Verket: En julsaga

Varmt välkomna allesammans till det här julavsnittet av Verket, en podd om klassiker. Idag ska vi ägna oss åt en bok som i sin första svenska översättning hette ”Julaftonen, en berättelse om andar och syner”, och som efter det har kommit till flera översättningar och haft flera olika titlar på svenska. Och det är ju förstås Charles Dickens kortroman ”A Christmas Carol” från 1843 som det ska handla om idag.

Jag heter Paulina Helgeson. Med mig i studion idag, ivrig när det gäller viktoriansk jul, finns litteraturforskaren Birgitta Berglund. Välkommen Birgitta.

Birgitta: Tack så mycket Paulina.

Paulina: Nu får du berätta vem du är.

Birgitta: Jag är alltså litteraturvetare och har sysslat med engelsk litteratur, framförallt 1700- och 1800-talsromaner. Och egentligen i första hand under min aktiva forskartid mer med kvinnliga författare och genusperspektiv. Men överhuvudtaget gillar jag 1700- och 1800-talslitteratur på engelska.

Paulina: Vem gör inte det, tänker jag. Men du, en ordningsfråga innan vi börjar: vad ska vi kalla den här boken egentligen? Vi har ju kallat den en julsaga nu när vi har mejlat, och den har hetat ”En julsång på prosa” och ”en spökhistoria vid jul”. Kan vi fortsätta kalla den en julsaga för det är kortast?

Birgitta: Jag tror att det är enklast, ja.

Paulina: Ja, precis. Då ifall ni blir upprörda och tycker att vi säger fel så har vi nu rätt ut det här. Men jag tycker att vi börjar med att du lite snabbt berättar vad den här boken handlar om.

Birgitta: Den handlar om en kortroman alltså, så att det är en lång berättelse men en kortroman, och den börjar på julaftonskvällen. Och då får man komma ihåg att det är ju då i England, så det är ju kvällen före jul eftersom det är juldagen som firas. Så att det är den här sista hetsiga stämningen, det är jättedåligt väder, det är dimmet, det är kallt, det är hemskt, men det är den här glada, upphetsade stämningen i luften. Folk har samlats på gator och tar ju man sjunger i julevisor och vissa går runt med bösor och samlar in pengar och så vidare och alla är glada.

Utom vår huvudperson Ebenezer Scrooge. En gammal, ensam och förbitrad man utan vänner och utan familj som bara lever för att tjäna pengar och aldrig spendera något. Vad han gör är lite oklart egentligen. Han driver någon form av firma men man får aldrig riktigt veta vad det är för slags firma förutom att den är till för att tjäna pengar. Det har spekulerats att det kanske är någon form av låneverksamhet.

Men de enda verksamma i firman nu när berättelsen börjar är han själv och hans underbetalda och överarbetade bokhållare Bob Cratchit. Och Scrooge han är ju absolut inte alls för julen. Det är trams och humbug säger han. Och det får han tillfälle att säga tre gånger i berättelsens första del.

För ganska omgående kommer hans syster, som Fred för att önska honom god jul och bjuda honom på julmiddag och kalas nästa dag. Och det avvisar han ju bara som trams och humbugg och dumheter. Så Fred ger upp till sist och avviker. Och han hinner bara göra det så kommer det in några personer som samlar in pengar till de fattiga. De blir avvisade på samma sätt av Scrooge. Och han får höra att det finns folk som inte har mat för dagen, folk som inte har någonstans att bo.

Och så frågar han: finns det då inga fängelser? Och fattighusen är väl öppna som vanligt? Och trampkvarnen och löstrivalagen är väl inte avskaffade?

Och när de här personerna då säger att det finns människor som hellre skulle dö än vända sig till de institutionerna, så är hans svar bara att ja, om de hellre vill dö så är det bäst att de gör det för att minska överbefolkningen. Det är hårda ord.

Paulina: Verkligen, han är ett riktigt monster.

Birgitta: Och den tredje konversationen han har den här dagen om julen är vid arbetsdagens slut när hans bokhållare Bob Cratchit ska gå hem. Och Scrooge blänger på honom och säger: ni förväntar er väl förstås att få ledigt imorgon?

