Välkommen till den tjugonde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Tjugonde december
Jag hade lite bråttom den här morronen, tjugonde december. Så jag hann bara precis titta lite på versen i Gammelkalendern, när jag var oppe hos farmor med honung, så hon kunde fylla på i sin burk. Honung det ska farfar alltid ha på sin rågmjölsgröt på mornarna och farmors var just slut.
Nere på gården stod Fritiof och spände för Pärla. Det var därför jag hade så bråttom. För vi skulle åka ut med varor som var beställda. På farmors fönster fanns en frostros som solen glittrade i. Mitt på kalenderbladet för julmånadens tjugonde dag blev det en liten glittersol, som rörde sig när grenarna i kastanjen svängde i vinden. Det mesta av versen hade förstås råttorna gnagt i sig. Man kunde bara se början. Och den läste vi ihop, farmor och jag.
Nu nalkas julen med stora steg …
Fast ibland kan det vara bra att bara ha en halv vers i huvet. Då kan man sätta ihop orden i mitten själv, så de passar på något som händer på Rullseröd just nu.
– Vänta! hörde jag farmor ropa när jag smet nerför trapporna. Hur ska det gå med julosten, stackarn, om du aldrig stannar och vänder på’n?
– Jag gör det när Fritiof och Pärla och jag kommer hem igen! ropade jag.
– Ja, se hästekarlar, var det sista jag hörde farmor säga innan hon stängde dörren och jag körde fötterna i stövlarna nere i farstun och smet ut.
Bara efter en stund var vi på väg. Fritiof hade kört med häst många gånger förr, och Pärla kände det och travade så fint mellan skaklarna.
– Du Fritiof, vilket är svårast att styra, en häst eller en båt? sa jag.
– Det beror på vädret och vindarna, sa Fritiof. Och så på vad hästen är på för humör, förstår sej. Han spottade på tummen och höll opp den mot vinden. Nordlig med dragning åt västerhavet … då får vi gå hårt på kryssen, ifall vi ska norrföre opp till Elsa och Viktor.
Vi skrattade med huvena ihop, Fritiof och jag.
– Du, jag kan väl få styra, bara lite, Fritiof? bad jag.
– Se bara till så du håller undan för diket, sa Fritiof. Och så gav han mig tömmen. Åka i diket, det är lika illa som att gå på grund med skutan. I alla fall när en har lastrummet så fullt med glöggflaskor och klappar och speceripåsar som vi … Hoppsan! Mera babord, styrman! ropade han och högg tag i tömmen igen. Annars styr vi in i bränningarna. Och då blir det kaffeved av hela skutan.
– Hon är väl fin, våran Pärla? sa jag.
– Ja, det är en rar häst, sa Fritiof och gav mig tömmen igen. Håll nu skutan i samma kursen, så är vi snart i hamn.
Och så började han sjunga.
Och far min, salig, han var en skeppare, han han.
Han var besitta den axelbredaste man man.
Han gick i tröja och kalvskinnshandskar han hade,
och ganska ofta han vid mitt öra dem lade.
– Var han det, din far, Fritiof? sa jag när han slutade sjunga och drog fram ocarinan och blåste ren pipen. Var han skeppare? Fritiof log, och det gör han nästan aldrig. För det mesta skrattar han.
– Jag vet inte vem som är far till mej, Rulle-pöjken, sa han. Så länge jag minns har det varit mor och jag hemma i stugan. Och när mor dog, så var det bara Snellman och jag. Och när Snellman slutade, så var det bara jag, ensam. Men så en dag stoppade jag ocarinan i fickan och gav mej över berget till Rullseröd.
– Och då träffade du en flicka som heter Ingeborg, sa jag.
– Ptrooo, tokige Rulle-pöjken. Vad tror du Hilding på Backesberg säger, om det bara kommer fram småsmulor av den granne kaffeservisen som han ska ge frua i julklapp? Det blir dryga böter för oss det.
– Jag har ändå inget att betala med, sa jag. Jag har inget att köpa julklappar för heller, för jag gav ut alla pengarna som jag hade spart till Pärla.
– Ah, pengar är inte det viktigaste till jul, sa Fritiof.
– Jo, om en inga julklappar har, sa jag. Och jag har inte en enda.
– Då får du ge nåt annat, sa Fritiof. Du kan till exempel ge …, sa han och kikade på mig över axeln. Det hänger på om du har nån röst förstås.
– Nån röst …? sa jag.
– Den här melodin kan du, va? sa Fritiof och gnolade.
– Det är ju den som farmor alltid brukar sjunga? sa jag. Om Månen som vandrar …
– Jamen, sa Fritiof. Men den här gången tänkte jag att månen skulle få vanka i fred oppe på himlen. Visan skulle få berätta om hur folket nere på jorden har det i stället. Folket i Rullseröd. Blir inte det en bra överraskningsklapp? sa Fritiof. Om vi hittar på ordena och sjunger dom ihop på julafton, du och jag?
– Jo, viskade jag. Jättebra.
Tekla var ensam hemma när vi kom opp med hennes varor. Men vi måste absolut stanna och dricka kaffe, sa hon. För annars bar vi ut julen. Så här nära före står den redan i farstun och väntar, sa hon.
– Det får bli en doppekopp i flygande fläng det, sa Fritiof och tog sig en bulle med detsamma. Anton är inte hemma, ser jag?
