Verket: Barnen ifrån Frostmofjället

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker. Idag ska vi bege oss till de norrländska fjällen och umgås med sju barn och en get. Därför att dagens avsnitt handlar om Barnen ifrån Frostmofjället från 1907, författad av Laura Fittinghoff. Jag heter Paulina Helgeson och med mig i studion idag finns litteraturforskaren Lydia Wistisen från Stockholms universitet. Välkommen!

— Tack så mycket!

Vad kul att du är här. Nu får du berätta lite om dig själv.

— Jag är docent och lektor i litteraturvetenskap med inriktning mot barn- och ungdomslitteratur vid Stockholms universitet.

Spännande. Du är ypperligt lägd för att prata om Barnen ifrån Frostmofjället. Som du sa till mig att du faktiskt gillar väldigt mycket.

— Ja, jag har undervisat på den i massa år och sen har jag också ganska personlig relation till den. När jag var tonåring brukade jag och mina kompisar fira värnlösa barns dagar med att se på filmen och låtsas att vi var Barnen ifrån Frostmofjället.

Alltså det blir inte mer värnlöst än Frostmofjället, det kan man ju säga. Men berätta lite om den här boken.

— Ja, men det här är en historisk roman för barn och den utspelar sig på 1860-talet. För då rodde det hungersnöd i delar av Sverige. Det hade varit väldigt dåligt väder och skörden hade slagit fel. Så det var brist på mat i Sverige och det är under den här perioden som boken utspelar sig. Det är sju syskon som precis har blivit av med sin mamma och pappa. Mamman har precis gått bort och de vill inte hamna på fattighuset och de vill heller inte bli sålda på auktion. Så de ger sig iväg på en väldigt riskfylld vandring genom Sverige och genom ett väldigt karrt och hårt vinterlandskap. Och sen i slutet av boken så kommer de alla till nya lyckliga hem.

Ja, för vi kan ju spoila och säga att det slutar lyckligt. Men det är ju väldigt mycket lidande på vägen.

— Det är väldigt långt ifrån FN:s barnkonvention, om man säger så.

Jo, men det är det. Samtidigt kan man ju se ekon av tankar som är länkade i FN:s barnkonvention tycker jag i den här boken. För de är verkligen utsatta barn. Det är en ganska modern bild av barn som utsatta som skildras i den här romanen.

— Ja och vi kommer ju liksom komma mer in på boken och vad som händer i den lite senare. Men kvinnan bakom boken, Laura Fittinghoff, hon är ju skulle jag säga ganska bortglömd idag.

Ja. Vem var hon?

— Det var en ganska spännande person. Hon föddes i Sollefteå, dotter till en kyrkoherde. Och sen så gifte hon sig med en 44-årig äldre man efter att han hade tjatat och tjatat. Och det här äktenskapet, jag vet kanske inte så mycket om det, men hon fick tre barn, varav två gick bort. Så hon delar ju erfarenheter med många av människorna i romanen Barnen ifrån Frostmofjället. Och efter ett tag så hennes man hamnade i ekonomiskt trångmål och hon flyttade med sin överlevande dotter till Stockholm. Och där började hon umgås med kulturmänniskor och var väldigt engagerad i samtida kulturlivet i Stockholm. Och började då även skriva romaner. Och hon debuterade i slutet på 1800-talet med en roman om hennes uppväxt uppe i Sollefteå och fjällvärlden.

Hade hon ett stort författarskap?

— Ja men relativt ändå får man säga. Hon har skrivit både för barn och för vuxna. Jag upptäckte när jag tittade på henne lite grann inför det här samtalet att hon var syster till Malvina Bråkenhielm som också var en 1800-talsförfattare. Och både hon och systern Malvina hade döttrar som också skrev vilket var väldigt roligt. Så det är ett spännande kluster av skrivande kvinnor.