Och ja, tack så väldigt mycket, säger Bob.

Och Scrooge inser att han blir ju tvungen att ge honom ledigt. Men han säger att det är stöld – han blir bestulen på en arbetsdag som han ska betala för. Så där får man ju bilden av Scrooge och temat i boken.

Man får också det här lite sagodraget som kommer återkomma. I det här fallet tretalet som ju är typiskt för sagor. Här är ju tre konversationer om julen. Och sen på natten så besöks Scrooge av tre andar.

Först den som på engelska kallas ”The Ghost of Christmas Past” – Julens ande från det förflutna. Där man får se Scrooge först som barn. Man får faktiskt lite sympati för honom. Han hade uppenbarligen en olycklig barndom. Som ung kontorspojke med en arbetsgivare som är motsatsen till honom själv – bjuder hela personalen på fest till jul. Man får se honom som vuxen och förlovad. När hans fästmö bryter förlovningen för hon inser att han älskar vid det här laget pengar mer än henne. Och till sist får man också se hans före detta fästmö och hennes liv med man och barn. Scrooge börjar känna att han kanske har förlorat något.

Och det andra besöket han får det är ”The Ghost of Christmas Present” – alltså den nuvarande julens ande. Och där får man förallt följa upp runt England och London. Alla möjliga olika människor som trots eländiga förhållanden ändå firar jul och gläds åt julen. Framförallt besöker man då bokhållaren Bob Cratchit och hans familj. Och där möter man en person som har blivit väldigt känd: Lille Tim, ”Tiny Tim” på engelska – den yngste sonen i familjen Cratchit som är klen och går på kryckor. Man vet inte om han kommer att leva.

Och i slutet på den hemsökelsen av den nuvarande julens ande, efter att man har fått allt det här positiva så dyker det plötsligt upp något ganska otäckt. För Scrooge ser att den här anden har något i de små fötter som sticker fram utanför hans rock. Och då öppnar han rocken och där står två väldigt otäcka små barn som inte alls är som barn borde vara. Det är något väldigt fel och väldigt otäckt med dem. Och han får veta att de barnen är okunskap och nöd. Och akta er för dem, säger anden, för de kommer att kunna åstadkomma mycket otäckt om man inte tar hand om dem.

Man får även se Freds glada fest som Scrooge har missat.

Och sen till sist – de här andra andarnas slags tvångsmedel – är det ”The Ghost of Christmas Yet to Come”, den kommande julens ande. Och då målas ganska hemskt scenario upp. Lille Tim är mycket riktigt död. Även Scrooge är död – han har dött ensam. Ingen sörjer honom. Ingen går på hans begravning. Och när han frågar om ingen känner någonting överhuvudtaget inför hans död så visar anden honom ett ungt par för vilket hans död har inneburit befrielse från betalning av de skulder de har till honom som han har varit benhård med.

Så den enda som känner något det är de två som känner glädje för att han är död.

Alltså det här är ju, när man berättar det så här så känns det verkligen som att det här är hårt och det är det ju på många sätt. Fast inpackat i någonting som ändå gör det hela oerhört trivsamt.

Men jag tänker att vi behöver också veta lite om Charles Dickens – mannen bakom det här. Det är ett långt liv och ett långt författarskap så vi kan inte gräva hur djupt som helst, men det är spännande att veta lite om honom. Och han är spännande som person, för att han är på något sätt väldigt representativ för sin tidsperiod och sitt samhälle.

Han föddes 1812. Han var näst äldsta barnet – äldste sonen – i en syskons skara som kommer att bli nio barn sammanlagt i en lägre medelklassfamilj. Det borde varit en trygg och bra tillvaro, statistiskt sett är det ju de som är i mitten av samhället som alltid har de lyckligaste liven oavsett vilket samhälle. Men det var bara det att Charles pappa, John Dickens, var totalt oförmögen att hantera pengar. Han penerade alltid lite mer än vad han hade. Och fick han lite mer så spenderade han ännu lite mer. Så han försattes hela tiden i skuld och så lånade han pengar för att betala skulderna. Och det slutade med en krasch som gjorde att de förlorade hus och hem och han sattes i fängelse – för det kunde man ju bli då. Man hamnade i gäldenärsfängelse om man inte kunde betala sina skulder.

