”GUSTAF FRÖDING (1860-1911) inledde sin diktarbana under 1880–talets första år, samtidigt som hans studier i Uppsala gick mot ett bittert slut. Vid samma tid började också, på allvar, de sjukdomsperioder som skulle plåga Fröding livet ut. Som ”en slöja av jord” beskrev han sinnets förmörkade känsla; i denna slöja såg han gestalter, såväl levande som döda. År 1887 fick Fröding anställning påKarlstads-Tidningen, där han, av och till, kom att verka som skribent under ett antal år. Han skrev litterära artiklar och recensioner, bidrog till att utforma dagsversen som genre och förnyade kåseriets form. Under dessa år drabbades han också av återkommande själsplågor och intogs 1889 på nervanstalt i Görlitz i Schlesien. Där upplevde han en period av intensiv kreativitet som gav till resultat den hyllade debutsamlingen Guitarr och dragharmonika (1891). Efter debuten började Fröding till dels skriva på landsmål i akt och mening att komma närmare det genuina uttrycket. Denna språkliga nyorientering märks främst i hans mest betydande prosaverk Räggler å paschaser (2 delar, 1895-1897). I viljan att pröva dialektala ordalag urskiljs också Frödings starka musikalitet och intresse för språkljuden och ordens klanger; därav kommer att hans dikter ofta tonsatts såväl av klassiska som folkliga kompositörer.”
Stycket ovanför kommer ur Lotta Lotass introduktion av Gustaf Fröding hos Litteraturbanken.
Inspelningarna tillgängliggörs här med tillstånd från inläsarna. – Porträttet ovanför, målat av Richard Bergh, har vi lånat från Wikimedia Commons.