I Barnen ifrån Frostmofjället så har Laura Fittinghoff ett förord som var lite spännande att läsa. Där skriver hon ju ganska entusiastiskt om hur hon vill att barns nöjesläsning ska vara. Kan du berätta lite om det?

— Ja men Barnen ifrån Frostmofjället är ju skriven 1907. Och under den här perioden så hade det börjat välla in amerikansk översatt populär litteratur i Sverige. För första gången i historien så var ändå många barn läskunniga. Men de läste kanske inte rätt typ av litteratur, tyckte man i Fittinghoffs kretsar. Så hon brann ju för att svenska barn skulle få svensk litteratur och kvalitetslitteratur. Det var någonting som verkligen var på tapeten under den här perioden. Man ville producera kvalitetslitteratur för barn att läsa istället för skräplitteratur eller billiga däckare från USA. Hon skriver också, om jag minns det här förordet rätt, att de personer som skildras i den litteratur som skrivs är ganska mycket överklassbarn och deras villkor.

Stämde det då?

— Ja, men det är också någonting som hon vänder sig emot. Om man tittar på den svenska barnlitteratur som finns under den här perioden så är en majoritet av böckerna skildrar medelklassen och överklassens barn och också barn från de södra delarna av Sverige. Så de barn som hon väljer att skildra i Barnen ifrån Frostmofjället har inte funnits riktigt i den svenska barnlitteraturen.

Hur kom det sig att det var så snedfördelat i skildringar av barn, att det mest var överklassens och medelklassens barn som fick synas?

— Det finns nog flera svar på den frågan. Ett är att en majoritet av de författare som skrev för barn och ungdomar säkert själva var av medel- och överklass. De bodde säkert i Stockholm och de södra delarna av Sverige. Ett annat svar är att barn- och ungdomslitteraturen som fenomen i Sverige var en relativt ung litteraturtyp. Just skönlitteratur för barn är någonting som verkligen började utvecklas under 1800-talet och sen började blomstra kring förra sekelskiftet 1900.

Men hur ser resten av barnlitteraturen ut då kanske runt 1907 när Barnen ifrån Frostmofjället kommer? Finns det några andra märkesverk som vi skulle kunna känna igen idag?

— Man kallar den här perioden för den första guldåldern för svensk barnlitteratur. Så det kommer ut väldigt mycket böcker för barn. Både bilderböcker och romaner. Några man kommer ihåg idag är kanske Elsa Beskows böcker i samtida med Laura Fittinghoff. Vi har också ett sånt verk som jag har skrivit om i min tidigare forskning. Andersson Skans Kalle, den typen av skämtböcker i storstadsmiljö kommer en del av.

Barnen ifrån Frostmofjället är ju, som vi har sagt, ganska mycket lidande på vägen för de här barnen. Hur togs detta emot? Var det en framgångsrik bok när den kom?

— Det var en mycket framgångsrik bok. Hon fick uteslutande positiva recensioner och den gavs ut i nya upplagor. Alltså med moderna ögon så upplever jag i alla fall att den är lite sentimental.

Är den det?

— Den är mycket sentimental får jag säga. Och sentimental på ett sätt som barnlitteraturen kanske ändå inte är idag. Som en modern läsare så reagerar man kanske också på att det är väldigt mycket dialekt och barnspråk. Men det var ingenting som den läsande allmänheten 1907 hade problem med då kanske?

Jo, det var säkert någonting man reagerade på då också. Det var lite inne att skriva på dialekter. Man var intresserad av det kring sekelskiftet 1900. Men det är inget som har synts i någon större utsträckning i barnlitteraturen innan. Så jag tycker det är en jättehäftig aspekt av den här romanen att hon alltså har skrivit stora sektioner och dialoger på någon typ av norrländsk dialekt. Och det är lite motigt att börja komma in i den dialekten. Men sen när man väl har gjort det så är det en stor tillgång i den här texten tycker jag. Man får verkligen en del av en annan värld. Man får inblick i den här värden.