Så Charles, som då var 11 år, togs ur skolan och sattes ut att jobba på en fabrik – tillverkade skosvärta, den svarta komponenten i skokrem. Där han jobbade då tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan, för en lön som var så liten så den knappt räckte till mat åt honom. Och han bodde inkvarterad i ett rum i slummen.

Familjen i övrigt, förutom hans äldsta syster Fanny som fick fortsätta gå i sin skola, flyttade med pappan in i fängelset. För så kunde man göra då – så fick man göra för de hände ingenstans utav vägen. Och på söndagar så träffade han alltså familjen i fängelset.

Så småningom löste det där sig genom ett arv som John Dickens fick så han kunde betala av sina skulder och Charles kunde få börja skolan igen. Men det här var ju ett barndomstrauma som präglade honom hela livet.

Han började jobba som kontorist på en advokatbyrå, vilket bland annat ledde till att han fick en väldig insyn i rättssystemet i England. Ett av hans jobb var bland annat att följa med sin advokat på rättegångar och hålla reda på papper och föra anteckningar. Så redan där började han skriva ihop lite om de mest spektakulära rättegångarna och skicka in till olika tidningar. Så när han var inte ens tjugo år – nitton faktiskt – kunde han försörja sig som journalist.

Och via journalistiken så började han skriva skönlitterärt. Först små snuttar som publicerades i tidningarna och som utvecklades till följetånger, som utvecklades till romaner. Alla hans romaner kom att publiceras på det här viset kan man väl säga – först som följetånger i en tidning eller som följetånger i små lösa häften som såldes, och sen samlades det här ihop och gave sig ut som en roman.

Och han kommer med tiden att bli en oerhört populär och framgångsrik författare. Han kommer att tjäna mycket pengar på sitt författarskap. Och jag tänker att här har man lite nyckeln till varför han blev så framgångsrik. Han hade ju en sådan oerhörd bred erfarenhet av så många aspekter av det engelska samhället. Både livet i ett skyddat medelklasshem och en exploaterad barnarbetare i slummen. Insidesupplevelse av livet i ett fängelse. Rättssystemet. Han kom också att som journalist rapportera från parlamentsdebatter, så det politiska systemet. Så han hade ju liksom hela samhället där.

Och sen så publicerade han ju, som sagt, i följetångsform som var väldigt vanligt på den här tiden. Och det var ett system som passade Dickens väldigt väl för han låg alltid bara ett avsnitt före sina läsare. Så han var alltid väldigt öppen för respons. Om han fick läsa brev som visade att en viss karaktär var populär, så fick den göra mer i nästa avsnitt. Var det någon som inte var så populär fick han emigrera till Amerika eller dö i en olyckshändelse. Så han var väldigt nära sin publik.

Paulina: Fingret på pulsen verkligen nu.

Birgitta: Verkligen, i det omgivande samhället. Och det är ju, när man läser en julsaga så är det ju väldigt tydligt att det här är kritik av ett pengahungrigt samhälle. Och det är ju en väldigt – han har ett väldigt starkt socialt patos.

Paulina: Alltså ville han någonting med den här boken? Mer än att skriva en mysig och lite kuslig julberättelse?

Birgitta: Det är ju som du säger att han hade rent allmänt ett starkt socialt patos. Och så många av hans böcker tar upp specifika missförhållanden i samhället, som till exempel fattighussystemet i ”Oliver Twist” – den bok som kanske är allra mest känd, i alla fall i Sverige idag.

Men just det året när ”en julsaga” kom ut, det var 1843. Han var bara 31 år gammal, han var ännu inte jätteframgångsrik och hade inte blivit förmögen än. Tvärtom, han hade gift sig ung och hans fru väntade redan deras femte barn så det var lite knack i ekonomin faktiskt.

