Medan vi lyfter fram Frans G. Bengtsson som månadens författare, vill vi också uppmärksamma en annan skånsk litterär profil: Gunnar Serner (1886–1947), mer känd under pseudonymen Frank Heller. Under detta alias blev han en av sin tids mest lästa underhållningsförfattare.
Men inte vilken underhållningsförfattare som helst.
Bakom pseudonymen fanns nämligen en filosofie doktor i litteraturhistoria. Redan som 23-åring disputerade Serner på en avhandling om poeten Algernon Charles Swinburne – och hans akademiska bakgrund kom givetvis att sätta prägel på hans senare författarskap. Häri vävs litterära referenser och lärda allusioner obehindrat samman med elegant utmejslade intriger.
Den akademiska banan blev dock kortvarig. Två år efter disputationen tvingades han i landsflykt på grund av ekonomiska oegentligheter.
Först London, sedan vidare över kontinenten. Och det var först nu, efter katastrofala förluster på ett kasino i Monaco, som romanförfattaren Frank Heller blev till. I akut behov av pengar skickade han några skildringar av Sydeuropas kasinoliv till svenska tidskrifter. Men berättelserna växte snart till hela romaner. Entré: detektiver, furstar, skurkar, bankirer. Hans produktionstakt visade sig vara exceptionell – under 1910-talet kunde han ge ut upp till fem romaner om året.
Var fann han all denna inspiration? Radiotjänst ställde just denna fråga när Frank Heller var på besök i Stockholm 1943. Svaret var lika enkelt som sensationellt: från vardagslivet på kontinenten. Nog får man ta hans anekdoter med en redig nypa salt, men i radioprogrammet som du kan lyssna på i mediaspelaren nedanför, redogör Frank Heller för förebilderna till sina signaturfigurer och romanmiljöer.
I Litteraturbankens digitala bokhyllor hittar du ett urval av Frank Hellers litterära produktion. Här populära titlar som Storhertigens finanser (1915), D:r Zimmertürs diagnoser (1928) och Herr Collins affärer i London (1917) fritt tillgängliga för allmänheten.
Du kan även lyssna på fler radioprogram som Gunnar Serner/Frank Heller medverkade i. Du hittar dem under hans egen avdelning här i vårt ljudarkiv.
Inspelningarna tillgängliggörs med tillstånd från Sveriges Radio. – På fotografiet ovanför, som här är bearbetat, ser du Gunnar Serner utanför sitt hem Casa Collina på Bornholm. Bilden publicerades ursprungligen i Vecko-Journalen 1945:21, och vi har lånat den från Wikimedia Commons.
Automatgenererad transkription
Det är inte varje dag som man i dessa tider träffar på kosmopoliter på Kungsgatan. Men det gjorde vi faktiskt häromdagen. Ty där kom författaren Frank Heller, alias filosofie doktor Gunnar Serner, flanerande med sin maka
De hade just skrivit ur flygplanet som vidarebefordrat den sista etappen på den långa resan från Rom. Där nere har nämligen den andlige fadern till Filip Collin och hela det långa festliga maskeradföljet till Frank Hellers många böcker uppehållit sig i snart fyra år.
Vi ska dock inte fråga ut Frank Heller om tillståndet i dagens Europa utan jag hade tänkt att här få be honom berätta om bakgrunden till en del av hans äventyrsromaner och hur han skapat några av de typer som väl svenska folket i rätt stor utsträckning är du och bror med.
Först och främst då Filip Collin, Lavertisse och Graham, den härliga trion som dök upp i novellsamlingen ”Herr Collins affärer i London” och så storfursten och storfurstinna Olga, och en hel del andra.
Vi sitter här tillsammans nu framför mikrofonen, Frank Heller och jag. Frank Heller med sin vanliga välvårdade kolsvarta mustasch, sina goggles och sin sydliga solbränna som ännu inte bleknat under svalare luftsträck. Ja, vilken bok ska vi prata först om?
Vi kan ju ta ”Storthertigens finanser”. Det var den första riktiga romanen jag skrev.
Och hur kom den till?
Jag fick idén när jag gick omkring i det mycket välordnade furstendömet Monaco. Där invånarna är befriade från skatt, har fri skola och andra förmåner.
Femtio år tidigare hade den lilla furstestaten haft de miserablaste affärer. Dessa affärer hade dock reparerats genom en herre som heter Camille Blanc. Han hade fått tillstånd att upprätta en spelbank. Och därigenom räddades furstendömen från den ekonomiska ruin som hotade.
Jag började nu fundera över hur det skulle ha gått om inte Camille Blanc hade handlat som han gjort. Utan istället, låt oss säga, köpt upp hela statsskulden.
Samtidigt var ju Filip Collin gestalten redan färdigskapad i och med hans eskapader i London. Och det låg då nära till hans att han skulle få utföra en sådan kupp. Först tänkte jag ändå skriva en längre novell, men så visade det sig att temat växte ut till en roman.