Ja, och vi vill ju inte avskräcka någon från att läsa den. Det är ju faktiskt en väldigt bra bok. Man kan ju säga att Fittinghoff själv kommer ju med små ordförklaringar inom parentes efter ord som hon tänker att den vanliga läsaren kanske inte förstår. Och det är ju framförallt barnen som pratar väldigt mycket på den här dialekten.

Ska vi titta lite på den här barnaskaran? Hur ser den ut?

— Det är alltså sju stycken syskon i den här romanen. Den yngsta är bara två år och den äldsta är på trettonde året. Och de spelar mer eller mindre viktiga roller i berättelsen. Jag kan säga att den här äldste sonen Ante, han är någon typ av moraliskt rättesnöre för den här lilla skaran. Det är han som fattar beslutet att vi måste ge oss iväg. Vi kan inte bli sålda på auktion eller hamna på fattighuset. Och sen så är också hans syster Maglena spelar en väldigt viktig roll i berättelsen. Sen är jag också förtjust i karaktären Anna-Lisa som bryter av lite mot de andra syskonen. För alla syskon är väldigt religiösa, de vill göra rätt för sig, de vill vara ordentliga. Men Anna-Lisa är lite fåfäng. Hon har en sån här längtan efter rikedom och efter ett gott hem och få det bättre ställt som inte riktigt finns hos de andra syskonen. Och som jag tycker utgör en spännande kontrast till den här moraliska Ante och ledningen.

Ja, och det finns ju också en specifik anledning till varför de ger sig av. För varför vill de inte sitta på fattighuset egentligen?

— Nej men de har blivit uppfostrade till troende kristna. Och deras mamma har lärt dem att hålla nykterhet högt och hålla kristendomen högt och uppföra sig väl och vara på ett speciellt sätt. Och de är helt enkelt livrädda för att bli förstörda av fattighuset. Bli depraverade, börja supa, börja svära. Utan de vill liksom bli de vuxna som deras mor hade tänkt att de skulle bli. Och då måste de ge sig av. Då kan de inte hamna med de här alkoholiserade och depraverade människorna på fattighuset.

Ja, och det är ju någonting som går som en röd tråd igenom den här romanen, att de ska upprätthålla det som mamman har lärt dem, det vill säga att vara goda kristna. Och man förstår ju också då på inledningen att pappan hade liksom dött av alkoholism. Han hade fastnat i superiet. Och barnens första stopp på vägen när de så att säga har gett sig av med diesen, det är ju hos en man som ger dem husrum. Och där de då får jobba med lite omvändelsearbete. Är det inte så?

— Jo, den här mannen han lever då ensam. Hela hans familj har övergett honom för att flytta till Amerika. Och han super och bor i en smutsig och skitig och mörk liten stuga. Men han tar sig an de här sju barnen. Han bjuder dem på den mat han har. Och de hjälper honom att städa. Och sen innan de ger sig av så får han en kaktus av Maglena. Och det här är en av mina favoritscener i boken faktiskt. För den här kaktusen har de då burit med sig på sin vandring. Och den ser helt förskräcklig ut. Det är någon liten grå halvdöd sak. Men Maglena berättar att om du bara putsar ditt fönster och ställer kaktusen i fönstret så kommer det komma de mest fantastiska stora röda blommor. Och det här gör Ladd-Pelle. Han putsar fönstret och då ser han hur skitigt det är i stugan. Så då börjar han städa. Och så nyktrar han till och börjar leva ett bättre liv tack vare mötet med de här barnen. Så han blir ju frälst på något sätt.

Ja, och det är just det här att barnen har med sig någonting. Det känns ju som att berättelsen vill säga att det är goda barn som påverkar de människor de möter. Och där kommer ju det igen, precis som du säger det här med att han har varit alkoholiserad men i mötet med barnen så tar han sig samman och slutar dricka. Och med risk för att spoila så kan man ju säga att boken slutar egentligen med någon slags genomgång av vad som har hänt med människorna de har mött på vägen. Och de har gjort så mycket gott för de människor de har mött. Och de människorna har ju gjort gott för barnen också. Men de verkar verkligen som någon typ av goda änglar i bygden där de har rört sig.