Men flera saker hade just det här året fått honom att reagera – generellt på bristen på humanitet i industrisamhället – och han hade gått och tänkt på vad han kunde göra för att väcka människor och kunde inte riktigt hitta rätt infallsvinkel. Men i oktober det året reste han till Manchester för att tala på en välgörenhetsinstitution som försökte ge hjälp åt de fattiga och hemlösa. Och Manchester var ju den industriella revolutionens och framförallt den moderna textilindustrins centrum, och förmodligen ett av de värsta ställena att bo på i England på 1800-talet. Det var dålig luft, svart sot och flagor från alla skorstenar, förorenat vatten med alla kemikalier från textiltillverkningen och hemska slumområden.

Medan han var där bodde han över hos sin syster Fanny som han alltid hade stått väldigt nära under uppväxten. Hon hade två små pojkar, varav den ena var mycket klen och man fruktade att han inte skulle leva till vuxen ålder. Och de här sakerna tillsammans – återseendet av en älskad syster, barndomsminnena, åsynen av den här svagliga lilla systersonen och den otroliga misär i Manchester – ledde sammantaget till att han fick den inspiration han letade efter.

Och så fort han kom hem satte han sig ner och började skriva ”en julsaga” – eller som den heter på engelska, ”A Christmas Carol in Prose”. Och han skrev den frenetiskt under sex intensiva veckor. Och enligt vad han själv sa så var det en närmast religiös upplevelse. Han räknade inte med att tjäna några pengar på den. Särskilt inte som han själv stod för den mycket vackra och påkostade utformning boken fick. Utan vad han ville var att medvetandegöra sina läsare om den nöd som omgav dem. Att skapa ett slags inre revolution i människors hjärtan som skulle göra att man började bry sig om varandra. Och framförallt att arbetsgivarna skulle ta hand om sina anställda och ge dem människovärdiga livsvillkor.

Och jag kan väl säga med en gång att i det avseendet misslyckades Dickens. Där lyckades en annan skribent bättre och nu ska vi få göra en liten avvikelse här.

Paulina: Ja, spännande.

Birgitta: Det var nämligen så att en ung tysk son var avtagare till en textilfabrikant i industristaden Wuppertal som hade blivit skickad till Manchester för att lära sig upp i jobbet. Han reagerade med samma fasa som Dickens på förhållandena där. Och just i oktober-november 1843, precis samtidigt som Dickens skrev ”en julsaga”, satt den här unge mannen och skrev på en tidskriftartikel som kritiserade det omänskliga kapitalistiska systemet. Den kom att publiceras som ”Umrisse einer Kritik der Politischen Ökonomie” – inte så bra på tyska, men ”Outlines of a Critique of Political Economy” heter den på engelska i alla fall.

Den unge mannens namn var Friedrich Engels. Han kom att skriva flera artiklar i ämnet och 1845 samlade han dem i bokform med titeln ”Die Lage der arbeitenden Klasse in England” – på engelska ”The Condition of the Working Class in England”.

Och ytterligare ett par år senare, 1848, publicerade han tillsammans med sin gode vän Karl Marx ”Det kommunistiska manifestet”. Och ja, jag behöver väl inte gå närmare in på vad den boken ledde till. Ryska revolutionen, Berlinmuren och det kalla kriget bland annat.

Men jag tycker att det är väldigt fascinerande. Att samma förhållanden, på exakt samma plats, vid exakt samma tidpunkt, triggade två unga engagerade män – Dickens var 31 vid det här laget, Engels bara 22 – till att skriva två olika böcker som fick så vitt skilda följder.

Paulina: Så det är ju superintressant. Och man kan ju fråga sig om – jag tänker på det här med Engels och i fortsättningen då Marx och Engels och vad deras bok fick för genomslag. Hade det varit det som Dickens hade velat ha, tror du? Alltså revolution? Eller ville han någonting mer samhällssnällt?