Tekla suckade.
– Nä gubevars, han är borte och försöker övertala Viktor …
– Det är om försäljningen, förstår jag? sa Fritiof.
– Jo, det vore allt gott att veta, att det var känt folk som Elsa och Viktor som tog över jorden, sa Tekla. Annars styckar dom markerna, och korna går en åt ett håll och en åt ett annat.
– Vill inte Viktor ta över då? sa Fritiof.
– Vill och vill, sa Tekla. Han har la vant sej vid fabriken … och vid att ha sin frihet …
Jag kände hur Fritiofs fötter började röra sig under bordet. Det var precis som om de ville fram och sparka någon, och han blev röd som en tupp i synen.
– Sin frihet …, sa Fritiof. Nej, han skrek det. Stå vid ett fabriksband och vicka på en skruv två gånger i minuten, är det nån frihet för en människa … som har egen gård och djur och bete och skog …
Han var så arg, att han märkte inte att han hade koppen i handen och skvalpade ut hälften.
– Frihet, pyttsan! sa han. Sen sa han inte ett ord mer. Han inte ens doppade, fast det var sex sorters nybakat. Och jag hann precis hoppa opp på sittbrädan när vi kom ut, så kvickt var han oppe och svängde runt med kärran.
– Vänta, Fritiof! Vi ska ju opp till egnahemmen och lämna varor …! skrek jag.
– Först ska vi tillbaks till Viktor och prata affärer, sa Fritiof och blängde så svart att jag knappt vågade viska en gång.
– Vad då för affärer, Fritiof?
Då skrattade Fritiof och blev som vanligt igen.
– Kan Rulle i Rullseröd köpa en märr, så kan la Fritiof i Sillevika köpa en gård, sa han.
Anton stod redan färdig att gå när vi klev in i Viktors kök. Fritiof hälsade inte en gång.
– Här är storaffärer på gång, ser jag, sa han och slog luvan i dörrposten så snön yrde.
Viktor satt vid köksbordet och rörde med skeden i sin tomma kopp och glodde i golvet.
– Njaaäää, här blir nog inga affärer av, sa han. Varken stora eller små. En har ju vant sej vid fabriken … och med att ha det ordnat med ledighet och sånt …
– Det var bra det, sa Fritiof och nu slog han luvan i bordet i stället. För nu vet jag en spekulant på gården din, Anton, som inte vill ha det ordnat med ledighet och sånt, utan som vill bestämma över sej själv …
Elsa satte ner den sotiga kaffekitteln mitt på duken, så häpen blev hon.
– En … en spekulant? sa hon.
– Just det, en spekulant! Fritiof satte sin stora tumme i vädret och knackade sig på bröstet. Han finns här, innanför denna ylletröjan.
– Jösses, var skulle du få så mycket pengar ifrån i en hast? sa Viktor och slog på ett skratt som dog nästan med detsamma.
– Lite har jag spart, sa Fritiof. Och jag är bjuden bra för stugan hemma i Sillevika. Den står ändå bara för råttor och måsar nu. Så hugger du inte till och begär för vårdslöst för gårn din, Anton, så köper jag den på stubben!
Men nu blev det liv i Viktor.
– Hallå stopp där …, flämtade han och höll på att välta bordet, så kvickt kom han opp. Anton och jag … vi håller ju på och underhandlar …
– Jaså, sa Fritiof. Jag tyckte du sa, att här blir det inga affärer av? Kunde jag höra så galet, Rulle-pöjken?
– Nä, för det sa han, sa jag.
– Jag sa att det blir nog inget av, sa Viktor och jag såg hur han blev svettig över hela ansiktet. En vill ju gärna få tänka över saken ordentligt först.
– Ja, nu vet ni var Fritiof i Sillevika står, sa Fritiof och tryckte ner luvan på skallen igen.
Inte förrän klockan var över tre och det redan hade börjat mörkna lite, hade vi kört ut alla varorna och kunde åka hem igen. Fritiof var på gott humör, för vi hade fått kaffe och doppekoppar i vartenda hus. Men när jag frågade honom om det var sant, att han verkligen tänkte köpa Anton och Teklas gård, så hyssjade han som om jag hade stört honom just när han kom på något väldigt bra.
– Schhh, nu har jag det, Rulle-pöjken …
– Vad då har du …? sa jag.
– Slutet på visan förstås. Den som vi ska göra, du och jag. Och ge bort i julklapp. ”På Rullseröd!” ska det vara på slutet, Två gånger.
Och så sjöng vi det ihop, två gånger:
– På Rullseröd! På Rullseröd …!
Och precis då var vi så högt oppe i backen att vi kunde se Rullseröd. Det lyste redan i fönstren både oppe och nere. Precis som om nån hade gått runt och tänt, så vi skulle hitta hem igen, säkert.
Den kvällen låg jag vaken länge och grunnade på ord till våran visa. Jag hade tänt ett ljus i fönstret, och mamma hade lovat att det skulle få brinna tills det slocknade av sig själv. Det var ett av farmors nya stöpeljus, så det osade lite så det stack i näsan. Och så med ens visste jag hur en vers skulle börja.
Nu har vi jul i vårt hus till slut
och stöpeljus har vi tänt här …
Sen somnade jag nog, för sen minns jag inget mer av den kvällen.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