Och det finns ju ett undantag, vilket också är väldigt spännande. För de hamnar ju på ett ställe som man skulle kunna säga är bebott av sadister. Egentligen, berätta lite om det.

— Ja, de hamnar en sen kväll på en gård där alla verkar älska brännvin. Och både barn och vuxna där är väldigt onda och sadistiska. De försöker lura Barnen ifrån Frostmofjället och de misshandlar guldspira så att hon får blöder och får sår. Där upplever jag att det blir som en symbol för världens ondska, den här gården. Där gör ju barnen ingenting egentligen.

Nej, där lyckas de inte göra något gott.

— Där måste de bara fly. Och där är ju väldigt tydligt, tycker jag, brännvinet utpekat som roten till det onda.

Ja, och jag menar, det var väl så, i många ögon egentligen, att spriten var roten till det onda 1907 i Sverige. Så det är ju inte så att hon är fel ute, förutom ungefär.

— Nej, nykterhetsrörelsen hade också vuxit väldigt mycket under 1800-talet. Och många tänkte som Fittinghoff att spriten var också en källa. Det gjorde folk fattigare. Man bryggde brännvin av sin potatis istället för att äta upp den.

Ja, det var en källa till mycket ont. Och sen lyckas barnen ta sig med blotta förskräckelsen ifrån den här gården, kan man säga. Och när de då är på flykt därifrån så stöter de på en samisk man som de känner. Och så tillbringar de ju några veckor med honom och hans familj. Hur funkar Fittinghoffs skildring av den här samiska kontexten?

— Ja, men den är väl också ganska tidstypisk. De samerna är ju skildrade som ett exotiskt inslag i berättelsen skulle jag säga. Men också som ett folk som verkligen bemästrar den här karga, hårda naturen och som klarar sig mycket bättre där än vad barnen i Frostmofjället har klarat sig. Det finns beskrivningar av samernas skodon och hushåll. När jag läste så upplevde jag väldigt mycket att skildringen av samerna var att de var ett med naturen på ett väldigt tydligt sätt. Lite naturromantisk skildring.

Hur ser du på naturens funktion i romanen?

— Ja men naturen är ju både någon typ av antagonist till barnen. Det är någonting de måste överleva särskilt till en början när det är vinter och kargt och tufft för dem att ta sig fram på grund av all snö. Men naturen är ju också en källa till skydd. Det finns en helt, det är också en av mina favoritscener är när de gör ett hem till sig under en gran. Och då har de precis flytt från den här hemska superfamiljen. Och de har ingenstans att sova den natten så att guldspira hittar en gran med ett väldigt tätt grenverk. Och de kryper in där och så låtsas de att det är en stuga. Och de låtsas att rotknölarna är stolar och de leker hem där. Så där är ju naturen ett skydd för dem och någon typ av hem. Och de utvecklas ju under den här berättelsen. Och de lär sig också att bruka det naturen har att ge. De börjar göra små korgar eller tälja skedar som de säljer för att överleva och för att få mat. Så naturen är ju både fiende och vän för barnen.

Sen tycker jag också om Fittinghoffs perspektiv på naturen är så barnnära. De är så nära gräset och marken och bären och snön och isen. Ja, och hon skildrar ju också väldigt tydligt, alltså barnens fötter är ibland nästan förfrusna och så här. Men, för du nämnde det här med guldspira — guldspira är ju geten, att hon hittar en gran. Men, jag tänker, nu måste vi prata om geten.

— Ja, det måste vi göra. För det är så väldigt roligt, för de är ju så här sju barn och en get, men geten är ju liksom lika mycket en del av familjen verkligen. Geten är jätteviktig.