Birgitta: Han ville ju inte göra den typen av revolution. Han var aldrig någon marxist om man säger så. Utan han ville ju – och de som kritiserar Dickens säger att han är sentimental. Och det kan man väl hålla med om på ett sätt. Han är ju en känslosam författare. Han skriver med mycket känsla. Och han hade en idealiserad bild av det gamla patriarkaliska bondesamhället, där arbetsgivaren är patriarken – en far för sina anställda. Det var det han ville se. En god far istället för en dålig far.

Paulina: Jag har ju en bild av det viktorianska England vid den här tiden som ett ställe där man var ganska likgiltig för de lägre klassernas lidande. Man frossade i sina pengar, man ville ha mer pengar och folk svalt och gick under. Vad får då en sådan här bok för mottagande? Jag säger, det här är min väldigt förenklade bild. Men jag tänker: var det helt okomplicerat med den här sortens – det är en ganska tydlig samhällskritik.

Birgitta: Boken blev ju en succé. Vi talar om Dickens bok.

Paulina: Ja, precis.

Birgitta: Dickens bok, till skillnad från Engels, blev en enorm succé omedelbart. Den kom ut den 19 december 1843 och sålde slut på fyra dagar. Så till julafton var den slutsåld. Man tryckte omedelbar upp en ny upplaga. Även den sålde snabbt slut. Och på den vägen fortsatte det. Han kom ut tre upplagor mellan den 19 och den 31 december det året.

Paulina: Oj.

Birgitta: Och nästa år, 1844, kom det ytterligare tio upplagor. Så att i slutet av december 1844, bara ett år efter att den publicerades, har den redan kommit ut tretton gånger.

Den blev också omedelbar dramatiserad. Den första scenversionen kom bara knappt sju veckor efter boken, den 5 februari 1844, på en teater i London. Och i slutet av februari det året gick det åtta rivaliserande teaterproduktioner av ”en julsaga” bara i London.

Sedan dess har boken ständigt tryckts upp på nytt, ständigt spelas på teatrar runt om i den engelskspråkiga världen. Och den kommer även att spridas på andra sätt. Dickens var ju väldigt bra på att läsa högt. Och han uppträdde ofta genom att helt enkelt hyra en teater eller en stor föreläsningssal och så läsa högt ur sina verk.

Och han kom då ganska snart att börja läsa högt just ur ”en julsaga”. Och det var så framgångsrikt att sammanlagt gjorde han 127 föreställningar från 1840-talet och fram till sin död 1870.

Den kom också att sättas upp som opera och som musical. När filmtekniken kom blev den ganska omgående filmatiserad. Det finns minst ett dussintal filmversioner inklusive Mupparnas julsaga, Barbies julsaga och så vidare.

Och den har satt massor av spår i populärkulturen. Det är kanske inte så många idag som kopplar ihop den rike och snåle gamle Joakim von Hanca och hans glada och slarviga brorson Kalle med Charles Dickens. Men de figurerna skapades mycket medvetet med Ebenezer Scrooge och hans syster Fred som förelaga.

Paulina: Det hade jag verkligen ingen koll på.

Birgitta: Men om man tänker, det gjorde ju någon slags uppenbar segertåg den här boken på olika sätt. Men vad sa kritiken? Fick den något mottagande av litteraturkritiken?

Paulina: Den mottogs mycket positivt. Men det blev ju ingen – vad ska man säga? Det var ju julen man tog fasta på. Det var julskildringen man tog fasta på. Det var sagoformen, det var moraliteten. En ond man som ställs inför sin ondska.

Den togs inte emot politiskt alls. Så den skapade alltså inte den revolution i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare som var hans syfte. Men det blev en oerhört älskad julskildring som kom att sätta formerna för det engelska julfirandet för all framtid kan man nästan säga.

Paulina: Ja, men jag har undrat lite grann nu när vi har pratat. Alltså, var det så att hans skildring av julen var för bra? Att den la sig i vägen för det han egentligen liksom ville säga med boken?

Birgitta: Ja, det kan nog ha varit så. Och det här har också att göra med att det var ett speciellt tillfälle. Som sagt var Dickens väldigt bra på att sätta fingret på tidsandan, pulsen. Och just vid den här tiden, 1840-talet i England, så hängde julfirandet lite i luften kan man säga. Det hade i vissa avseenden nästan dött ut faktiskt och det fanns flera skäl till det.

