Ett ögonblick fångat av kameran. En mörk interiör i ett hem i Spånga. Den äldre mannen är författaren Gustav Hedenvind-Eriksson (1880–1967). På bordet står snapsglas, och kaffe är framdukat. Nog tycker man sig kunna se ett visst uppklätt allvar. Nittio år efteråt är tavlan på väggen svår att tolka, men nedanför står tveklöst en liten skrivmaskin ovanpå en rejäl hög med papper och böcker, och till höger om den ligger en fiol. Det är en arbetande författares verkstad vi ser. Ett ögonblicks vila i arbetet. Verktyg och förströelse.
Året är 1930. Rudolf Värnlund (1900–1945) sitter till höger om Hedenvind. Hedenvind ska komma att överleva Värnlund med drygt tjugo år, men den äldre mannens liv och gärning har här redan länge tjänat den yngre generationen som förebild. Detta är året då Hedenvind ger ut På friköpt jord. Och det är året då man genomför en riksinsamling för att skänka den grånade mannen något slags ekonomisk trygghet (han fyller femtio, men ser äldre ut.)
Något slags pilgrimsfärd är det alltså som Värnlund (och de två på fotografiet osynliga, namnlösa, om vilka snapsglasen vittnar) genomför vid besöket i Spånga. En yngre generation betygar en äldre sin vördnad. Och man förenas i arbetets betydelse. Och man förenas för ett ögonblick i vilan mellan de oförtröttliga stegen.
”I en sen text”, skriver Jonas Ellerström, ”såg Värnlund tillbaka på sitt liv från den omvända utsiktspunkt som ett nära nog absolut bottenläge erbjöd. Efter sex veckors vistelse på en nervklinik hade han återkommit till Stockholm och en gråkall marsdag klivit av bussen vid Norra Bantorget. Han tog in på ett sjaskigt hotell med allt han ägde: en skrivmaskin, en väska med lite kläder och toalettsaker och tolv kronor i plånboken. De gick åt till att skaffa bröd, ost, sardiner och brännvin, och sittande på sängen i det motbjudande rummet tog Värnlund mått på sin situation: ’Jag hade nyss fyllt fyrtio. Jag hade mer än tjugo böcker, novellsamlingar, romaner och skådespel, bakom mig, några hundratal noveller och artiklar, och minst ett tjog radiopjäser.’”
Men här, till mitten hunnen på sin levnads vandring, är Värnlund ännu mitt i steget. Och vägen leder fortsatt framåt.
(Fotografiet är hämtat från en privat samling.)