Ja, geten är jätteviktig och jag funderar lite grann på vad är det som gör den här guldspira så viktig? För hon har ju en helt bärande roll märkligt nog i den här berättelsen.

— Nej men guldspira är ju någon typ av modersgestalt för barnen. Hon ger dem värme på natten, de ligger och sover med henne. Hon ger dem mjölk, grädde till kaffet. Men hon är också, det adjektiv som används mest kring guldspira är att hon är stolt och överlägsen. Hon är också på något sätt någon symbol för att även den som befinner sig längst ner på samhällsstegen har rätt i sin värdighet och har rätt att vara stolt eller bör vara stolt. Sen är hon också en ganska bra isbrytare. Många gårdar de kommer till så är det guldspira som bryter isen och får folk att börja skratta och kanske prata med barnen, ta kontakt för hon är ju verkligen en hjälpare.

Det framgår ju väldigt tydligt att barnen hade ju inte klarat sig dels på grund av att hon ger dem mjölk som håller dem vid liv men också på grund av det här du berättade, att hon hittar ett hem till dem under granen. Hon leder dem liksom. Jag får någon slags bild av att hon är nästan som någon slags mytisk gestalt, den här geten, som de så att säga nästan måste ha för att klara sig.

— Och i slutet av romanen är det ju en mängd nya getter överallt där de har varit. Människor har skaffat getter och döpt dem till guldspiras. Hon har fått en mängd små barn, eller vad man ska kalla det, i slutet av romanen. Men det är också spännande för Laura Fittinghoff hade en speciell relation till en get.

Nej!

— Jo, när hennes döttrar var sjuka så tog hon in en liten getkilling som de döpte till Viola. Och som fick vara med barnen i barnkammaren. Och den här geten fäste de sig verkligen vid. När de flyttade till Stockholm, familjen, då flyttade de till Hornsgatan mitt i Stockholms innerstad. Då hade de med sig den här geten. Men det är ju fantastiskt.

Ja, så de verkar verkligen ha haft. Och det var också Laura Fittinghoff som föreslog att man skulle ha getter på Skansen i Stockholm.

— Ah, alltså jag känner ju ett starkt behov av en egen get.

Ja, efter att ha läst den här. Och jag tror det är någonting just i det här att, för om jag minns rätt så är det ju också så här att Fittinghoff skildrar någonstans att barnen klappar och smekar den här geten. Som de inte liksom varken gjorde mamman egentligen eller varandra. Att geten blir liksom mottagare av en väldigt fysisk sorts kärlek.

— Det är också en bra poäng faktiskt, ja det är sant. För det är som att geten fyller alla behov som de skulle kunna ha.

Jag funderar lite på om det här är en bok som det funkar att läsa idag. Vad tror du om det?

— Jag tycker ju det, men jag undervisar ju på den här boken. Och jag tycker den är väldigt rolig. Men det är ju också lite motigt att läsa den. Det är den här dialekten och det sentimentala och det religiösa och kristna, alltså man kanske inte är ovan vid idag. Men man kommer in i det ganska snabbt och då är det en stor läsupplevelse. Så jag tycker det fungerar. Den tar ju också upp teman som är högst relevanta idag. Barnfattigdomen i Sverige ökar igen. Vi har barnöder och svältregel i Gaza på Medelhavet. Det finns många teman i den här romanen som tyvärr är dagsaktuella.

Hur tas den emot? Jag är lite nyfiken nu. Men hur tas den emot av studenterna? Vad är liksom responsen när folk läser den idag?

— Jag ska säga att en stor klick är mycket motvilja och tar sig knappt igenom texten. De läser då bara de första kapitlen. Men sen är det alltid en liten klick i varje studentgrupp som blir så entusiastiska och tycker det är väldigt spännande och roligt. För jag upplever ju att det finns vissa saker som krockar med en. Och inte minst, trots att jag verkligen gillar den här boken, så är det ju det här med könsrollerna till exempel som är ju oerhört stereotypa.

