Det är oktober 1908. På Stockholms gator vandrar ännu några år August Strindberg. Det är ett år tills dess att Selma Lagerlöf tilldelas sitt Nobelpris. Och vid ett piano i Stockholm står Albert Engström (1869–1940) och förbereder sig att föreviga sin röst, satt till piano.
Det är tveklöst en bagatell vi lyssnar till: en marginalens kuriositet. Men att höra Engströms röst ta sig an denna visa är ändå en oväntad fröjd: redaktören ger allt under dessa tre förtjusande minuter. Svenskt visarkiv anger Engström själv som textförfattare – men andra källor ger Carl Gustaf Wadström (1787–1841) äran av tillkomsten. Oavsett hur det står till med den saken är det Engströms stämma som här, 1908, får sången att leva.
(Skivan gavs ursprungligen ut av Skandinaviska grammophon. Pianisten är okänd. Porträttet, från ett omslag till Strix 1907, har vi lånat från Wikimedia.)