Nå, men miljön. Du har talat om Monaco här som inspirationskälla. Om jag inte misstar mig så utspelas äventyret på Minorca.
Ja, det gällde att finna en lämplig miljö och Monaco kunde jag inte använda. Därför skapade jag ett fantasifurstendöme på Minorca med alla tillbehör.
Och miljön är studerad fort på ställe förefaller det.
Tack för komplimangen, men jag har aldrig varit på Minorca. Men det var inte så värst svårt att föreställa sig hur det skulle kunna se ut. Medelhavsstränderna och medelhavsstäderna är sig rätt mycket lika.
Och vad detaljerna beträffar som skulle sätta lite lokalfärg på det hela så hittade jag dem i Didot-Bottins spanska adresskalender. Där letade jag rätt på lämpliga egennamn åt de agerande och en del ortsnamn. Och sen hade jag ju en del kunskaper i spanska sedan min examen.
Nu till personerna.
Filip Collin skulle ha motspelare. De skapades enkelt och naturligt. Egentligen gjorde jag upp hela skelettet till boken på en eftermiddag på en liten bistro i Monte Carlo.
Så började själva arbetet på den i februari det olycksbådande året 1914. Och först och främst fanns alltså Filip Collin.
Vad vill du säga om den gestalten? Jag kan ju inte neka till att jag tycker att han bär många drag som på ett både förbryllande och spännande sätt sammanblandas med dina egna.
Jag kan kanske lämpligen svara med ett citat ur mina memoarerer där det står så här: att Filip Collin är en direkt arvtagare av den småstads Mephistopheles med vars namn en vän i Lund en gång hedrade mig går lönlöst att bestrida.
En litterär gåta mindre att lösa alltså, när vi nu har fått vittnesbörd ur författarens egen mun. I varje fall är Filip Collin en högst angenäm bekantskap. Han har både den internationella tors som vi svenskar med rätt eller orätt sägs vara särskilt svaga för. Och han har också svenskens otroliga hemlängtan när han är utomlands och framförallt när han måste vara utomlands.
Det är ett lyriskt vemod som blandar sig med, och bryter sig mot, den fräsande livsaptiten och sprudlande humöret hos jur. kand. Filip Collin, alias professor Pelotard, och hans kumpaner.
Den här är till exempel Mr. Graham, han var från första stund representanten för Englands soliditet, och låt oss säga brand- och dyrkfria egoism.
Han begynte sin äventyrliga bana som en bifigur men sedan har han vuxit ut och beträtt allt större roller.
Lavertisse var den smidige och lätte fransmannen som älskar att spela andra små spratt och inför vars fina trumhinnor Europas alla kassaskåp darrade.
Vad nu romanen ”Storhertigens finanser” angår så hade jag från början tänkt mig att det är det dåtida Lund i en brännpunkt och omplantera vissa mer eller mindre groteska figurer från det akademiska livet i en solig och äventyrsfylld medelhavsmiljö.
Så blev det nu inte precis. En lundensare finns dock i tämligen tydlig gestalt med i romanen ”Inled mig i frestelse”. Det är den numera avlidna stora och väldiga Sam Ask, förebilden till adjunkten Quilander.
Det var för övrigt Sam Ask som en gång skickade mig ett vykort från en resa till Italien. Det löd: ”Nyss utklämd genom Brennerpasset utbreder jag mig nu över Poslätten.”
Men låt oss återgå till storhertigen.
Hur har storfurstinnan Olga uppkommit, denna utomordentligt charmanta och ur färgsyn punkt högst unika person med raka ögonbryn, starka blå ögon och kolsvart hår?
Jag skulle väl kunna avslöja att förebilden var en mycket verklig dam. En nära släkting till mig. Och kanske man vid mina år kan få säga: ett ungdomsvärmeri.
Hon kallades för Biskra. Och hon liknade en fräsch beduinflicka. Det var bara de starka blå ögonen som skilde henne. Hon flyttade senare till Amerika. Och dog där för 20 år sedan.
En annan person är ju Mr. Isaacs. Den plundrade och hjälpbehövande bankiren bör ingå i varje detektivberättelse. Som typ var han skisserad i Collin-historierna. Men i ”Storhertigens finanser” som byggdes han ut som karaktär.
När vi nu håller på att avslöja ditt typgalleri – hur har den ryske storfursten kommit till? Han som i de första Collin-novellerna dricker öl på Schiemanns ölhall i Hamburg och ger sig ut att vara skomakare Woerz från Altona.
Den historien inspirerades jag uppriktigt sagt till av en notis om Fredrik den åttonde. En dansk kritiker, det var för övrigt hans i Berlingske lyckades dock genomskåda saken och skrev att äventyret i Hamburg var en ”meget friggen førtelling av en kend historisk episode”, nämligen kung Fredriks död i Hamburg 1912.