Jo men det är de ju. Och så var det ju i barnlitteraturen på den här tiden. För de här smågossarna, förutom den största brodern Ante som du berättade om, så finns det ju två småbröder som, alltså de är sex och sju. Och det är väldigt mycket formuleringar om att de ska vara lite karaktiga. Och man får inte vara ledsen. Och jag tänker, herregud, dessa små barn.

— Ja, men så är det ju. Det är också en aspekt av de barn som krockar med dagens barnkultur. Och sen, för vi har ju vidrat det här med religionen lite grann. Men det handlar ju inte bara om att barnen själva är rätt uppfostrade som kristna. Utan det går ju verkligen som en röd tråd genom romanen. Upplever jag att Fittinghoff nästan missionerar lite grann. Upplever du att det stämmer?

Jo men det tycker jag. Och det är ju kristendomen som håller dem vid liv. Det är det sköna och vackra i tillvaron. Det är det som får dem att uthärda den här svåra situationen. Samtidigt som barnen är någon typ av små änglar. Och liksom. Ja. För det är, alltså barnen sjunger ganska ofta. Fittinghoff lägger ju in strofer ifrån sånger och då är det ju förutom bara andliga sånger.

— Men är det här någonting regionalt? Kan man se det att det liksom fanns en rörelse som var starkare i några delar av Sverige? Hade det sett likadant ut för barn från andra delar av Sverige?

Svårt att svara på. Men det fanns ju som en stark religiös rörelse i Sverige under den här perioden. Kan det här vara någonting problematiskt för dagens läsare, att en viss sorts evangelisk…

— Både ja och nej. Jag skulle ändå säga att kristendomen kanske inte är så stark i dagens barn- och ungdomslitteratur. Men religionen har nog börjat ta ett större utrymme i anspråk igen. Det har kommit flera ungdomsböcker som skildrar islam de senaste åren som vi inte haft tidigare i svensk litteratur. Så det finns ju någon typ av uppsving för att ändå hantera den typen av frågor i barn- och ungdomslitteratur. Efter många, många decennier av ett utskrivande av allt vad religion heter ur barnlitteraturen.

Ja, för Ante, han får ju sin största dröm uppfylld. Han får möjlighet att läsa så att han kan bli präst. Det är ju så att säga hans lyckliga slut. Och det framstår ju väldigt mycket som att det är det högsta som finns. Och det är ju väldigt fint kan jag tycka. Även om barnlitteraturen kanske ser annorlunda ut idag.

Det är liksom väldigt vackert det här. Alltså hur har Barnen ifrån Frostmofjället, kallar vi den — hur har den påverkat barnlitteraturen under 1900-talet? Har den gjort det?

— Ja men det tror jag. Fittinghoff förde ju in nya röster i barnlitteraturen. Arbetarklassbarn, barn från Norrland. Hon skrev på dialekt. Jag tror det har påverkat barnlitteraturen jättemycket just att man började inkludera fler barn och fler identiteter i den svenska barnlitteraturen. Sen tror jag också att det här är en äventyrsberättelse. Det är en ganska klassisk äventyrsberättelse, eller Robinsonad kan man kalla det för. Där man bryter upp från en välkänd plats, ger sig ut på ett äventyr. Och under det här äventyret möter man massa människor och kommer till nya platser och utvecklas. Och sen på slutet så blir allting bra. Och den strukturen går ju igen i mycket annat av den svenska barnlitteraturen. Och man kan se hur Fittinghoff kanske har inspirerat, till exempel Astrid Lindgren till Rasmus på luffen. Eller Frida Nilsson idag som kom ut med Hundägarna och Kattjägarna häromåren.

För den här boken är ju en riktig klassiker med stort K — Barnen ifrån Frostmofjället. Var det inte så att det finns en filmatisering också?

