Mot slutet av februari 2019 var det Barbro Alving som var månadens författare. Vi skrev bland annat detta om detta i vårt månadsbrev:
”När Barbro Alving (1909–1987), dömd för sin vägran att tjäna i civilförsvaret, inställde sig för en månads fängelse på Långholmen i januari 1956 gjorde hon det med journalistens självklara eftertryck. Skrivmaskinen fanns förstås med i packningen – här skulle det arbetas! – men det var långtifrån det enda som flyttades in i cellen:
”En yngre konstapel kom och öppnade och såg villrådigt på mig. Jag sa mitt namn, det gjorde inget intryck. Det gjorde däremot mitt bagage. Han var uppenbarligen inte van att se en vilt främmande kvinna stå här med två stöddiga resväskor och en bag och en pläd och en portfölj och en skrivmaskin och en golvlampa och en papperskorg (rymmande 50 tepåsar och en limpa cigarretter och en stor tändsticksask och ett par tofflor och en askkopp som är så gott som stulen på restaurang Wivex i Köpenhamn, men det visste inte konstapeln). Jag tror det var golvlampan som knäckte honom.”
Alving – för samtiden och eftervärlden mer känd som Bang och Käringen mot strömmen – tar plats. Den skarpa observationen är hennes verktyg och skrivmaskinen hennes vapen. Hon var, som Åsa Arping skriver i en nyskriven essä för Litteraturbanken, ”påfallande ofta i händelsernas centrum – Berlin-olympiaden 1936, inbördeskrigets Spanien, finska vinterkriget, Indien inför självständigheten, Hiroshima efter atombomben, Ungern –56, Sverige mot Brasilien i fotbolls-VM –58, Ingo mot Floyd i boxnings-VM –59, Vietnam –67 och Prag –68”.
Och 1956 var hon alltså också på Långholmen. Dramatiken infann sig även där, men i ett mindre format. Här var världen liten och instängd: inlåst. Men i Alvings cell, i golvlampans ljus och med skrivmaskinens hjälp, omsattes denna tvångets värld i text. Texten blev, som alltid för Bang, ett vittnesmål.
Det är en annan tid som skildras i Alvings texter. Men den liknar vår, och vi lever fortsatt i dess skugga. Och när vi nu lägger Alvings journalistiska gärning till hennes kåserier – som finns att läsa hos Litteraturbanken sedan tidigare – breddas bilden inte bara av Alvings verksamhet, utan också av det nyss svunna.”