Ett var faktiskt religiösa skäl. Redan på 1600-talet hade de engelska puritanerna och sedermera olika väckelserörelser på 1700- och 1800-talet motarbetat julfirande. Och det kan man ju tycka är lite konstigt. Men då får man komma ihåg att det medeltida julfirandet – det gamla bondesamhällets julfirande – det var ju tolv dagar från jul till trettonhelgen av utlevande och festande som hade mer med det gamla midvinterblodet att göra än med Jesu födelse. Med mycket alkohol och så vidare.

Och de här religiösa väckelserörelserna – allt starkare under 1800-talet – så det var ett skäl till att det traditionella julfirandet nästan lite höll på att dö ut. Ett annat var ju just den industriella revolutionen. I det gamla bondesamhället var det sin sak. Arbetstagarna – drängar och pigor – de bodde ju inkvarterade hos sina arbetsgivare. De hade lön oavsett om det var något att göra eller inte. Och det var inte så mycket att göra runt jultid som man kunde lika gärna fira.

Men när då stora grupper av människor lämnade sina hembyar för att flytta in till städerna så lämnade de dels mycket av sina traditioner bakom sig. Och för en person som drev en stor industri var det ju inte alls någon småsak att stänga igen den i tolv dagar och ändå betala lön. Så julledigheten var vid det här laget nere på en eller möjligen två dagar.

Så Scrooge, som surar över att han behöver ge sin bokhållare en dag ledigt, var inte helt orealistisk för sin tid. Men det var inte mycket till julledigt, det kan man ju inte påstå.

Men vad är det egentligen som Dickens gör i den här boken med sin skildring av julen som gör att den har blivit så synonym med julmys och firande?

Det är att han ger en ny version av julen. En ny modell för julfirandet. För det första så trycker han ju starkt på julen som en av de stora högtiderna, vilket den ju faktiskt inte var på Dickens tid. Den till och med ignorerades av många människor. Men samtidigt så visar han på julen som en eller två dagars julfirande istället för de traditionella tolv. Och det är ju realistiskt – det håller ju industrisamhället.

Dessutom trycker han på julen som en tid för välgörenhet då man ger till de fattiga och hemlösa. Julen inte som en tid för utlevande festande utan som en familjehögtid med sånger, dans och lekar. Och det här gick ju väl in med de religiösa rörelser som var emot det utlevande julfirandet.

Sen introducerade han en del andra saker. Bara för att nämna en sak: det förekommer en kalkon här som köps till julfirandet. Och det var en helt ny grej för kalkon hörde inte alls särskilt ihop med julfirandet. Om det var någon mat som var typisk så var det i så fall att man skulle ha en gås. Men i och med att den här blev så himla populär och i och med att det förekommer en stor kalkon här så kom kalkonen att ta över från gåsen som den traditionella julmaten.

Och det tror jag att alla engelskspråkiga grupper ser det som idag. I Storbritannien, i USA, i Australien äter man kalkon. Och det var Dickens introduktion.

Paulina: Om man är engelsman och läser den här boken, eller svensk för den delen, är det nostalgin som sätts i rörelse när vi läser och gillar det här nu, 2025?

Birgitta: Idag är det ju det. Men då var det alltså faktiskt lite nytt. Som jag säger, han fångade upp tidens drömningar och presenterade en modell för julen som gick hem i alla läger. Och han var ju inte ensam. Som jag säger återigen, han kunde ha varit en sådan här trendanalytiker egentligen. Men jobbet fanns ju inte då.

För det var ju andra som gjorde lite liknande saker. Vi hade vid det här laget år 1843 hade drottning Victoria suttit på tronen i sex år. Och hon blev ju den första monarken som betonade just familjelivet och som just firade familjejular med alla sina barn. Och det var ju hon och Albert som populariserade julgranen vid nästan exakt den här tiden. Och Dickens var en av de tidskrifter – han skrev om julgranen också. Så han hjälpte till där med.