— Ja, men det gör det för 1945 i svartvitt. Som också är lite av en svensk filmklassiker skulle jag säga.

Jag tror aldrig att jag har sett den. Är filmen bra?

— Jag tvingades se den som barn med mormors sambo och då tyckte jag den var otroligt tråkig och seg, minns jag. I en era av Disney och 80-tals action så är det så svårt för det svartvita. Men det är också någonting, på ett sätt så kan man ju tänka att den här romanen lånar sig väldigt bra till filmiska, just hela äventyrsaspekten. Men mycket av det som gör boken så läsvärd, som gör att den stannar kvar — det är ju sånt som kan vara lite svårt möjligen att få fram på film.

Mm. Jag tycker inte. Sverige är ju inget land som är jättebra på kostymdramer, eller?

— Nej. Men jag vågar inte, det var så länge sedan jag såg filmen nu så jag vågar inte uttala mig. Men finns det några omdiktningar eller vidare diktningar som har lämnat avtryck?

Inte som jag kommer på som har lämnat avtryck men det har ju kommit lite olika. Bara härom året kom det en mellanåldersroman som hette Barnen ifrån Frostmoplan. Och skulle skildra några samtida barn i höghusmiljö som var på flykt. Så det finns ju den typen av avtryck i litteraturhistorien också.

Ja, för det är lite spännande. För jag skulle ju ändå säga att det här är ju ingen bok man kanske regelmässigt läser idag, som man kanske fortfarande läser, till exempel Astrid Lindgren. Men det är som att medvetandet om den här berättelsen finns någonstans och guppar. Det är väl en del av vårt kollektiva medvetande.

— Ja, men det är det ju. Och jag tror ändå att det är en viktig bakgrund för att verkligen förstå kanske en författare som Astrid Lindgren.

Har du någon favorit, måste jag börja fråga, av barnen?

— Ja, jag sa ju Anna-Lisa tidigare. Just det, det gjorde du. Men annars tänker jag nog, jag tycker Maglena är väldigt intressant. Hon är verkligen en representant för så mycket som var i rörelse kring förra sekelskiftet. Hon är väldigt arts and crafts och inspirerad av Ellen Keys tankar om att alla ska ha tillgång till skönhet, eller skönhet åt alla. Och hon ser verkligen det vackra även i det kargaste vinterlandskap. Och hon lär sig brodera vackra röda blommor på vantar som hon tillverkar. Hon är väldigt så konstnärlig på ett sekelskiftes sätt som jag är lite svag för.

Ja, alltså jag är glad att du sa det för hon är min favorit också. Och på något vis så är det ju så att hon står för konsten. Hon är liksom konsten i barnens tillvaro. Hon fantiserar och de glömmer att de är trötta och hungriga. Hon står verkligen för de här nya tankarna inom heminredning och mode också — att det enkla är det som är vackert och det funktionella är vackert. Och även den som är fattig ska ha tillgång till vackra röda blommor på sina vantar.

Det fanns ju också en väldig vurm för allmogekultur under den här perioden. Man var väldigt intresserad av äldre allmogekultur från till exempel Dalarna. Just Maglena har ju också det här lite övernaturliga som ligger helt utanför den här kristna etiska ramens, som någon slags samklang med naturen grej. Att hon hör guldspira när guldspira har blivit överfallen fast hon hör henne egentligen inte på riktigt. Och sen det här med hennes förhållande till djur tänkte jag på är ganska spännande, att till och med björnen i skogen backar. Hon tämjer ju en björn med sin vackra sång och sin blick. Jag inser ju att det låter väldigt absurt när vi sitter och pratar och säger det här som konkreta saker. Men faktum är, det funkar ju. Det är ju det som är det märkliga.

— Hon förmedlar också ganska mycket folkkultur tycker jag till läsarna. Hon berättar om vittror och skogsrån och sånt. Det finns den aspekten också av romanen. Så det är inte bara kristendom och det kyrkliga utan det finns ändå mycket magiskt tänkande här också och gammal folkkultur.

