”KERSTIN SÖDERHOLM (1897–1943) föddes i en högborgerlig familj i Helsingfors; hon tillhör modernistgenerationen i Finland. På grund av dålig hälsa blev hennes skolgång något oregelbunden och hon fick ingen akademisk utbildning. Söderholms lyrik präglas av en subtil sensibilitet, hudlöshet fri från sentimentalitet, en ångestfylld känsla av att stå utanför livet eller leva i en drömlik tillvaro. I Söderholms skira naturlyrik är naturen samtidigt en projektionsyta för diktjagets inre. Redan i de tidiga diktsamlingarna Röster ur tingen (1923) och Mot ljuset på bergen (1926) framträdde en överkänslig diktarpersonlighet, träffande beskriven av Karin Allardt Ekelund: ’hon kämpar med att ge de subtilaste, mest svårtolkade själsliga rörelser det konkreta sinnligt gripbara uttrycket’. Efter den experimentella diktsamlingen Rödgula vägar (1928) utgav Söderholm novellsamlingen Det var icke verklighet (1930), där titeln tycks syfta såväl på de drömmar och drömlika tillstånd hos skildrar, som på en diskrepans mellan inre föreställningar och en yttre verklighet.”
Stycket ovanför kommer ur Ljubica Miočevićs introduktion av Kerstin Söderholm hos Litteraturbanken.