Paulina: Det här är ju en bok som har gigantisk klassikerstatus får man väl säga i den anglosaxiska världen minst. Vad har den för position i Sverige?

Birgitta: Ja, det tycker jag faktiskt är lite svårt att bedöma. Den kom ju ganska omgående redan 1844 ut på svenska på Albert Bonniers förlag i översättning av Gustav Thaumé. Men som du nämnde i början här, under en helt annan titel. Och därefter har den översatts av ytterligare minst sju olika översättare. Förutom Gustav Thaumé har vi August Brunius, Kristina Westman, Katarina Andersson, Nils Holmberg, Stefan Lund, Eva Enhörning och förmodligen flera till som jag har missat.

Och den har kommit ut i olika upplag under olika titlar. Jag har ingen riktig uppgift om när den först dramatiserades på svenska men jag kollade upp hur det ser ut just nu. Den här vintersäsongen ges den i olika varianter på åtminstone fem olika teatrar i Sverige. Den går på Norrbottensteatern i Luleå, eller kommer att premiära snart, Borås stadsteater, Uppsalas fria teater, Folkopperan i Stockholm och Malmö stadsteater.

Och den är ju ganska stor här också, men inte alls så som i den engelskspråkiga världen där de här personerna har blivit begrepp. Alltså man kan använda ordet Scrooge som en synonym för en gnidig och sur typ. Och även om den inte fick den politiska betydelse som Dickens kanske hade hoppats så är det fortfarande många som ser den som ett exempel på rovkapitalism i sin värsta form.

Om du googlar Trump plus Scrooge och Bild så kommer du att få en massa bilder på Trump som Scrooge. Och det är inte helt oväntat.

Så jag är lite nyfiken på om det finns – finns det svenska författare, vet du det, som har inspirerats av den här?

Paulina: I och med att den kom så pass tidigt i översättning så kunde man ju läsa den från mitten av 1800-talet och framåt här. Inte vad jag vet. Jag har inte kunnat hitta någonting om det.

Alltså det som jag tycker ligger närmast, det är ett verk som kom betydligt senare – 120 år senare – nämligen ”Sagan om Carl Bertil Jonssons julafton” av Tage Danielsson. Som ingick i hans ”sagor för barn över 18 år” från 1964.

Den har ju rätt stora likheter skulle jag vilja säga med ”en julsaga”. Samma sociala patos, det är samma nidbild av en snål gammal kapitalistgubbe gentemot en ung idealist. Hos Dickens är det morbror och systerson, hos Danielsson far och son. Och samma användning av julens budskap som motpol till kapitalismen och människovärdighet.

Jag har inte kunnat hitta om Danielsson sa någonting om Dickens här men det är mycket möjligt att han gjorde – något som jag inte känner till. Men det är den enda jag kan komma att tänka på där jag tycker att jag ser tydliga likheter.

Birgitta: Så jag minns, i verket har vi ju poddat om Selma Lagerlöfs ”Körkaren” och där finns det ju en situation när en härdad syndare blir omvänd under en natt, och då är det nyårsnatten. Men det är liksom möjligen en liten blinkning till det här. Men det är ju inte en julberättelse på det viset riktigt. Och den har ju inte någonting av Dickens – vad ska man säga – väldigt försonande drag i form av att det är så väldigt mycket julmus och trevnad inemellan den sociala kritiken hos Dickens.

Men om man tänker när det gäller statusen som den ultimata julskildringen så får man väl ändå säga att ”The Christmas Carol” är det i den anglosaxiska litteraturvärlden. Vad har vi för svensk ultimat julskildring? Har vi någon?

Paulina: Jag är inte riktigt säker på det. Du nämnde Selma Lagerlöf. Hon skrev ju faktiskt flera julberättelser. Men ingen av dem har fått det genomslaget skulle jag säga. Jag skulle tro att det är det de flesta svenskar skulle säga är Victor Rydbergs ”Tomten” som kom 1881.

Men faktum är att den handlar egentligen inte om en jultomte. Det där är ju ett senare missförstånd. Det är mer en reflektion över dödlighet och odödlighet kan man väl säga, över människor och oknyttat. Men just med det här med midvintermörkrets köld och snön lyser vit på taken så har den ju kommit att kännas julig för många svenskar.