Så bör man ju inte glömma att fråga en frejdad gästande författare denna fråga: Vilken anser du var din bästa bok?
Om jag får säga det själv så är det ”Kejsarens gamla kläder”. Det är en rätt komplicerad bok både vad dess figurer och dess tillkomst beträffar.
Jag hade först tänkt skriva en direkt jag-roman, men sedan skaffade jag mig författaren Rickard Hegel som alter ego.
Den köpenhamnska miljön är skildrad efter verkligheten. Jag bodde i staden på den tiden. Den ofta omtalade vinstugan var en existerande italiensk taverna, som ägdes av en signor Giannini. Och där återfann man Simon Weel – än en gång en Sam Ask-inspirerad figur, med en mage som liknade ett fruset vattenfall.
Graham har i romanen utvecklat sig och blivit en fin konnässör på franska adjektivändelser, vilket tydligt visar att han är en stor poet.
Den kinesiska miljön hade jag läst mig till. Själva idén till handlingen växte ut fullständigt barockt.
Jag träffade nämligen en ung danska på ett sommarnöje som berättade mig en episod om en bekant som råkade gå en trappa för högt i huset där han bodde. Hans nyckel råkade passa till dörren och han kom in i en vilt främmande våning. Detta blev nyckelidén, kan man säga, till min roman.
Men jag lät min huvudperson begå inbrott i ett främmande hus och samtidigt komma in i en främmande värld, nämligen Kina, och sen fick fantasins fråda löpa fritt i världen.
Det låter mycket enkelt och naturligt det där. Det vill säga att säga tulipanaros, men göra en.
”Inledd mig i fristelse” hade förresten också en episod i verkligheten till inspirationskälla. En gammal dansk fröken som gärna ville se kungagravarna i Roskilde försökte lista sig in med ett större turistsällskap för att på det sättet spara 25 öre i entré.
Hon åhörde alla förklaringar mer eller mindre dold bakom pelarna men plötsligt blev det så underligt tyst omkring henne. Hon fann att hon var inlåst. Hon omformades senare till adjunkt Möbius som tjuvarna hittar i Roskilde domens nattdunkel.
”Tre mördare inträda” heter en av Frank Hellers nyare böcker. Vad är att säga om den som idé?
Jag satt och läste en bok av Poul Bjerre om själslivet. Där han säger att psykoanalys är en storartad sak.
Men att man inte får glömma att syntes är minst lika viktig som analys. Om man exempelvis analyserar koksalt så består det av två gifter, klor och natrium, som var för sig är dödliga. Men syntesen, saltet, är ett oumbärligt livsvillkor för oss.
När jag läste det så flög den tanken genom min hjärna. Skulle man inte kunna finna två var för sig oskyldiga ämnen som kombinerade blev till ett gift?
Jag skrev till en god vän, en framstående kemist, om möjligheten lät sig tänkas. Han svarade att den förträffligt lät sig tänkas. Där uppstod så småningom berättelsen om de tre mördarna, och historien om vad det egentligen blev av den stora Napoleons arv.
Apropå Napoleon, det historiska odlar du nu med förkärlek i din senaste bok, en roman från 30-åriga kriget.
Ja, den tillkom på följande vis: Jag råkade läsa en notis i en tysk tidning om att Grimmelshausens bok ”Den äventyrliga Simplicissimus” just fyllde 250 år, 1942. Jag kände den boken från mina studier men läste om den på nytt. Den handlar om en ung, naiv man som vuxit upp i skogen och om hans upplevelser i kriget.
Förresten är den enligt min uppfattning en direkt förebild till Voltaire’s ”Candide” och kanske annat.
Jag läste alltså om Simplicismus och det slog mig att det fanns en parallell mellan 30-åriga krigets tid och vår egen. Vid tillfället bodde jag förresten i Brixen där det fanns ett hotell som fortfarande heter Zum Elefanten, till minne av en elefant som hade passerat stan 1576. Och som var en gåva från sultanen till en av prinserna i Wien.
Jag gjorde nu det tankeexperimentet att elefanten kom till staden 50 år senare. Och i så fall skulle den komma mitt in i 30-åriga kriget. På det viset kom boken till.
Men innan vi slutar skulle jag gärna vilja veta: när kommer Filip Collin tillbaka? Han är visserligen rätt gammal nu. Han är väl…
Inte ett ord om hans ålder.
För all del. Men ingen fara. Han förblir evigt ung.
Tja, han kommer väl igen med freden och svalorna.
Och vad hade du tänkt kalla den boken?
Jag hade tänkt kalla den… ”Filip Collin blir en solmyt”.
Det tar vi som trivs i herr Collins sällskap som ett löfte.
