd att skotta ett golv råg eller att utfordra ett antal spädkalvar ifall jag fick en av sakkunnig hand uppgjord matsedel att gå efter.

Jag ansåg att mitt förstånd trots allt var så pass bibehållet att jag på rimlig tid skulle kunna bemästra ting som dessa och kanske ett och annat som var ännu svårare. Och efter en tid till kändes jag 27 kronor i veckan som magasinskarl och ladugårdsförman.

Det var en bra betalning och den enda form av honorar som jag någonsin i djupet av mitt hjärta känt att jag verkligen gjort skäl för. Man kan förtjäna mer genom att skriva samma ord på papper. Men känslan av hederlig förtjänst är inte densamma.

Efterhand blev jag ytterst intresserad av att sköta en ladugård. Och glömde helt bort att jag skulle dö i november. Jag steg upp klockan halv sju och arbetade tio timmar om dagen eller mera. Och hade alltid huvudet fullt av livsviktiga problem angående foderstater, provmjölkningar, fetthalt, ljuverinflammationer, tresbenthet, aktinomikos, kvigor som inte ville bli kalv, kalvar som man fick dra fram med rep, livmoder framfällt, kvarbliven efterbörd, och hundra andra ting som allt sedan bronsåldern givit strävsamma ladugårdsförmän tillräckligt att tänka på.

Någon gång vid tillfälle ska jag skriva en enkel skildring kallad ur en kreaturskötarens minnen som helst kan vara full av skönhet och samtidigt ha en så autentisk doft att författaren Ludvig Nordström skulle kippa efter andan för betydligt mindre.

Med dessa sysslor hade jag ytterst roligt och blev dessutom en fullvuxen man, axelbred och stark, liksom Sven Duva.

Det finns, såvitt jag vet, få former av motion som kan vara mer allsidiga än att till exempel leda ut en tjurgalen kviga som aldrig för haft rep om hornen.

Att skotta säd ett par timmar om dagen är också bra för kroppen. Och ännu mer att under en tiotimmars dag ensam bära säckar från tröskan när man ska upp från trappan. Och säckarna kommer var fjärde minut. Eller så ungefär.

Nu är jag en skrivkarl, lat och uppmjukad, och skulle nog duga dåligt både till att bära säckar och handskas med dansande kvigor. Det är en sorglig sak att begrunda. Och aldrig mer kommer jag att ha ett sånt husdjur som en svart tjurkalv vid namn Pelle. Som jag egenhändigt uppfödde och uppfostrade.

Han blev mig mycket tillgiven. Och ännu när han var fullvuxen kunde jag släppa honom lös och ta honom med på en mindre promenad varvid han som en sorts fruktansvärd pudel troget följde i mina fjät och allt som oftast vänligt puffade mig i ryggen med nosen för att påminna att han ville ha en extra bit linfrö- eller solroskaka.

I denna veva blev jag nu äntligen en sorts författare i den mån jag överhuvudet blivit en sådan.

Det finns på en gård en mängd arbeten som man utför ensam och som lämnar en mängder av tid i övrigt när de blivit helt vanemässiga så att man har god tid att fundera under pågående arbete.

Det är till exempel att skotta säd som tar mycket tid under vintern när vängdrot och tröskad spannmål ligger på magasinen. Under detta ofta återkommande vändande av råg och havre visade sig vara ett förträffligt tidsfördriv att tänka på vers och försöka sätta samman ett antal rader som kunde nedskrivas på kvällen.

Vid denna tid började jag så smått begripa vad vers i själva verket var för någonting. Jag förstod att mina tidigare lättfärdiga kompositionsmetoder var lika felaktiga som om en juvelerare skulle sätta sig att klippa till ädelstenar med sockertång.

Jag hade fortfarande kvar en viss faget för långa poem med en hel del innehåll, men kasserade dem lyckligtvis oftast när jag väl gjort dem färdiga.

Men samtidigt hade jag kvar minnet utom mina litteraturhistoriska vänner i Lund och den kritik de brukat utöva. De hade alltid varit ivriga i att rekommendera förkortningar och uteslutningar och deras pinsamma rekommendationer av danska impressionister i åtta- eller tiorads format gnagde mig allt jämt.

Jag beslöt nu att gardera mig mot sådan kritik från dem genom att göra sonetter. Även inför en måttligt lyckad sonett skulle det omöjligt kunna sägs att poemet blev bättre om andra kvartrinen slopades.

Jag visste att ingen vettig människa numera gjorde sonetter. Enär denna diktform inte rymde den omedelbarhet som enligt alla nutida auktoriteter skulle vara den sanna poesins förnämsta kännemärken.

Men fick jag bara fraserna melodiosa, ordföljden klar, tonen maskulin, rimmen magnifika och utan inslag av nödrim, samt hela sonetten stöpt i ett visuellt block, skulle jag känna mig nöjd, även om det klickade med omedelbarheten.

Jag skaffade mig Théodore de Banvilles ”Petit Traité de versification française”. Ett verk som jag någonstans sett omtalat som ett förnuftigt verk av en fackman. Och denna mästares charmerande utredningar styrkte mig i mina uppsåt.

Jag arbetade nu med sonetter och hade mycket möda med dem. Men mödan gjorde mig ingenting, ty jag hade gått om tid. Ibland tog en sonett en hel veckas grubbel. Ibland kunde en bli gjort på några timmar.

Och jag gjorde den intressanta iakttagelsen att tillverkningstiden inte syntes spela någon roll i frågan om produktens kvalitet. Den som ett som tagit en vecka kunde vara bra och den som tagit två timmar kunde vara dålig. Men motsatsen kunde lika gärna inträffa. Till en början var de dåliga alla förstås.

