När Harry Martinson (1904–1978) i juni 1952 får frågan om hur han ser på den nordiska sommaren, och på den tropiska, blir han inte svaret skyldig. Nils-Olof Franzén (1916–1997) – frågeställaren – vet att hålla sina inpass korta och koncisa: Martinson är i praktiken en självgående berättare. Och här rör han sig från fjäril till bloddroppe, från natt till dag med samma dröjande självklarhet som han beskriver färger, ljus och fåglar och allt som hör naturen till. ”Sommaren själv”, säger Martinson i förbigående, ”är den största poeten”.
”Jag vill helst uppleva naturen som ett symfoniskt helt”, säger Martinson. Någon artspecialist säger han sig inte vara. Naturen är snarast för Martinson ett levande tempel. ”Jag tycker om en sjungande lund”, fortsätter han – en lund som orkestreras av fåglar vars namn han inte känner. ”Som den ljuvligaste orkester.”
Franzéns fågel visar sig vara trasten. Martinson tvekar ett ögonblick, men säger sig i och för sig tycka om både koltrastens och taltrastens sång. Men vad minns man bäst av sommaren ändå? Är det trots allt inte göken, ”den fulingen”?
”Som sjunger sig djupast in i hjärtat på oss.”
”Stämd efter granarnas höjd.”
Och lysmaskarna bildar en stjärnbild på marken.
Harry Martinsons radioinläsningar tillgängliggörs med tillstånd från rättighetshavarna och Sveriges Radio. Inspelningen från 1952 sändes i radio den 23 juni 1952. – Fotografiet (taget av Petrus Pramm ca 1933–36), har vi lånat från Nordiska museet.
Lyssna till andras inläsningar av Harry Martinsons texter här.