Rydberg hade ju också några år tidigare, 1875, skrivit en julberättelse som hette ”Lillevigs äventyr på julafton”, som illustrerades av en kvinna vid namn Jenny Nyström. Och det var när hon illustrerade den som hon skapade den typ av tomteillustrationer som hon senare kom att bli känd för. Så jag skulle kanske säga att Rydbergs ”Tomten” och Jenny Nyströms julkort är det närmaste vi kommer i Sverige.

Birgitta: Precis, den här kombon av Rydberg och Nyström. Sen kan man ju säga att där Dickens väldigt tydligt är en borgerlig jul så är det ganska mycket en bondejul i det svenska. Och det speglar ju att vi industrialiserades hundra år efter England så vi var ju ett bondesamhälle långt senare.

Men om jag skulle peka på något så skulle jag nog ändå gå tillbaka till ”Carl Bertil Jonssons julafton”. Det var ju alltså så att 1975 blev Tage Danielsson ombedd – fick det uppdrag av SVT – att göra en julsaga som skulle sändas i TV. Och då valde han ”Carl Bertil Jonsson” som han först hade tänkt skulle bli en spelfilm. Eller rättare sagt: SVT hade tänkt det, men Danielsson ville inte det. Dels för att han insåg att det skulle bli för dyrt och också för att han ville göra något som skulle vara rätt så tidlöst – inte kopplat till en viss tidsmiljö.

Så han kontaktade istället en tecknare, Per Olin, och tillsammans gjorde de den tecknade filmen som sändes första gången julen 1975. Och den har ju sänds varje år sedan dess. Så den firar 50-årsjubileum i år.

Och ju mer jag har tänkt på det här, ju mer har kommit fram att det är nog det närmaste vi kommer den här institutionen – en julsaga – som den är i den engelskspråkiga världen.

Paulina: Precis. Jag tycker det låter väldigt trevligt. Och snart så står ju Carl Bertil Jonsson för dörren och alla blir ju, precis som man faktiskt blir när man gör en julsaga, väldigt glada av den.

Kan jag berätta en liten anekdot som avslutning?

Birgitta: Ja, gärna.

Paulina: Dickens kom alltså att så starkt kopplas ihop med julen. Så det finns en liten anekdot. Han dog ju 1870 när han bara var 58 år gammal – hastigt och oväntat. Han segnade i princip ner under en av sina uppläsningar faktiskt. Och det här kom ju lite chockartat för många av hans vänner.

Och det är någon av hans bekanta som har berättat om hur han och en annan god vän går igenom London och diskuterar det här med att han är död. Och då sitter det en liten slumflicka på gatan – en liten smutsig och fattig flicka som sitter vid sidan av gatan och säljer någonting. Och som hör dem prata. Och då ropar hon enligt den här berättelsen:

”Is Dickens dead? Will Father Christmas die too?”

Det var ju väldigt skämmigt. Och deprimerande såklart att det är en liten slumflicka. Men det är imponerande att den lilla slumflickan – som ju förmodligen var helt illiterad – ändå kunde sin Dickens på något sätt, kände till honom.

Jag tycker att även om den inte är sann så tycker jag att vi gemensamt bestämmer oss för att den är sann. Den är bra. Det är vad man kallar en pedagogisk lögn om den inte är sann.

Birgitta: Jag tänker att jul och pedagogisk lögn, det låter som a match made in heaven.

Paulina: Med detta så ska jag och Birgitta runda av.

För er som blir nyfikna och tittar närmare på ”En julsaga” så finns den under två andra titlar på Litteraturbanken tillsammans med en del andra översättningar av Charles Dickens.

Vi tackar alla er som har lyssnat. Jag tackar dig Birgitta för att du var här och berättade.

Birgitta: Tack för att jag fick komma.

Paulina: Och vi gemensamt önskar alla er som lyssnar en riktigt god jul.

Du har lyssnat på Verket, en podd om klassiker, producerad av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken. Alla avsnitt samt fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se