Ibland vill vi lyfta fram ett månadsutskick från förr – här är ett från januari 2020, alldeles före pandemin.
Den 23 november 1654 drabbas matematikern, vetenskapsmannen och filosofen Blaise Pascal (1623–1662) av en våldsam vision. Ögonblicket är epifaniskt. Allt blir nu till ett före och ett efter. Han skriver ner en kortfattad och chifferartad redogörelse för visionen, viker nogsamt ihop pappersarket och syr in det i sin rock. De första raderna är prosaiska – men snart nog märks elden. ”Nådens år 1654 måndagen den 23 november, påvemartyren den helige Klemens’ jämte andra i martyrernas bok inskrivna helgons dag. Dagen före den helige Chrysogoni och andra martyrers dag. Från omkring klockan halv elva på kvällen till omkring klockan halv ett på natten. Eld.”
Arket återfinns efter hans död: ett minne av natten då elden brände hans själ. Anteckningarna är en besvärjelse mot glömskan. Minner om ett ständigt närvarande mirakel. Minner om eldnattens nåd.
I Anna Greta Wides dikt ”Pascal” (1962) gestaltas uppenbarelsen:
”Oförvitligt välartade geni.
Flod av glasklara tankar mellan snörräta bräddar
under symmetriskt vuxna och villigt tuktade träd.
Stundom också en världsman med oklanderlig halsduk
och ett högmod av nästan skuldlös subtilitet.
Ändå ett spensligt barn inför altarets stränga låga,
frambärande ditt offer: storhjärnans labyrint.
Alla linjer blev gränser.
Slutligen stod ditt liv
som en ovansklig cirkel inskrivet i Guds ögas
allseende triangel. Fulländat intill skräck.
Tills elden slog ned i dig och brände bort perfektionen
och stormen gick över dig en regnig novembernatt.
23 november 1962.”
Wides dikt skrivs med anledning av minnet av Pascals död. Dikten tecknar den mystiska uppenbarelsens oerhörda kraft och iscensätter ögonblicket när den logiska tankens synbara perfektion bryter samman. Men datumet under dikten – som också sammanfaller med Pascals eldnatt – beskriver samtidigt döden som en födelse.
Trons tecken ska följa honom in i ett annat liv.
Och sällan har väl trons och övertygelsens språk gestaltats lika knapphändigt, och ändå så effektivt, som i Pascals fragment. Kraften i uppenbarelsen förmedlas inte i första hand genom det som uttalas – utan tvärtom genom det ordlösa, genom den nästan stumma beskrivning som ledsagar minnet av visionen. Här kollapsar språket inför det oerhörda. Texten gestaltar i form och innehåll frälsningens våldsamma blixtnedslag.
Vår första litteratur ägnas snart sagt uteslutande frågor som rör tro och tvivel. Redan tidigt omskapas översättningar av heliga texter till dikt och poetisk gestaltning. Kan vi ens föreställa oss en modern litteratur som inte lånar gods och tanke från ett språk som beskriver den sublima erfarenheten av en tveklös tro och den fasansfulla upplevelsen av ett bottenlöst tvivel?
Det är ett språk som utövar makt och omfamnar förtvivlan. Det avtäcker gränserna för den mänskliga erfarenheten.
Wides dikt ”Pascal” är en av de dikter som vi i dagarna, genom Kjell Espmarks vackra tolkningar, lagt till samlingarna i Ljud & Bild. Här finns inte bara Wide inläst – utan också dikter av Harry Martinson, Edith Södergran, Georg Stiernhielm och Erik Axel Karlfeldt. Vi är också stolta över att kunna presentera Ingrid Elams vandring: ”Såsom i en spegel”. Läs den!
KJELL ESPMARK LÄSER EGNA OCH ANDRAS DIKTER (2020)
Och även om tro och tvivel är månadens tema – och otaliga verk i våra samlingar rör sedan länge vid temat – så har också annat lagts till i vårt Bibliotek. Nämnas bör Josef Kjellgrens På snålskjuts genom Europa (1930), Agnes von Krusenstjernas tre böcker om Tony (1922–1926), och Olof Lagercrantz Ett år på sextiotalet (1990). Av äldre snitt kan särskilt nämnas en något överraskande volym av Thomas Thorild, Handbok för hushåld i Diäten (1795) – men också Algot Sandbergs märkvärdiga Vampyrer (1913).
Men främst den här gången står ändå psalmerna. Den praktfulla utgåva av 1582 års psalmbok som Skara stiftshistoriska sällskap ombesörjde 2016 kan nu läsas och studeras i detalj. Till denna kan också läggas 1627 års psalmbok, samt Johan Ludvig Runebergs försök till en svensk psalmbok från 1857. (Och använd gärna innehållsförteckningarna: det lönar sig.)
Psalmens sång skänkte tröst och skönhet. Den värld man upplevde gavs poetisk gestalt och fick lyrisk form – och en annan värld tecknades, mot vilken man hade att sträva.
Människans tröstlösa värld tilläts för ett ögonblick spegla paradiset.
”De fagra blomsterängar
Och åkrens ädla säd,
De grönskand’ örtesängar
Och alla gröna träd,
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
Att vi Guds nåd besinna,
Som räcker året om.”
Konstverket längst upp i inlägget har vi lånat från Rijksmuseum i Amsterdam. Det mellersta konstverket har vi lånat från Metropolitan Museum of Art. Det nedre konstverket är även det lånat från Metropolitan Museum of Art.