Men om du skulle sammanfatta — inte kanske den här boken men dina tankar kring den. Finns det någonting som du känner att vi har missat att ta upp nu när vi har pratat om den?

— Jag tycker nog att den här boken framför allt är spännande för att det är så mycket som är rörelse i den. Så mycket motstridiga impulser som var typiska för sekelskiftet 1900. Dels har vi barnen och beskrivningen av dem som på något sätt befinner sig i skärningspunkten mellan olika sätt att se på barn. Vi har dels den här gammaldags romantiska eller bibliska synen på barn som oskyldiga, rena, naturliga. Men sen har vi också en mer modern syn på barn som utsatta, som behöver värnas, de behöver deras rättigheter, de behöver tas om hand. Men de är också väldigt kompetenta. Och de är värda att lyssna på, vilket ju också är en modern syn på barn. Och sen själva resten av temat i romanen har vi också många saker i sving. Vi har det kristna och nykterhetsrörelsen. Men vi har också moderna tankar och gammal folktro. Romanen är ett väldigt bra tidsdokument tycker jag. Den säger väldigt mycket om sekelskiftet 1900. Och hur man tänkte då och vilka idéer som var i rörelse under den perioden.

En man som du och jag gillar det historiska så tycker man ju att den är kanonbra verkligen. I sitt förord så skriver ju Fittinghoff också att hon planerar en fortsättning. Men någon sådan blev det aldrig.

— Nej, det hann hon då aldrig skriva klart eftersom hon gick bort ett år senare.

Ja, så hon dog 1908. Och vad som hände med de här barnen som fick nya hem, det fick vi liksom aldrig veta riktigt. Vad tror du hände?

— Jag har tänkt nu när jag läste det här förhållandet att jag undrar vad hon hade tänkt skulle ske med dem. Ja, men hon tänkte ju, eftersom jag har forskat på den här perioden en del, så kan jag ju tänka mig att Ante blev säkert präst och en förkunnare av gudsord. Och han kanske även fick någon typ av utbildning. Sen kan jag nästan slå vad om att någon av de andra pojkarna hade blivit ingenjör. Det är liksom det högsta man kan bli som ung man under den här perioden. Precis, och Maglena med all sin fantasi och sin konstnärlighet — hon hamnade ju i Stockholm. Hon har en ganska rik familj. Så jag ser liksom lite framför mig att hon skulle ta societén med storm för att hon var lite annorlunda. Hon kanske blev då författare eller konstnär eller någonting sånt där. Men det kan jag tänka mig.

Hade inte det här varit en väldigt rolig idé? Att någon plockar upp och skriver en fortsättning på Barnen ifrån Frostmofjället.

— Ja, varför inte? Att man ser på den här berättelsen med ögon från 2020-talet och sen skriver man en historiskt korrekt fortsättning. Men då hade vi nog fått en sån klassreseskildring tror jag.

Ja, men känns det inte lite så?

— Ja, jag tycker den är på väg ditåt. Vi får se, vi får ta det här som en uppmaning helt enkelt. Någon får ta sig an detta.

Nu börjar vi faktiskt närma oss slutet på det här samtalet om Barnen ifrån Frostmofjället. För er som är nyfikna på boken och på Laura Fittinghoffs övriga författarskap så är det förstås bara i vanlig ordning att gå till Litteraturbanken där ni kan hitta och botanisera.

Tack snälla Lydia för idag. Det var jätteroligt att du var här.

— Tack så mycket. Tack för att jag fick komma.

Och jag hoppas att vi är överens när vi säger till dem som lyssnar: missa inte att läsa boken för den är verkligen läsvärd.

— Ja, absolut.

Tack igen och tack till alla er som har lyssnat. Du har lyssnat på Verket, en podd om klassiker, producerad av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken. Alla avsnitt samt fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.