När någon bättre ko skulle kalva ville jag alltid bli väckt för att vara med ifall komplikationer skulle inträffa. Och den ryktargubbe som sov i stallet bankade då på min dörr vid ett eller tvåtiden.

Gå och kalva, utan någon anledning helst på natten, vid midnatt eller senare. Och jag drog byxorna på mig och tuggade med en stallykta i handen ner till ladugården.

Ibland, när det såg ut att gå bra, men ta sin tid, fick gubben, som var gammal och som ändå skulle upp i enklok före fyra, gå och lägga sig.

Och jag satt kvar med lyktan hos kon för att inskrida när tiden kom. Ofta hade jag då någon sonett, eller en strof av ett längre poem att tugga på under väntetiden. Och en stor och märkvärdig frid och harmoni kom då ibland över mig.

Ty där låg kon och hade makligt besvär med sin kalvning. Och här satt jag och laborerade i jämförelig möda med den vers Och det föreföll gå efter omständigheterna väl för oss bägge.

Detta, att sitta ensam i en ladugård en natt med en lykta, upptagen av en kalvning och en sonett är den andra sysselsättning jag nyss talade om som är ännu mer fulländat tillfredsställande än att spela schack.

Mina poesier handlade av någon anledning inte om kor och kalvar. Åtminstone inte ofta. Inte heller om mitt eget utan tvivel högst värdefulla själsliv Utan mera om Hannibal och Sven Tveskägg och La Reine Margot och figurer av den sorten. Beroende på att jag tyckte om sådana figurer.

Jag tyckte visserligen om kor och kalvar om mig själv också. Men kor och kalvar och mig själv hade jag tillräckligt av i det dagliga livet. Utan nämnvärt begär att idissla dem i vers.

Jag fick därför längre fram i tiden nöjet att läsa att här hade man en ung poet av sorgligt, hypereestetisk och verklighetsfrämmande läggning. En ung man som tydligen aldrig varit i kontakt med realiteter. utan endast drömt i sköna bibliotek.

Jag undrade då med stor blåtenhet hur min realistiske kritiker skulle betett sig om jag kunnat försätta honom till den miljö där jag gjort en del av dessa poem och bett honom taga av navelsträngen med tumnageln och göra vid den nyfödde kalven.

En gång under denna tid fick jag färdigt ett längre poem i ett historiskt ämne.

Förfärdigat på en av mig, egenhändigt konstruerat strof som jag tyckte var bra.

Det var år 1919 och jag var då 25 år och hade beslutat att förbli ladugårdsförman emedan detta var en syssla som jag trivdes ypperligt med.

Men jag kände ett behov att stimulera min familj genom att visa dem att jag kunde annat än sköta kor. Och jag ville nog gärna övertyga mig själv också om den saken.

Jag beslöt därför att försöka få detta poem tryckt. Något som jag aldrig tidigare försökt med vers.

Och min första tanke var att skicka den till Ängelholms tidning som lästes i familjen. Men därpå ändrade jag mig och skickade istället till Ord och Bild. Jag tänkte att om jag skulle bli tryckt kunde jag ju lika gärna bli tryckt så fint som möjligt.

Och det andra alternativet återstod alltid om Ord och bild skulle avböja stycket, vilket jag höll för ytterst sannolikt.

Jag skickade därför till Karl Wåhlin en vacker renskrift och ett litet uppstyltat brev samt 30 öre till returporto. Med den anhållan att, om mot förmodan poemet befunnits användbart, honorar för detsamma måste sändas till mig så omgående som möjligt.

Därpå väntade jag på svar under ett tillstånd av ypperlig nedstämdhet. Och under fåfänga försöka skratta åt mig själv för min naivitet att skicka stycket till Ord och bild.

Efter ett par dagar kom ett brev med kalligrafisk utanskrift innehållande ett tack för poemet och en summa av 86 kronor och 50 öron utgörande honorar för detsamma.

Jag gick in till min fader och placerade framför honom på bordet hela dossier, brev, sedlar, 50-öring och allt, samt väntade i sublim tystnad medan han satte sig in i vad det rörde sig om.

86,50 för vers, sa han. Det var ju bra betalt. Kan du göra många sådana?

Så många som helst, svarade jag enkelt.

Tänker du bli författare?

Fan vet man, det kan väl hända, tyckte jag. Som redan såg framför mig enorma kvantiteter oskriven vers av mest ovanskliga skönhet.

Jag vill inte råda dig varken från eller till, sa min far. Men så mycket kan jag i alla fall säga att du har god hand med kor. Och skulle kunna bli en bra lagårdsförman om du kunde sätta dig in i foderläran ordentligt.

Där stod jag nu vid skiljevägen. Och jag vet ibland inte alls om jag inte valde fel.

Men sonetter och annat vinkade. Till och med sköna kvinnor också. För jag var nu särdels frisk och stark och skulle kunna lyfta en genomsnittlig litteraturkritiker nästan på rakarm.

Och om jag nu dessutom blev sonettmakare också borde jag kunna ha en chans i livet, till och med med flickor. Så sade jag korna farväl och återvände till lärdomen i Lund, för att enligt mitt enkla program trycka en samling vers vartannat år och en samling prosa för ett annat.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Så när växelomsättningarna började bli besvärande tog prosan överhand.

Och nu vet jag inte om jag skulle duga på allvar till vers mera. Fast alla växlarna är lösta.